x

VÄRLDENS BÄSTA LÅT: Ett uppvaknande

VÄRLDENS BÄSTA LÅT: Ett uppvaknande

En sakta tår trillar ner för min kind. Jag är i 15-årsåldern och har precis fått ett musikaliskt uppvaknande.

"Hope there's someone
Who'll take care of me
When I die, will I go?
Hope there's someone
Who'll set my heart free
Nice to hold, when I'm tired"

Jag tror själv inte riktigt jag förstod vad jag hade skådat. Liggandes sjuk i influensa var TV:n i mitt sovrum på i bakgrunden. Feberyr zappar jag mellan kanalerna och fastnar på SVT. En repris på programmet Musikbyrån är på. En till synes könlös person sitter vid flygeln. Avskalad. Svartklädd. I rummet skapas en stämning som nästan går att ta på. Det är som att jag förstår. Att jag transporteras till rummet där flygeln var. Antagligen på KB i Malmö eller Södra Teatern i Stockholm. Det minns jag inte. Vad jag minns är att tårarna faller. Okontrollerat. Inget hulkande eller panikgråt. Bara sakta tårar som trillar ner för en tonårig kind.

Jag tror till och med att det var klippet nedan:

Jag visste inte någonting om Anohni eller det hon hade skapat innan. För mig var det bara en stund med en text som drabbade mig hårdare än någonting annat. Jag brukade ofta tänka på döden och på livet i stort. Den här låten behandlade allting som jag kände i någon slags gymnasial ångest. Det blev som terapi och kanske var det lite av en queerlektion för mig också. Anohnis röst drabbade mig också. Så speciell, udda och så vacker, tyckte jag. Och tycker jag.

När jag till sist hittade bandet Antony & the Johnsons (ja, hennes tidigare namn) så var jag fast. I flera dagar lyssnade jag högt på Hope There’s Someone från familjens delade dator i vårt hus i Hedemora år 2006. Det här var innan jag fick min egen bärbara PC. Mamma var inte nöjd med detta, utan jag minns väl att hon hatade sångrösten och den plågosamma melodin. Men jag sket fullständigt i det, för det här var min stund. Min terapi. Min musik.

"There's a ghost on the horizon
When I, go to bed
How can I fall asleep at night
How will I rest my head
Oh I'm scared of the middle place
Between light and nowhere
I don't want to be the one
Left in there, left in there"

En snabb dissektion av texten visar på en rädsla för döden. Men också en önskan att bli bortforslad av en trygg skyddsängel. Att man hoppas på att någon finns där när man väl, ja, försvinner. Låten landade på det andra albumet från gruppen som nämns ovan och heter I Am A Bird Now som behandlar genus, kön, död, kärlek och längtan på ett unikt vis. Musikprogrammet All Things Considered fångar essensen av albumet i en recension som sändes på amerikansk public service-radio NPR. Att det känns modernt, men samtidigt som en “old soul” som skrivit musiken. Det här var första gången som mina ögon öppnades för den queera historien.

I musikvideon och på omslaget till CD-singeln till låten syns New York-ikonen och den öppna transpersonen Joey Gabriel. En tematik som Anohni ofta använt i sin musik och sina musikvideor. En annan queerikon som använts som skivomslag är Candy Darling som syns på albumet. Gissningsvis en väg in i Anohnis tankar innan hon själv kom ut som trans.

Låten använder i princip bara Anohnis vackra ackordföljder på en flygel. Jag minns att det också för mig var udda att en så sparsmakad låt kan kännas så maffig. Och det känner jag fortfarande. Ett udda element är i slutet av låten då Anohni nästan slänger sig på pianot – och illustrerar för mig ett dödsfall. Där och då händer det oväntade.

Ett grepp som var så inspirerande att jag själv försökte mig på detta när jag gjorde mitt projektarbete på gymnasiet. Det och det mesta som Patrick Wolf skapade innan 2007. Då studerade jag musik och hade som mål att spela in tre låtar utan att lämna studion. Jag bodde där i tre dagar i sträck. Rekommenderas inte. Resultatet finns säkert begravet på Youtube någonstans.

Visst blev många inspirerade av den här musiken. Albumet vann storslagna Mercury Prize 2005 och låten har utsetts till en av decenniets bästa. En svensk person lyckades också fånga mitt intresse när hon 2010 sjöng låten under uttagningarna till Idol – nämligen Linnea Henriksson. Visst är hennes tolkning ingenting mot Anohnis, men fortfarande imponerande.

Hjulet slutar inte där för 2013 släpper Avicii till hans album True en version av låten med Linnea på sång. Den är inte alls lika innerlig, men ändå annorlunda för att vara honom. På något vis känns den kanske ännu starkare idag. Sorgligt nog. 

Än idag bär jag med mig låten. När den börjar igen återkommer rysningarna jag fick som 15 år gammal. Textraderna som hemsöker mig, men samtidigt skänker mig trygghet är självklara.

"So here's hoping I will not drown
Or paralyze in light
And Godsend I don't want to go
To the seal's watershed"

Det kanske är därför som den här låten finns i mitt “vita arkiv” där man kan lämna önskemål om hur ens begravning ska gå till. Kanske det blev lite väl morbidt nu, men det är de influenserna jag hade när jag växte upp. Och fan om det inte är vackert ändå.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA