2010-talets bästa album: Plats 20 – 1

2010-talets bästa album: Plats 20 – 1

Du kommer inte hålla med oss i stort men du kommer att hitta något som sedan tidigare har gått dig förbi. Vår lista över 2010-talets bästa album visar tydligt hur musikbranschen ser ut nu för tiden. Trender må komma och gå, men alla genrer får plats. Och det gedigna musikhantverket hittas både bland det mest kommersiella som i det mest obskyra.

Kolla in hela listan från start

  1. Kendrick Lamar – To Pimp A Butterfly

Kendrick Lamar är en obunden och oberoende konstnär, vilket han bevisar på To Pimp A Butterfly, samtidigt som han behåller en ärlig ödmjukhet och transparens om sina influenser. Känd för att använda uttrycket "student of game" låter han instrumenten spela en smakfull blandning av funk och soul, medan flowet flyger över rappens stora karta utan att behöva landa och stadga sig. To Pimp A Butterfly är dess föregångares multidimensionella efterföljare, och eftertexten till denna långfilm har inte haft någon like i genren sedan Kanye Wests My Beautiful Dark Twisted Fantasy. (JSi)

  1. Slowdive – Slowdive

Den här självbetitlade comebacken tar varken avstamp i Pygmalion eller i bandets mer hyllade alster. Istället är det som att de tagit ett steg tillbaka och låtit sig inspireras av de som inspirerats av dem. Tagit in sin samtid och Slowdiveifierat den. Mästarna har blivit lärlingar, om man så vill. Vissa delar av albumet strålar emellertid av det som vi förknippar mest med Slowdive. Varma, bländande vackra gitarrmattor ackompanjerade av Halsteds och Goswells flyktiga viskningar till stämmor. (AB)

  1. Alvvays – Alvvays

Det är ett sound som delvis får tankarna att vandra till den brittiska indiepopsvängen. Men som delvis också tar en längre tillbaka, till 60-talspop och gamla hederliga melodisnickrare. Debutalbumet balanserar också utmärkt mellan hopp och förtvivlan. Hela känsloregistret har fått plats i texterna och sångerskan Molly Rankin lyckas sätta färg på dem. Det hela resulterar i en popplatta perfekt för tropiska sommarnätter, för nattbadshänget och för picknicken i parken dagen efter. (JE)

  1. Behemoth – The Satanist

En svartmetallens mässa skapade Behemoths frontman Adam “Nergal” Darski med detta album. Referenserna till kristen tro och ritual duggar genomgående tätt alltifrån albumets inledande spår Blow Your Trumpets Gabriel där jordens nära undergång annonseras, till avslutande frikyrkojublande O Father O Satan O Sun!. Däremellan finner vi låtar med komprometterande titlar såsom Messe Noir, Ora Pro Nobis Lucifer och Amen.

Efter några riktigt svåra år, med juridiska anklagelser om blasfemi i hemlandet Polen och frontmannens tunga kamp mot leukemi kom The Satanist 2014, där Nergal fyller låtarna med sitt eget svett och sitt eget blod, sin stolthet, sin kamp och sitt personliga mod. För att vara Behemoth innehåller albumet också ovanligt många melodiösa låtar såsom titelspåret och ovan nämnda O Father O Satan O Sun!. Det musikaliska ymnighetshornet är fyllt med råge och resultatet är bräddat med extrem musikalitet och samtidigt med stor intimitet, från första trumslag till sista ångestfyllda skrik. (AS)

  1. James Blake – James Blake

Det är inget annat än ett konstverk i ljudform. Det första albumet från James Blake lyckas med intressanta samplingar och plinkande pianoslingor skapa ett universum som är svårt att penetrera. Men om man ihärdigt lyssnar så kommer man allt närmare svaret. Med en mix av jazz, soul, pop och trap har den säregna artisten här markerat sin plats i universum. Med en underbar undergångskänsla i Unluck och ikoniskt vackra The Wilhelm Scream förtjänar albumet att hyllas för all framtid. Covern på Limit To Your Love tar andan ur mig som grädden på moset. (SLu)

  1. The National – Trouble Will Find Me

En fortsättning där Matt Berninger kom att variera sitt röstläge ofta. Här får han sin vanligtvis jämntjocka, mumlande baryton att framstå nästintill sårbar. I gästleden trängs även några prominenta namn som Sujfan Stevens, Annie Clark och Sharon Van Etten. Och den med en böjelse för Bruce Springsteen kommer troligen finna en trygghet i den avslutande Hard To Find. (AFä)

  1. Jamie xx – In Colour

In Colour osade väldigt mycket här och nu när den släpptes, 2015. Om den där ljudbilden inte tål tidens tand återstår att se, men den är fortfarande alldeles lysande 2019. Jamie Smiths produktioner bär på så mycket kärlek. Varenda ton är ompysslad in absurdum och det betyder inte att det är skinande och fläckrent. Nej, för i likhet med exempelvis Baba Stiltz mästerverk från året dessförinnan lämnar Jamie Smith lite skit i kanterna. Det måste få knastra, allting blir så mycket verkligare då. In Colour är på så sätt den där drömmen du trodde var sann. (DH)

  1. First Aid Kit – The Big Black And The Blue

Nog för att First Aid Kit nått betydligt större framgångar än sitt första album, men det finns inget annat i deras karriär som känts så här nära. Med hemsnickrade och minimalistiska arrangemang får systrarnas signum – stämsången – allt utrymme den behöver, och de oerhörda texterna talar till en på ett mycket mer rättframt sätt. Trots att plattan har snart tio år på nacken känns den fortfarande ny och spännande, vilket man inte kan säga om alla debuter. Har du missat den är det hög tid att ta igen det nu. (FLi)

  1. Lorde – Melodrama

Det här är hennes egen historia om hjärtesorg och sena timmar. Det har gått från att handla om oss till om mig. Genom att berätta om en hemmafests topp och fall sjunger hon om slutet på hennes formgivande år, och hon gör det med den standarden vi är vana vid. Som textförfattare är Lorde fortfarande den medelpunkt som resten av popvärlden borde dras till. (SLi)

  1. The Radio Dept. – Running Out Of Love

Running Out Of Love är vad det låter som; en djupt dystopisk skiva om att få slut på kärlek. Inspelad och skriven i frustration över vad Sverige kommit att bli. En reflektion över det kallare, hårdare samhällsklimat som vi upplever just nu. Här avhandlas den svenska vapenexporten med kyliga syntar och tunga beats. Polisstaten Sverige och människors ökade brist på acceptans och förståelse med ondsint dub. Men mer än något annat är det här ett så gott som perfekt popalbum, från ett av Sveriges sista riktiga popband. (AB)

  1. Arcade Fire – The Suburbs

Textmässigt återbesöker de förorterna från sin uppväxt. De ser eviga mönster av stillastående, målar bilder av kliande rastlöshet, känslan av att vilja fly, rivalitet men också gemenskapen i strävan att våga bryta sig loss. Stagnationen, som hur ungdomarna i låten Ready To Start hellre hyllar tomheten i den rådande ordningen än ställer sig utanför i rädsla för ensamhet. Uppbrottet, som de upproriska kyssarna, undanflyende från polisens kontrollerande lampor i Sprawl II (Mountains Beyond Mountains). (BS)

  1. Haim – Days Are Gone

Det här var inget luftslott. Inget hajprus som gick överstyr. Däremot var det ett gäng syskon som brann för musiken, som var fast beslutna i att forcera allting framåt och som letade världen runt efter producenter värdiga dem. Days Are Gone tog – i dagens musikklimat – evigheter att få ut. Debutens titel är också en blinkning åt den segdragna processen, som Este Haim sa i en intervju med GAFFA: "Another day is gone and still no record". Men allt har sin förklaring; det handlar om viljan att nå det exakta slutmålet, punkten där trion i kör säger "Vi är framme nu. Det känns helt rätt". (DH)

  1. Beach House – Teen Dream

Det var med 2010 års Teen Dream som Beach House tog det riktigt stora klivet. Från att ha varit ett band som folk varit medvetna om blev de ett band som älskades och respekterades. Nästan kommersiellt gångbara. Men bara nästan, tack och lov. Teen Dream är inspelad i en omgjord kyrka i skogen. Skivan känns som ett omgjort – kanske rent av nytt – testamente och vid den här tidpunkten gick drömpoppen in i en ny fas. (DH)

  1. The National – High Violet

High Violet har en helt egen ljudbild och är både tillgänglig, svart och svår. Trummorna är mer framträdande och drivande än föregående Boxer, gitarrerna lite stökigare och den känns överlag lite mer intressant och experimentell. Musiken fungerar som en avancerad kuliss till Matt Berningers texter och sångmelodier. Det passar Matts djupa mumlande sång perfekt. (MS)

  1. John Maus – We Must Become The Pitiless Censors Of Ourselves

Ett modernt stört mästerverk. Med We Must Become The Pitiless Censors Of Ourselves fokuserade John Maus på smidig popmusik, mitt i ett mischmasch av ekoeffekter. I låten Quantum Leap speglar sig musiken med Devo-klapp och simpla postpunk-riff. I övrigt är synten i det främre ledet. Det är som att lyssna på italodisco neddoppad i vatten och syra. I bästa fall svider det längs med trumhinnorna, på några håll känns det för tillspetsat och skruvat. Men det är också via den balansgången som John Maus har funnit sin egen väg. (DH)

  1. Daft Punk – Random Access Memories

Daft Punks fjärde studioskiva (om man bortser från soundtracket till Tron) har så många aspekter, infallsvinklar och tolkningsmöjligheter att bara det ger den genvägen till de högsta betygen. Det är en guldgruva av referenser, genreblinkningar och subtila hyllningar. Random Access Memories är en genomgående grym skiva som handlar om kärleken till musiken. Det räcker så fantastiskt långt. (MA)

  1. Bon Iver – Bon Iver

År 2011 fann vi det vackraste i tystnaden. Det mest vibrerande i det dynamiska. Justin Vernon visste precis vad vi ville ha och han gav oss en skiva som aldrig kommer att blekna bort. Ett album som på vissa håll tvingar lyssnaren att hålla andan, bara för att inte missa ett enda ljud, en enda detalj. Om föregångaren For Emma, Forever Ago var ett virrvarr av känslor födda ur smärta från separation, från ensamhet och från en rädsla för att börja om från noll, är Bon Iver i sin tur fullvuxet, starkt, stolt och som spritter av livsglädje. Det är en varm titt bakåt i tiden på något som aldrig kommer tillbaka men som alltid kommer vara en del av en själv. (ÖK)

  1. Sufjan Stevens – Carrie & Lowell

Carrie & Lowell, som är döpt efter Sufjan Stevens mamma och styvpappa, innehåller inga krångliga takter, inget så mäktigt välarrangerat som Chicago och knappt ens en endaste banjo. Istället elva stycken To Be Alone With You-liknande viskningar om vanliga livsfunderingar. Kärlek, familj, tro och vardag. Enkelt gitarrplock, Stevens lågmälda stämma och ibland något utdraget, moloket, ljud som effektfullt fyller i. (HL)

  1. Lana Del Rey – Born To Die

En mästerfull melodramatisk resa som på ett genialt sätt lyckades sammanföra sadcoren med barockpoppen. Lizzy Grants metamorfos – i och med Born To Die – till den helgonlika och moderniserade Nancy Sinatra-klingande entiteten Lana Del Rey är inget annat än en välsignelse. Trots kritik som antydde att Del Rey var mer image än substans så bär den här skivan på enorm dramatik som utsöndras från första till sista ton. En storslagen känsla av romantik, en jordnära sentimentalitet och en påtagligt penetrerande attityd. Allt perfekt paketerat i en retro-förgylld låda av briljans. (AT)

  1. Robyn – Body Talk

Konceptet Body Talk är briljant. Genom att släppa flera, korta album, förblev Robyn i fokus under en längre tid. Ordningen är lika briljant. Först ett mer vågat album för att skapa spänning. Sedan ett mer lättlyssnat för att befästa övertygelser. Avslutningsvis en tredje del, som är så kort, att det var lika bra att skaffa den här kraftigare marknadsförda samlingen istället. Och om det inte framgått, är det här alltså ingen kritik utan djup beundran. Robyn är en mästare på koncept och en grym artist.

Förutom ikoniska superhitten Dancing On My Own som för evigt etsat sig fast i alla hipsterkids hjärna så bär Body Talk på starka låtar som feministiska Fembot som intelligent leker med rytmer och Robyns kvicka och rappa tunga. Låtarna Call Your Girlfriend och Indestructible är gråtpop på hög nivå. Produktionen och de tunga elektroniska syntarna är häpnadsväckande storslagna. Albumets briljanta texter blandar peppiga ämnen om självkärlek med riktigt tunga bangers om stress, krossade hjärtan och tårar. Det finns inte en tråkig sekund.

Oavsett om man betraktar det här som ett album eller en samling kommer Body Talk att gå till den svenska musikhistorien som ett perfekt popalbum. (FF, SLu)

Här hittar du alla album i en och samma spellista (med undantag av några som inte finns på Spotify)

Kolla in hela listan från start

Det var vi som röstade fram listan: Amelie Schenström, Anders Fridh, Andreas Bäckman, Andreas Fällman, Andreas Trella, Björn Schagerström, Camilla Johansson, Daniel Horn, Frida Lindström, Jesper Robild, Johan Jacobsson Franzén, Jonathan Eklund, Jonathan Sindihebura, Jonatan Södergren, Josefi Jönsson, Kristofer Hadodo, Mathias Skeppstedt, Morgan Storesund Skarin, Ola Palmström, Sara Karlsson, Simon Lundberg, Tommy Juto och Veronica Larsen.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA