2010-talets bästa album: Plats 60 – 41

2010-talets bästa album: Plats 60 – 41

Du kommer inte hålla med oss i stort men du kommer att hitta något som sedan tidigare har gått dig förbi. Vår lista över 2010-talets bästa album visar tydligt hur musikbranschen ser ut nu för tiden. Trender må komma och gå, men alla genrer får plats. Och det gedigna musikhantverket hittas både bland det mest kommersiella som i det mest obskyra.

Kolla in hela listan från start

  1. John Grant – Queen Of Denmark

Med The Czars croonade John Grant till sig ett och annat mästerverk med den mörka balladen som utgångspunkt. När han så gick solo, med Midlake som kompband, påmindes man återigen av hans storhet. Stilrena låtar som följer gammaldags klassisk popmodell. Spår som alltid har förmågan att växa sig större och större. Och Grants röst är värdig en plats utanför skuggorna även om skuggorna i sig är en del av honom. (DH)

  1. Tim Hecker – Ravedeath, 1972

Om det är någon som kan stävja rädslan för att all musik redan är gjord är det Tim Hecker. Stora delar av stoffet som utgör hans finaste verk är inspelat på kyrkorgel i Fríkirkjan, Reykjavik. Denna information är svår att snappa upp endast genom att lyssna på albumet, då han utnyttjar sin patenterade förmåga att modifiera ljud till max. Organiska instrument processas genom bisarra filter och ut kommer en enastående vägg av skörhet och oljud som inte liknar någonting annat. Tänkvärt, överrumplande och livsomvälvande. (JR)

  1. Sun Kil Moon – Benji

Benji skippade Mark Kozelek alla metaforer och skrev istället rakt ut vad han menade – om familj och död. Någon dör i nästan alla låtar, och i två fall av sprayflaskor som exploderar, vilket han till och med kommenterar själv "God damn, what were the odds?". Men det det här är också plattan då Kozelek öppnar sig mer än någonsin förut, och kanske är det därför som Benji troligtvis kommer att räknas om en av höjdpunkterna i en otroligt produktiv karriär. (MS)

  1. Perfume Genius – No Shape

Otherside, albumets första låt, försäkrar sig att lyssnaren är medveten om vad den har gett sig in på; en våldsamt vacker resa genom ballader och dansmusik. Vackert och våldsamt är två ord som förenas bäst när Mike Headreas försiktigt och medvetet osäkra ton sätts över kraftiga pompösa mässingsinstrument och trumslag som producerats till att låta mer skräckinjagande än fängslande. Kombinationen i sig väcker en morbid nyfikenhet hos den som inte vågar missa ett ljud eller ett ord. Det är melodisk poesi att reflektera över och rytmer att falla baklänges i. (JSi)

  1. The Kooks – Junk Of The Heart

Nya banor, nya inspelningsmiljöer och ny producent – det var ledorden när The Kooks gick in i studion. Att de sedan föll tillbaka till sina tidigare skivors producent är ofattbart. För resultatet blev Junk Of The Heart, där kvartetten experimenterar sig tillbaka till det drömska 60-talet. Där gitarrerna och basslingorna får utmärka sig ett snäpp extra tillsammans med de målande texterna. För är det någonting som verkligen är värt att lyssna lite extra på här, så är det texterna, som alla berättar sina egna små kärlekshistorier. Junk Of The Heart är rakt igenom välgjord indie i sitt esse. (JJ)

  1. Arctic Monkeys – AM

Det är sällsynt att se ett band totalförändras med en sån integritet som Arctic Monkeys kan. Att tappa ursprungsidentiteten med stil, dumpa ett dunderkoncept och komma undan med det. AM är skivan de alltid velat göra. Borta var den engelska quirky charmen som satte dem på kartan och istället tog amerikaniserade visioner om världsherravälde plats, och här finns det gott om mörker, mystik och sliskiga riff. (JBa)

  1. Kanye West – My Beautiful Dark Twisted Fantasy

My Beautiful Dark Twisted Fantasy är ett ologiskt album, en Spinal Tap-version av hiphop, där allt är uppskruvat till 11. Ett album skapat enbart för att Kanye West faktiskt klarar av att skapa det. Det är för mycket av allt; det är King Crimson- och Black Sabbath-samples, pianosolon av Elton John, Napoleon Dynamite-referenser, låtar som når nio minuter med tre minuter långa vocoder-solon och vackra pianoballader som Chris Rock avslutar med sexhistorier. 

Framför allt är detta, alla vändningar och pusselbitar som aldrig borde fungera tillsammans, det som är Kanye West. My Beautiful Dark Twisted Fantasy är inte bara det bästa Kanye West skapat, det är ett dokument om kärlek och sex, om kändisskap och utanförskap, om livet, och är ett mästerverk i dess sanna mening. (ÖK)

  1. Rotting Christ – Kata Ton Daimona Eaytoy

Djupt bland historiens rötter grävs en vild blandning av influenser från skilda tider, kulturer och kontinenter i dagen. Summerisk poesi i den mörka Gilgamesh, Inka-kultur i dundrande P'unchaw Kachun, ryska vattendemoner i thrashiga Русалка och rumänsk folksång i Cine Iubeşte şi Lasă. Det väl igenkännliga Rotting Christ-soundet genomsyrar dock allt.

För den som inte mött den black metal-rotade musiken tidigare kan detta bli en utmaning som dock vid lite uthållighet ger flödande belöning för insatsen. (AS)

  1. Anderson .Paak – Malibu

Malibu beskrivs bäst som ett speciellt modernt popalbum, konstruerat av den hiphop och R&B och soul och funk som är typisk för södra Kalifornien i allmänhet och Los Angeles i synnerhet. Anderson .Paak utnyttjar på Malibu sin breda inlärda och upplevda musikalitet, samt den stora nyfikenheten för att ytterligare bredda den, för att experimentera försiktigt mellan det moderna och det traditionella. Den funksmittade och lugnt soulgungande hiphop han skrev på föregående EP:n med producentduon Blended Babies finns här, den oerhört smittsamt poppiga men tjockare ljudbilden han skapat med producenten Knxwledge likaså. (ÖK)

  1. Liars – Mess

Mess öppnar med en förvriden röst som säger "Take my pants off, use my socks, smell my socks, eat my face off", och precis där så vet vi vad vi kommer att få. Vi kommer att få ytterligare en musikalisk resa som bara ett band som så totalt skiter i allt vad förväntningar heter kan ge oss. Att skivan avslutas med en röst som säger "Say the word limb" är precis lika förvirrande som allt annat bandet gör, och det är just därför vi älskar dem. (MS)

  1. Franz Ferdinand – Right Thoughts, Right Words, Right Action

Det hade lovats mycket tidigare så för att undvika missförstånd lovade Glasgow-kvartetten inget alls inför sin fjärdegiv. Istället gick Franz Ferdinand tillbaka dit de en gång började – med utmejslade gitarrslingor, klädsamt snurrig bas och någon enstaka syntutstickare. Funk och disco, men aldrig längre än armlängds avstånd från den intrikata och direkta postpunk de härstammar från. En skiva som gjord att dansa till, vilket har varit ett av Franz Ferdinands huvudsakliga mål från början. (HL)

  1. Fever Ray – Plunge

Med Plunge blev frånvaron av The Knife förmildrad. Karin Dreijer hade gått vidare, gick mer in på upptempo och dans istället för dov mystik. Men drivet, ilskan och det tydliga politiska och feministiska ställningstagandena är intakt – ”This country makes it hard to fuck”, som hon mässar i This Country. Och Dreijers förvrängda och plågade, samtidigt uppfordrande stämma är fortfarande djupt magnetisk. (JH)

  1. Kendrick Lamar – Good Kid M.A.A.D. City

På sitt första major label-album hörs produktioner av bland andra Dr. Dre, The Neptunes och Just Blaze. Soundmässigt bjuder skivan på en bredare och genrebekant ljudbild än Kendricks tidigare verk. Här sträckte sig uppenbarligen både han och skivbolaget så långt de kunnat för att mötas på skalan kommersiellt/nyskapande. Trots kvalificerade producenter är det dock Lamar som triumferar och det är i rappen som det intressanta händer. (AA)

  1. LCD Soundsystem – This Is Happening

Det går knappt att nämna LCD Soundsystem utan att nämna David Bowie, och hans närvaro har aldrig varit lika tydlig som här. All I Want är praktiskt taget en rip-off på Heroes. Men det är ändå omisskännligen ett LCD Soundsystem-album. Indierock, syntpop, dansrock och post-punk flyter samman på ett naturligt sätt och skapar det sound som LCD Soundsystem gjort till sitt eget. James Murphy skrev Losing My Edge redan 2002, men åtta år senare visade han att han trots allt inte tappat någonting. (OP)

  1. Propagandhi – Failed States

Propagandhi startade samtidigt med otaliga andra skejtpunkband men stack snabbt ut från mängden. För varje ny giv har de transformerats mot någonting annat. Med Failed States fortsatte Chris Hannah & Co att tänja på genren och levererade nya ambitiösa uttryck för sitt anti-fascistiska, djurvänliga, feministiska och gaypositiva manifest, inte sällan genom att armera kulorna med allt mer (thrash) metal. (KH)

  1. Lorentz & Sakarias – Himlen Är Som Mörkast När Stjärnorna Lyser Starkast

Den är nästan våldsamt mörk men duon har en så trygg berättarstil att skivan mycket väl kan vara ens bäste vän när sista tuben rullar hem. Tonen passar perfekt i natten, beatsen tassar fram med precision och melodierna glittrar som de sista solstrålarna mot vattenytan. Här gästas södermalmsduon av JJ, DJ Sleepy, Duvchi och Newkid som på olika sätt adderar nya uttryck till den stillsamma och stilfulla soulpoppen. (KH)

  1. Anohni – Hopelessness

Visst är det lätt att känna hopplöshet i dagens samhälle. Det fångar Anohni briljant på sitt första album som soloartist. Borta är tidigare samarbeten som jobbat med stråkorkestrar och nu föddes en tyngre elektronisk ljudmatta. Hennes röst är fantastiskt vacker och ramar in de jobbiga texterna om hur vi långsamt dödar vår planet, om förlorad kärlek och om psykisk ohälsa. Som en transförebild och fantastisk låtskrivare träffade artisten helt rätt. (SLu)

  1. Perfume Genius – Put Your Back N 2 It

Så många skribenter som vårdslöst slänger sig med uttrycket att den och den skivan är viktig, när den egentligen oftast bara är jävligt bra. Hadreas förklarar låten 17, "a suicide gay letter", genom att konstatera att han som yngre inte alltid var intresserad av att höra att saker blir bättre. Att han istället ville höra om människor som kände sig lika bleka och svaga som honom själv. Perfume Genius är en av 2010-talets vackraste och i all sin sårbarhet starkaste röster. (DW)

  1. Håkan Hellström – 2 Steg Från Paradise

Med 2010 års släpp fortsatte Håkan Hellström att samarbeta med Joakim Åhlund och Björn Olsson. Det är texter om att brinna upp i natten, om betonglagda ängar och om att försvinna på en båt på klassiskt Hellströmmanér. Men den här gången sitter texterna på mer svärta än tidigare. Relationen till rännstenen blottas ogenerat och skivan kan ses som en destillerad livskris. Med 2 Steg Från Paradise blev Håkan Hellström på allvar en av vår generations största och mest slipade berättare. (JL)

  1. Frida Hyvönen – Kvinnor Och Barn

Kvinnor Och Barn är ett mäktigt album på många plan. När det kommer till text. När det kommer till hur instrumenten är arrangerade. Inget har kommit till av en slump. Inte ett ord. Inte en tangent. Inte ett stråktag. Det är låtar som får dig att knyta näven i fickan. Låtar som får dig att skaka på huvudet och fnissa. Mörka låtar med glimtar av solsken. Ärliga och bestämda. Bitterljuva och finurliga. Efter elva år som albumartist tog Frida Hyvönen steget till att göra musik på svenska. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. (EF)

Kolla in plats 40 till 21 här


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA