x

"Vi måste sluta vara så hårda mot oss själva"

"Vi måste sluta vara så hårda mot oss själva"

Michael Kiwanukas nya album är ett uttryck för hur han ser på sig själv och på livet. GAFFA pratar med stjärnan om ljuset efter mörkret och om vad som oroar honom mest av allt.

På John F. Kennedy-flygplatsen står en brittisk soulsångare i ropet och pratar konstant i telefon. Det är så det mest ser ut när han flänger omkring, Michael Kiwanuka. Hans telefontid inleds så snart spänn fast säkerhetsbältet-symbolen släcks och upphör först i samma ögonblick han blir tillsagd av kabinpersonalen om att sätta mobilen i flygläge.

Han har fullt sjå att hinna med. Långa pressdagar som drar ut på tiden, TV-kanaler som drar i honom och vill ha hans kropp i sina talkshowsoffor. Så då blir det till att riva av telefonare under dödtid på resande fot.

Det är en strålande sensommardag i New York. Solen skiner och prognosen utlovar uppemot 24 grader celsius. Enligt Michael Kiwanuka, alltså. Själv sitter jag några hundra mil österut och kan bara lita på vad han säger medan jag konstaterar att vi inte lär nå några 24 grader här hemma, inte.

En fasansfull historia

I våras fick 32-åringen från London en ny relation till staden som aldrig sover när titelspåret från förra albumet Love & Hate användes som ljudspår till en stark episod i det verklighetsbaserade Netflix-dramat When They See Us, om de fem tonårspojkar som felaktigt dömdes för en brutal våldtäkt i Central Park. Låtens långa, gradvis stegrande intro gör sitt inträde när huvudpersonerna förbereder sig för den första dagen i rättssalen.

"I believe
She won't take me somewhere I'm not supposed to be
You can't steal the things that god has given me
No more pain and no more shame and misery"

Kiwanuka ger röst åt rädslan, lidandet och förtvivlan hos de oskyldiga ungdomarna vars liv rycktes från dem.

– Några år innan jag blev tillfrågad om att bidra med låten hade jag läst om fallet och Central Park Five, vilket var en helt galen och otrolig historia. På förhand visste jag inte riktigt hur serien skulle bli, men när jag sedan satt hemma och såg den var det en väldigt kraftfull och gripande upplevelse. Jag tycker själv om när musik förstärker intrycken i andra människors skapande och är glad över att något jag gjort fick bli en liten del av det. Så det var lite av en dröm som besannades där, men bitvis var det samtidigt skakande.

Situationen som drabbade kvintetten i Central Park är honom förstås fjärran, men han har inte svårt att relatera till hur hårt det slog mot deras liv innan rättsväsendet satte klorna i dem och ställde allt på ända:

– Att jämföra mig med dem vore fel, för jag har levt som en fri man utan att bli anklagad för något så smärtsamt och orättvist. Samtidigt, som i första avsnittet innan allt går snett, när de hänger på matställen eller kommer hem från skolan med ryggsäck på ryggen … De är inte annorlunda mot hur jag själv var som tonåring. Mina föräldrar som var första generationens invandrare i ett nytt land och likt familjerna i serien kämpade för att få vardagen att gå ihop. Det relaterar jag definitivt till.

Ljuset efter mörkret

Sångarens nya album Kiwanuka, hans tredje, är ett uttryck för hur han själv ser på livet och sig själv och bitvis är det en del svärta. Ett sätt att betrakta låtordningen är som en livscykel, föreslår jag. Hard To Say Goodbye, Final Days, interluden Loving The People följd av Solid Ground tar naturliga steg närmare avslutande Light som skulle kunna tolkas som någons väg mot livet efter detta.

– Wow, det har jag inte hört förut, men jag förstår hur du menar. Jag försöker lämna tillräckligt mycket utrymme så att folk kan läsa in sina egna tolkningar. Grejen med livet efter detta är att många associerar det till paradiset där allt är fridfullt, du vet, ”vila i frid”. Vad jag åsyftade med ljus var att det inte finns många saker i livet som enbart har en positiv klang, men ljus är just en sådan. Det är svårt att koppla ljus till något negativt. Hur du än använder det ordet så är det i positiv mening och det var det jag ville spegla med låten, men du kan definitivt koppla samman det med himlen. Jag fascineras av mörkret och hur en mörk tid ofta avslutas med ljus.

Mörker, ja. Idag matas vi dagligen med dramatiska rubriker om klimatförändringar, Brexit, robotattacker i Mellanöstern och så vidare. Hur är du som person, oroar du dig ofta över saker eller är du relativt obekymrad?

– Jag skulle nog säga att jag ganska mycket tar saker som de kommer. Ofta handlar det om mindre saker i vardagen, som att mina föräldrar mår bra eller att jag oroar mig över att inte kunna göra musik. Sådana saker.

Det där är något jag funderar på, hur mycket ni musiker egentligen bekymrar er över att skada händerna eller att ni blir sjuka så att ni inte kan sjunga. De är ju ändå era verktyg, menar jag?

– Absolut, det är till 100 procent sådana saker jag oroar mig för. Märkligt nog, ju mer jag oroar mig desto större sannolikhet att det sker. Jättekonstigt! Förr, innan jag skulle göra en spelning på en pub eller något liknande, brukade jag börja bli lite nojig några dagar innan. Då blev jag plötsligt sjuk med feber och rejäl halsfluss. Det skedde kanske två-tre gånger om året, men så fort jag slutade oroa mig fick jag det aldrig igen. Jag vet att det låter galet, men det är dagens sanning! Märkligt hur man kan överföra sådant till sig själv. Visst, det finns inga vetenskapliga grunder till att det jag säger är sant, men jag skojar inte, jag kunde ligga knockad i två veckor av halsfluss men så fort jag slutade bekymra mig upphörde det!

Rösten är som sagt ett verktyg, inte minst i nya låten Hero, där första versen går i ett slags märklig slow motion. Nu undrar alla, hur kommer den att låta live?

– Jo, min röst är ju ordentligt nedpitchad. Jag kan sjunga i den tonarten också, det låter faktiskt ganska nära hur det låter på skiva trots allt. Några spår på albumet vet vi inte riktigt hur vi ska framföra live eftersom de är svåra att få exakt som på skiva. Så är det när man skriver låtar i studion, då tar det lite längre tid att klura ut hur man ska spela dem live. Men det blir kul!

Samtidigt, är det inte det som är det roliga med att se en artist eller ett band live, att de ibland arrangerat om vissa låtar? För hur kul är det egentligen att höra en låt i exakt samma version som på skiva?

– Ja, jag älskar det. När man lyssnar på liveskivor med akter från förr, som James Brown, känner man hur de förvisso i huvudsak spelade en låt med utgångspunkt i studioversionen men ändå hade förmågan att tillföra ny energi och gjorde den unik. Det är ju det som är det fina med livemusik, att allt kan hända och även om du gillar en låt så blir det till ett speciellt ögonblick. Utrymme ges för lite spänning. Som sagt, jag älskar det.

Nu är ju Hero inte första gången du provar att göra saker med din röst, men har du någon gång övervägt att göra något så radikalt som Bob Dylan gjorde på Nashville Skyline, när han sjöng med en helt annan sångröst över hela det albumet?

– Oj! Nej, det har jag inte, åtminstone inte ännu! Jag menar, ju mer du är i studion desto mer självsäker blir du och då vågar du prova saker, men jag vet inte om jag någonsin gått så långt, haha! Jag älskar den skivan, det är en av mina favoriter av Bob Dylan. Han låter som en helt annan person, egentligen helt sjukt att det fungerade. Hans lekfullhet är en av de saker jag gillar med honom, jag vet faktiskt inte om någon annan provat att göra det där, att låta som en helt annan.

Fortsatt samarbete med farlig mus

Muswell Hill-sonen är väldigt förväntansfull över att släppa Kiwanuka, producerad av samarbetspartnern Brian Burton, aka Danger Mouse. Även om de jobbat ihop redan på Love & Hate tycks de inte ha utvecklat något slags gammalt-strävsamt-par-mentalitet:

– Brian är väldigt erfaren och har en ganska tydlig bild av vad han vill göra kreativt. Han är nog lite mer tjurskallig i studion än vad jag är, men jag anser att mycket handlar om smak. Om du känner att den du jobbar med har bra smak litar du på den personens beslut och vice versa. Du litar på att ni simmar i samma vatten. Att stångas kan vara bra då och då, men överlag handlar det om samverkan.

I all samverkan ingår ett visst mått av acceptans. Att tolerera andras brister och olikheter. Världen skulle förstås må bra av att bli påmind om detta. Samtidigt, de personer som av naturen är lagda att eftersträva konsensus för att komma framåt glömmer i ansträngningarna ibland bort sina egna behov och intressen.

I psykedeliska singeln You Ain’t The Problem riktar Michael Kiwanuka fokus mot att vi måste lära oss att acceptera oss själva även när omgivningen säger något annat.

– Många gånger förstorar vi upp våra egna tillkortakommanden och intalar oss att det är där felen ligger. Vi måste sluta vara så hårda mot oss själva.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA