x

“Som fotsteg i en dallrig feberdröm” – 20-årsjubilerande Peter Bjorn And John om 5 starka upplevelser

“Som fotsteg i en dallrig feberdröm” – 20-årsjubilerande Peter Bjorn And John om 5 starka upplevelser

Albumaktuella Peter Bjorn And John firar 20 år som band! I fem punkter sammanfattar bandmedlemmen John Eriksson trions galna resa. 

En ogenomtänkt nödlösning

– I Stockholm, i en grässlänt, på en parkeringsplats, framför en bajamaja, i matoset från en langosvagn, till vänster om mixerbordet eller mellan Lee Hazelwoods röst och Built to Spills gitarrer, bestämde vi oss för att heta det vi heter. Vårt bandnamn skulle alltså bestå av våra tre förnamn. Förmodligen bara en ogenomtänkt nödlösning, mellan tre klunkar öl, men i efterhand har beslutet visat sig definiera vårt samarbete (stelt ord men i själva verket ganska vackert och väldigt passande) på alla tänkbara sätt. 

Det skulle bli vår tredje och sista skiva

– Halvnakna, precis uppstigna ur vattnet vid Bergsundsstrand i Hornstull, på väg in i Björns primitiva hemmastudio, mitt i sommaren, i mitten av 00-talet. Neddragna persienner. Dammkorn i solljuset. Tre tomma pizzakartonger. Peter, med blött hår, fötterna på bordet, en akustisk gitarr i knät, bredvid Björn, på huk, skruvandes på ett bandeko på det varma laminatgolvet, och jag, i hawaiiskjorta, bakom två mikrofoner och ett leksakstrumset, under inspelningen av vad vi trodde skulle bli vår tredje och sista skiva. Alla grupper kommer väl förr eller senare till den punkt då allting stämmer, till det magiska tillståndet mellan förnuft och känsla. Man vet inte om det, för när allt fungerar så tänker man inte. Det var kanske den varma sommaren som gjorde det? Vi hade i alla fall inget att förlora. Sorglösheten förvandlades till texter och ljud och lekfullheten till ett sound som på något sätt blev vårt eget.

Fem dockliknande kopior av oss själva

– På ett stengolv i en anonym och folktom källarbar på Manhattan, stirrandes in i en liten TV ovanför bardisken, fortfarande i ett fnittrigt och självberusat tillstånd efter framträdandet på Late Night With Conan O'Brien. Det är strax före midnatt, januari 2007, och på TV-skärmen ser vi fem dockliknande kopior av oss själva. I ett slags märkligt Las Vegas-skimmer rör sig fem förlägna figurer i svartvita vintage-kläder. Peter, Bjorn and John and Victoria and Lars. Vi ser ut som loopar. Som knivskarpa hologram som repeterar samma rörelser om och om igen. 

Var det verkligen vi som hade stått där framför kameran? Det var ju faktiskt nästan orimligt. Jantelagen var fortfarande tatuerad på våra underarmar. Ett töntigt, jäkla indie-band med noll kredd i Sverige, på TV i USA? Vi garvade åt våra dubbelgångare, pekade mot TV:n, begravde våra ansikten i händerna. När sista tonen klingat ut så var det som om våra bröstkorgar fylldes av syre. Vi blev höga på verkligheten och när vi gick upp för trappan och ut på New Yorks vintergator var det som om vi hade vuxit några centimeter.

Coachella 2009

– Fågelperspektiv: Uppradade på den största scenen på en av de största musikfestivalerna i USA. Coachella 2009. Peter Bjorn And John. På samma scengolv som senare skulle intas av giganter som The Cure och My Bloody Valentine? Till höger Björn, i mitten jag, till vänster Peter.

Under en brännande sol. 40 grader i skuggan. Händerna svullna på grund av värmen. Varje vindpust känns som den kommer direkt från en kupévärmare. Solljuset gör ont i ögonen, det går knappt se publiken. Allt klibbar ihop sig (även mitt minne). Våra senor och muskler spänner sig för varje ackord och för varje slag. Att vi där och då stod mitt på den gigantiska scenen i öknen, kändes helt naturligt … Eller gjorde det det? Innerst inne visste vi att vi redan hade passerat en höjdpunkt, vi var på väg bort från någonting. För mig så var varje sekund av den där spelningen som fotsteg i en dallrig feberdröm där jag fortfarande har svårt att se oss själva.

Elvis Costello-dansen

– På en klippavsats, tittandes upp mot tre spetsiga bergstoppar står vi bredvid varandra på omslaget till vår nionde skiva. Trots att de tre figurerna på omslaget är ritade med en penna så känns det som att vi står där. En ny bergsbestigning, en slags upprepning, mot ett outtalat gemensamt mål. Vi har liksom hela tiden gått på tre separata, parallella spår men på något sagolikt sätt har vi alltid lyckats hamna på samma plats i slutändan. Vi har kanske inte alltid hållit varandra stenhårt i handen men vi har "Elvis Costello-dansat" bredvid varandra. Vi har alltid spretat åt tre olika håll samtidigt, och kanske är det just spretigheten som är gruppens kärna? Tillsammans har vi redan nått toppen, vi har redan hittat guld, för länge sen. Trots det så fortsätter vi, och vi letar inte efter guld längre. Så länge slutet är öppet så kan vad som helst hända.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA