x

Den dåliga självkänslans stora poet – intervju med Hurula

Den dåliga självkänslans stora poet – intervju med Hurula

Med debuten sparkade han in dörren till musikoffentligheten. Med föregångaren borrade han i det egna klasstraumat. Nu är Hurula tillbaka med albumet Jehova och med en vilja att återuppstå ur arv, miljö och livssår.

”Vilken hudvårdsrutin kör du?”, föreslog någon att jag skulle fråga Robert Hurula. Med tanke på att han alltid sett cirka tio år yngre ut än sin faktiska ålder. Men nu ser det faktiskt inte ut som att han har åldrats ens en sekund på de sex år sedan jag intervjuade honom för första och senaste gången. Jag frågar ingenting om hudterapi.

Då var han aktuell med sin solodebut Vi Är Människorna Våra Föräldrar Varnade Oss För och platsen var ett fik i Stockholmsförorten Högdalen. Nu är han på gång med Jehova och platsen är Sony Music Swedens luxuösa lokaler mitt i innerstan. Symboliken är övertydlig.

Man ska inte läsa in för mycket i detta. Men en del säger det om den dramaturgiska kurva som den Luleå-bornes karriär har antagit.

Någon annan Hurula är det dock inte. Inte vid en ytlig anblick i alla fall. Han snokar runt efter det plockgodis som han säger ska finnas på dessa kontor. Men verksamheten har corona-slimmats och han lyckas bara finna några sådana där sura, turkosa- och rosafärgade godisflaskor.

– Det är första intervjun. Man brukar komma på vad man ska säga efter ett tag. Det är lite nervigt att göra intervjuer tycker jag. De gånger jag inte känner mig riktigt förberedd och har en dålig dag kan jag bli så tyst. Fast jag vet knappt när jag vet det.

Det är inte så att Hurula framstår som obekväm i intervjusituationen. Snarare att han är vaksam med vad han själv säger ellet försöker säga.

– Ett trick som jag har märkt bland folk som intervjuar. Du är inte så, men en del andra. Det är att de berättar jättemycket personligt, så man själv börjar göra det. Så går man på den minan, haha.  

Men vad kommer sig den här känslan i intervjuer av?

– Det låter nästan som att man har kommit fram till det här i terapi, men … att man om man har haft dålig självkänsla som ung så är man ganska dålig på att stå upp för sig själv och då blir jag lite väl sådan att jag vill vara till lags. Och då kan det vara så att jag går med på saker som inte är jag. Så kan jag ångra mig så jäkla mycket efteråt. Det är en hemsk känsla. Jag ville bara vara till lags i stunden. Då har jag nästan blivit rädd när jag har insett att jag har problem, haha.

FÖRMINSKA SÅRET

I intervjun för sex år sedan pratade Hurula förhållandevis mycket när mikrofonen var på, men ännu mer när mikrofonen stängdes av. Det var som att det fanns grejer i honom som ville ut. Som han ville ha sagt. Erfarenheter som behövde vädras.

– Det började på första soloskivan. Bearbetandet av vissa grejer. Jag började ta det på allvar. Jag började sätta ord på vissa grejer jag inte hade satt ord på, inte ens för mig själv. Det är väl något som fortsatte när jag insåg att det var det som var såret i en, det är där man behöver vara och bearbeta. Och att man försöker förminska såret, bagatellisera det, göra det till en låt på tre minuter.

Hjälper det?                

– Nja, det hjälper inte … men när man är och rör i obehagliga grejer så känns det säkrare att portionera ut det istället för att bara skriva ut allting på en gång. Det skulle bli fruktansvärt oläsligt. Det är ändå musik man håller på med. Jag känner mig inte redo att skriva krönikor. Då kan man få ned allting, från A till B, tydligt. Inte så här, så fragmentariskt som det blir när man ska behandla minnen eller trauman. Man får ruta in det och samtidigt försöka förklä det i musik.

Med förra albumet Klass markerade Hurula sin särprägel som en av musik-Sveriges tydligaste klasskildrare. Inte bara på grund av titeln. Men det var inte heller någon allmän socioekonomisk berättelse, utan en historia rotad i den egna erfarenheten av uppväxten.

– Tanken var att den skulle vara väldigt dokumentär, berätta en viss historia. Texterna var mycket viktigare än musiken. Det blev nästan en dogm till den grad att det började kännas löjligt. Nästan så att det kändes fel när det blev en refräng i texterna. Jag ville att det skulle kännas monotont och bara tuffa på. Det finns element av klasskildringar i nya skivan. Jag hade först en idé om att jag inte skulle berätta samma historia, men sedan kom jag fram till att det är min historia.

Hur har det påverkat dig att ta upp dina erfarenheter så här?

– Jag har triggat igång en diskussion med mina nära och kära. Det är någonting bra att behöva ta tag i saker som har satt spår i en. Man vill inte föra vidare vissa saker i en.

Det låter inte som att du har pratat om de här sakerna särskilt mycket tidigare?

– Nej jag har inte pratat så mycket överhuvudtaget. Det är nog klassiskt för maskrosbarn. Man börjar bygga upp något slags skydd när man är liten och maktlös. Ett skydd man inte blir av med när man blir vuxen. Det är därför man återkommer till det.

UTE OCH HUGGER ÅT ALLA HÅLL

Titeln på det nya albumet, Jehova, bär tunga religiösa konnotationer och skiljer sig mycket från de tidigare albumtitlarna. Jag frågar om den. Hurula säger att han bara är ”ute och hugger åt alla håll” när det kommer till svaren på intervjufrågorna. Det är som att det är först nu, i den här situationen, han sätter faktiska ord på det han redan har tänkt men inte uttryckt i talade ord.       

– Dels så har titeln Jehova att göra med trösten, efter traumat, var man än kan försöka hitta den. Jag märkte att vägen till att försöka hitta tröst var vägen till tröst. Själva jakten på tröst var trösten. Allt skulle hänga ihop på det sättet på den här skivan. Den minst troende person jag träffat börjar ändå i sin sista tid i livet att hitta något andligt, även om det inte går. Man försöker ändå. Jag har ju ändå varit och hållit på med den där symboliken. Döda fåglar och blod och jag vet inte. På något sätt också något slags återuppståndelse. Känsla av att nerifrån traumat försöka bearbeta sig till något ljusare. Det skulle kännas i musiken men det lyckades jag inte riktigt med. Men det var tanken. Sedan lite skönt respektlöst så, att kalla en skiva för Jehova också.

Vad menar du med att du inte riktigt lyckades?

– Jag drog det så långt jag kan. Jag ville musikaliskt ha lite mer refränger … Äh, det där är sådant där tekniskt skit som inte är så kul att prata om.

Men är du på något sätt missnöjd med skivan?

– Om jag skulle sitta här och vara helt nöjd med skivan så skulle jag vara helt sjuk i huvudet. Vad skulle man vara för något slags människa då? Alla skivor börjar helt enorma i huvudet, så blir de mindre och mindre. När den är mixad och klar så lyssnar man på den och det är en vanlig skiva.

Är det samma känsla inför varje släpp?

– Det känns inte samma varje gång, men det är alltid en känsla av ånger. Det kanske man inte ska snacka om just nu … men visionen om nästa skiva är stor i mitt huvud. Det känns som att jag ser den framför mig. Men nu är vi bara här än så länge. Den här skivan spelades in precis samma dag som länderna runtom började stängas ner. Så vi sågs i studion och undrade om vi ens kommer kunna ta oss hem härifrån? Det var den känslan. Känslan av att man var mer i en bubbla och bara ville ha kul i bubblan. Sluta prata om corona och bara ha kul. Därigenom blev skivan klar. I en ovisshet.

EN VALS MED MÖRKRET

Hurula är givetvis alltför självkritisk och samtidigt har han rätt. Albumet Jehova är något av en katharsis efter Klass, men någon rätt igenom helt soligt och religiöst reningsbad kommer vi aldrig få med honom. Som tur är. ”Jag vet ungefär var jag ska vara och det är inte i det mest soliga”, säger han och det känns som det absolut bästa och mest koncisa beskrivningen av hela hans artistiska gärning.

Även skivomslagen ville han skulle skilja sig åt. Klass pryddes av ett omslag som var ett polisfoto från när Hurula greps i sin ungdom. Jehova föreställer en leende Hurula som tittar uppåt med ett turkos-grått filter över. Samtidigt gör skevheten i det visuella tilltalet att det aldrig kan vara tal om något slags total frigörelse från det mörka arvet. Inte minst hörs det på skivans låt Arvet, som är någonting av en vals.

– Just den låten var en av de mörkare berättelserna för mig. Jag ville förminska såret till något slags melodisk dans. Det är mycket av finsk musik i mig. Ända sen jag var liten och gick in på någon bensinmack och köpte någon CD. Det var ofta ganska dyster och tangoaktig musik. Jag har så himla lätt att komma dit.  

Jag frågar om det är något specifikt han lyssnar på eller läser nu för tiden. Hurula ryggar lite inför att nämna referenser. Han är orolig att han bara ska droppa något namn sedan blåses det upp till en rubrik.

– Jag ångrar nästan alla referenser jag sagt. Jag ska bara börja säga Elvis och Beatles.

Men han kan inte låta bli att tala sig varm om två av hans poeter som gick bort under året, Kristina Lugn och Yahya Hassan. Eller att nämna den instrumentale livsskildraren The Caretaker, som har en skivserie där han skildrar det gradvisa nedbrytandet av hjärnan under alzheimersjukdom.

Hur känns det att börja spela igen?

 – Det är lite läskigt, man har varit extra avskärmad. Det är ganska skönt med en påtvingad paus också. Jag kan ju inte säga till de jag jobbar med att ”nu vill jag ta en lång paus”. Jag kan ju inte leva på de här jäkla pengarna hur länge som helst, haha. Och jag gillar ju att hålla på. Det är egentligen vardagen jag tycker är det bästa med att hålla på med musik. Att inte hela tiden ha en strävan, utan att ha en vardag där man känner att man får ett utlopp.

Har du saknat livespelningar?

– Jag har aldrig gått och längtat efter konserter i sig. Det är en helt annan grej. När det väl bokas in och ska göras då kan jag börja se fram emot att låtarna ska bli riktiga. Jag tycker det är skitkul att spela med mina kompisar. Jag tycker det är skitkul att känna att musiken studsar på folk. Att det blir en reaktion. Att folk vill prata efter konserterna. Det är något fint att känna att det börjar leva på något sätt. Men jag går inte omkring och längtar efter att stå på scen. Inte att jag går omkring och ba ”åh, någon måste se mig nu”, haha. Det är orimligt egentligen att jag ska stå så där och sjunga. Men det är lite katharsis att ha ett rum och en massa folk och stå och skrika ut massa jobbiga känslor. Det är ett bra forum. Det gör att man slipper lite terapi.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA