x

2010-talets bästa låtar: Plats 20 – 1

2010-talets bästa låtar: Plats 20 – 1

En lista att hata, älska, ifrågasätta eller helt enkelt fascineras av? När drygt 20 personer ur GAFFAs skribentklan tar sig an 2010-talet blir resultatet splittrat men härligt. För i slutändan så handlar det ju om låtar som betyder något – både personligt och för musikscenen i stort.

Kolla in plats 40 till 21 här.

  1. Arcade Fire – The Suburbs

Arcade Fire återvände till barndomens gråa, händelselösa medelklassförorter med The Suburbs. En låt där Win Butler ser tillbaka på tider som varit och passerat med vuxnare, mer cyniska ögon. Både han och samhället omkring honom har förändrats till något annat. ”Sometimes I can’t believe it, I’m moving past the feeling” upprepar Arcade Fire i refrängen. Ungdomens känslor flyr oss alla, till slut finns bara nostalgiska skärvor kvar. Få låtar har fångat det bitterljuva i det bättre än The Suburbs. (OP)

  1. Blood Orange – E.V.P.

Devonté Hynes aka Blood Orange har under det senaste decenniet varit med och skrivit och producerat för en hel rad briljanta artister, såsom Solange och FKA Twigs. Hynes har också skrivit en låt tillsammans med Blondies Debbie Harry. På Blood Oranges fina Freetown Sound hörs Harrys stämma på skivans funkiga höjdpunkt E.V.P. Låten pendlar smidigt mellan ett fullständigt ogenerat sväng och djupblått melankoliska sångslingor. Det hela resulterar i ett lika direkt som komplext monster till dansgolvsknäckare. (BS)

  1. Jon Hopkins – Emerald Rush

Det är, så här snart 20 år in i karriären, tydligt att Jon Hopkins inte är en person som nöjer sig med kompromisser. Med ett snitt på fyra-fem år mellan varje album så är det även rimligt att förvänta sig storverk varje gång britten släpper nytt. Emerald Rush är ett ypperligt exempel på hur skickligt han väver samman Satie-klingande klaviatur med till synes inverterade beats och överjordisk sång. Det är därför inte utan orsak att låtar som denna gjorde Singularity till GAFFA-redaktionens årsfavorit 2018. (AFä)

  1. Bon Iver – 22 (OVER S∞∞N)

Få låtar förmedlar känslan av “ljuset i tunneln” lika bra som den här. Den är frisk luft efter dagar instängd i lägenheten, sol efter månader av mörker, en strimma tillförsikt som tränger sig in i livet även i de svåraste av tider. Oavsett om det är livet eller döden han sjunger om visar Justin Vernon att det finns en rymd bortom oss, både i den värld vi känner och utanför. Någonstans, någon gång kommer allt att vara över. Och det kan vara förbannat skönt att bli påmind om ibland. (FLi)

  1. Sharon van Etten – Seventeen

Sharon själv har beskrivit låten som ett kärleksbrev till NYC, staden hon växte upp i, där hon både förlorat och hittat sig själv. Men enklast kan den nog tolkas som ett brev till sitt forna jag. Fråga inte hur en låt som släpptes så sent som i våras redan kan kännas … nostalgisk? Och fråga verkligen inte inte hur man lyssnar på den endast en gång utan att omedelbart trycka på play igen. Eller vad fan det är som känns sisådär tre minuter in i låten (förutom gåshud.) Fast svaret behöver kanske inte vara mer komplicerat än att det är precis det här musik gör med oss när den är som bäst. (CJ)

  1. The Radio Dept. – Heaven’s On Fire

Allting The Radio Dept. rör vid blir till guld, det är min bestämda uppfattning. Och när de skulle släppa sin tredje skiva i början av tiotalet så var det egentligen ingen som förväntade sig att det skulle bli något mindre än ett mästerverk. Att välja ut en låt bland tio perfekta poplåtar är svårt, men valet faller ändå på Thurston Moore-samplande och musikpolitiskt laddade Heaven’s On Fire som på allvar cementerade Johan Duncanson & Co som Sveriges bästa indiepop-band, någonsin. Äkta är ett besvärligt ord att slänga sig med, men inget beskriver The Radio Dept. bättre än det. (AB)

  1. The War On Drugs – Under The Pressure

Det var först när Kurt Vile hade lämnat The War On Drugs som Adam Granduciel kunde utveckla sin vision ordentligt och på bandets tredje album Lost In The Dream bar den frukt. Under The Pressure inleder albumet på det mest suggestiva sätt. Låten är en oas från den stressiga vardagen runt omkring. Den ger en känsla av att vara oändlig och på sätt och vis önskar man också att den aldrig skulle ta slut. Granduciels sound är ett härligt mischmasch av influenser från Bob Dylan, Bruce Springsteen och Dire Straits. (MSS)

  1. Courtney Barnett – Pedestrian At Best

Långt innan filmen Joker slog ner som en bomb spelade Courtney Barnett sin egen Joker i musikvideon till Pedestrian At Best. Misslyckad, missförstådd och utstött, precis som Joaquin Phoenix. Hon bjuder in oss till en inre monolog om både hennes egna och andras förväntningar, där den ena tanken avlöser den andra med potent ursinnighet. Men så länge Courtney Barnett levererar låtar i den här kalibern behöver hon inte oroa sig för att förvandlas till en tragisk Joker-figur. (OP)

  1. Zara Larsson – Lush Life

Sällan har en kommersiell succé även totalomfamnats av kritikerkåren som i fallet Lush Life. Det beror förmodligen på att man struntar i säljargumenten, man bryr sig inte att 4 326 personer ligger bakom låten som har arbetats fram i en cynisk musikfabrik. Man skiter fullständigt i vem som kom på den där visseldetaljen. Allt sådant faller bort när Zara Larssons leverans är det enda som finns kvar. Med Lush Life dansade vi skiten ur allt. Vi festade lite för länge och vi ville aldrig att söndagens grådaskighet skulle ta över. Med den här låten vann Zara över allt och alla. (DH)

  1. FKA Twigs – Two Weeks

Inte nog med att LP1 var ett genomgående briljant debutalbum så var det även det första riktigt intressanta som släppts med benämningen R&B; en genre som dessförinnan hade trampat duktigt med vatten under många år. Kombinationen av Twigs lika säkra som fjäderlätta stämma över ett evigt förvandlande ljudlandskap är en uppenbarelse. Den bränner till extra mycket på singeln Two Weeks där hon självsäkert spottar ur sig fraser som ”motherfucker” till ett blytungt Detroitbeat. (AFä)

  1. Grimes – Genesis

Det räcker att lyssna ett par sekunder på Genesis för att inse att det är en omedelbar klassiker. Den inbjudande syntbasen, det österländska meloditemat som träder in och drunknar i reverb innan Claire Boucher börjar sjunga i ett register som pendlar mellan högsta berg och djupaste dal. Även om det är så mycket som försiggår att många element bara smälter ihop till ett enda mummel så är maximalismen så tilltalande att du inte kan undgå att drabbas av en underbar yrsel. (JSö)

  1. John Maus, Molly Nilsson – Hey Moon

Genom simplicitetens hypnotiserande slagkraft skapades detta själkramande spår. Hur kan en så egentligen linjär och repetitiv låt lyftas till något så transcendentalt och magiskt tidlöst som Hey Moons isolerande ensamhet? Skriven och från början framförd av Stockholmsdottern Molly Nilsson blir John Maus förvandling av låten till något smärtsamt berörande. Det finns få om ingen låt från detta decennium som på ett så genomborrande vis ramar in en melankoli och trånande längtan som Maus och Nilssons otroliga tidsdokument. Någonting som förmodligen är viktigare text-mässigt i en låt än refrängen är just en låts första stycke och Hey Moons kvidande ”I know it's been so long since we saw each other last. I'm sure we'll find some way to make the time pass” penetrerar så djupt med en så basal träffsäkerhet att man direkt får kämpa för att hålla tårkanalerna under någon typ av kontroll. Ren magi. (AT)

  1. Lana Del Rey – Born To Die

När första stråken ljuder är det finito. Den här magiska låten har inte bara en underbar produktion med elektroniska trummor och finstämda stråkar, den har också en text så poetisk att den får lyssnaren att tycka att döden inte alls verkar så farlig. Lanas röst bjuder likt en guide in till en underbar upplevelse och sticket som är inbakat i refrängen får ståpälsen att skina med sin närvaro. Vackert, finstämt och en fantastiskt komponerad popballad. (SLu)

  1. James Blake – Retrograde

Otroliga Retrograde, som för övrigt blev vinnare av Ivor Novello Awards – världsvida känt som en av de viktigaste plattformarna för Storbritanniens låttextskrivar- och kompositörtalanger – för Best Contemporary Song 2014, är en fantastiskt ärlig och längtansfull konversation mellan två törstande hjärtan. Låten sägs ha inspirerats av Blakes förhållande till Warpaints gitarrist och sångare Theresa Wayman. Och Blake lyckas på ett genialt vis fånga en känsla som resonerar på en nivå som nästan känns oförskämt träffsäker. Detta inramat av en musikalitet och ett sinne för melodi som är in i benmärgen förhäxande och angenämt att förlamas till. (AT)

  1. Lykke Li – I Follow Rivers

Det var svårt att undvika den här låten som 20-någonting och på indieklubb i Stockholm. De legendariska bjällrorna och den suggestiva basen lockar till dans och allsång utan dess måtta. Refrängen är som en käftsmäll. Den knockar en till backen för att sedan plocka upp en igen när den utdragna versen återkommer. Lykkes röst är självsäker och med den här låten hittade hon sin plats i svensk pophistoria. Att tillägga är att remixen från Punks Jump Up är minst sagt lika ikonisk för den inbitne indieklubb-besökaren. (SLu)

  1. Sufjan Stevens – Fourth Of July

På filmcommunityt Letterboxd skrev profilen Marian följande mycket kärnfulla sammanfattning av filmen Call Me By Your Name: ”me: crying. sufjan stevens: sob bitch. me: ok.” Detta då Sufjan Stevens bidrog med musik till några av filmens mest känslostarka scener. Men Stevens har nog aldrig varit så emotionellt drabbande som på 2015 års album Carrie & Lowell som skrevs efter hans mammas bortgång. Och allra mest gripande är de naket uppriktiga och kärleksfulla minuter som är Fourth Of July. (BS)

  1. First Aid Kit – Emmylou

Polarprisutdelningen i Stockholm nionde juni 2015 är ett starkt ögonblick i musikhistorien, Svedmyra-systrarna Söderberg sjunger sin hit Emmylou för en rörd Emmylou Harris som tilldelats årets pris. I videon till Emmylou ses Klara och Johanna i ett ökenlandskap, långt bort ifrån svensk lövhalka och novembergråa skyar. Låten är en hyllning, en dagdröm, en längtan tillbaka till sommar. First Aid Kits varma countrypärla med en kärna av svenskt vemod är för evigt en modern klassiker. (VL)

gallery_large

(Foto: Frida Marklund)

“Det var väldigt läskigt” – Johanna Söderberg från First Aid Kit om Emmylou

– Vi var supernervösa typ hela tiden! Vi hade åkt till Omaha, Nebraska, i USA för att spela in en skiva med Mike Mogis från Bright Eyes. Tidigare hade vi spelat in i mitt lilla rum hemma hos mamma och pappa, så det var en sjuk omställning att helt plötsligt spela in i en jättestor och cool studio i Amerika med vår största idol. Vi undrade hela tiden om låten var bra. Vi tyckte att refrängen var för cheesy och undrade om folk skulle gilla den. Därför skrev vi lite mer abstrakt och konstig text i verserna för att balansera ut den väldigt direkta och klämkäcka refrängen. När Mike Mogis spelade pedal steel-introt fick vi rysningar! Han kom på den där briljanta melodin som verkligen lyfte låten och gjorde den mer country. 

Har ni ett speciellt minne kopplat till låten? 

– Vi minns att vi spelade låten för första gången live i Australien på en liten indie-radiostation. Vi hade skrivit klart den samma dag. Vi märkte direkt att folk reagerade på den väldigt starkt, men fattade nog inte varför. Självklart måste vi nämna när vi sjöng den för självaste Emmylou Harris på Polarpriset. Det var väldigt läskigt. Vi visste redan att hon hade hört den men inte att hon skulle reagera så starkt och började gråta. Det var mäktigt! När vi spelade in den såg vi inte henne som en verklig människa utan mer som en legend. Hon gick inte att ta på. Men sedan vi träffades på Polarpriset har hon liksom blivit mänsklig. Hon har stöttat oss genom vår karriär och kommit till våra spelningar i Nashville. Emmylou är verkligen en varm, generös och ödmjuk person. Det är så himla fint.

Vilken är er favoritlåt från 2010-talet? 

Klara: Paul av Big Thief. Det är perfekt text och melodi som gifter sig otroligt bra och får mig att gråta. 

Johanna: Song For Zula av Phosphorescent. Jag vet inte om det här är den bästa låten men för mig har den betytt väldigt mycket. Den släpptes under en omtumlande period i mitt liv och gör mig alltid jättenostalgisk.

  1. Grimes – Oblivion

Om man vill sammanfatta hela tiotalet med en enda artist, då ligger Claire Boucher rätt så bra till. Under de senaste decenniet har DIY:andet kommit tillbaka starkt, med allt vad SoundCloud-rappare och bedroompop-Youtubers heter. Men redan innan allt det där så fanns Boucher där som Grimes och visade att man inte behöver världens fetaste studio eller alla prylar från 4Sound. Med, relativt, enkla medel och ett kreativt sinne skapade hon popmusik på sina egna premisser. För att tala klarspråk: hon gjorde precis va fan hon själv ville. Och det har hon fortsatt med sedan den bejublade starten.

På hennes mest klassiska hit, den studsande och gosiga Oblivion, sätter hon stämningen direkt med det lätta oh:andet. Sedan flyter allt bara vidare och helheten blir till en sockersöt DIY-kanon som är totalt oemotståndlig. Oblivion är en låt som alla känner igen, som sätter sig, som man inte tröttnar på och som är direkt omöjlig att tycka illa om för att den är så fjäderlätt och go. Oblivion är en typisk atypisk tiotalshit. (JE)

  1. Lana Del Rey – Video Games

En låt som är omöjlig att ogilla. Retrospektivt rökig, sentimentalt romantisk och samtidigt ständigt modern och träffsäker. Ett exempel ligger i hur Del Reys perfekta rytmiska tajming – när hon säger ordet ”time” i frasen ”I tell you all the time” – lägger sig så gudomligt på den svällande refrängens första anslag från pianot i bakgrunden. Något som skulle kunna användas som ett bevis för att det faktiskt finns högre heliga makter någonstans ibland oss. Jag kan lyssna på just de få sekunderna resten av mitt liv och aldrig behöva höra någonting annat för att vara evigt nöjd. Detta om nu inte resterande delar av låten var så förbannat perfekta de också. (AT)

  1. Robyn – Dancing On My Own

Tårar. Skratt. Dans som pågått hela natten. En låt vars intro med sina ekande och hårda syntar på en millisekund är igenkännlig. Robyns electropopballad har fått många, inklusive undertecknad, att känna alla känslor som finns i hela världen. Det unika med den här låten är att den samlar grunden till en hjärtskärande ballad och blandar upp det med snabba discorytmer som gör det omöjligt att sitta still. 

Med Dancing On My Own satte hon ett popsound på kartan så unikt att det senare blev roten till den alternativa danspoppen vi hör överallt idag. Med textrader så briljanta att man inte riktigt vet om det är läge att gråta eller le. Det är lika delar en ledsam kärlekslåt som det är styrkedroppar på individnivå. Den är också lika kaxigt bitsk som den är sårbar och mjuk. Vem behöver inte en sådan här skjuts när hjärtat gått i tusen bitar? Eller som Robyn uttrycker det "I'm giving it my all, but I'm not the girl you're taking home". 

Uppbyggnaden mellan verserna, refrängen och främst bryggan är riktigt intelligenta och bidrar till den tvådelade känslan av eufori och ledsamhet. Det är ändå en terapeutisk låt som visar på att man ibland bara måste dansa bort ledsamheten, sorgen och allt det onda som finns i världen. Den magiska basen, de häpnadsväckande syntarna och trummaskinerna vet exakt vad de ska göra. De träffar rakt in i hjärteroten och det är svårt, nej omöjligt, att sitta helt still än idag. (SLu)

SPOTIFY: Här hittar du alla låtar i en och samma spellista (med undantag för några som inte finns på streamingtjänsten)

Kolla in hela listan från start

Det var vi som röstade fram listan: Amelie Schenström, Anders Fridh, Andreas Bäckman, Andreas Fällman, Andreas Trella, Björn Schagerström, Camilla Johansson, Daniel Horn, Frida Lindström, Jesper Robild, Johan Jacobsson Franzén, Jonathan Eklund, Jonathan Sindihebura, Jonatan Södergren, Josefi Jönsson, Kristofer Hadodo, Mathias Skeppstedt, Morgan Storesund Skarin, Ola Palmström, Sara Karlsson, Simon Lundberg, Tommy Juto och Veronica Larsen.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA