x

Alla David Bowies låtar rankade från sämst till bäst – plats 62-48

Alla David Bowies låtar rankade från sämst till bäst – plats 62-48

Under hösten 2020 dyker GAFFAs Morgan Storesund Skarin ner i den legendariske David Bowies karriär och presenterar en lista där stjärnans 378 låtar rankas – från sämst till bäst. En låtskatt som sträcker sig från 1965 till hans död 2016.

David Bowie är en väldigt unik artist, kanske den mest unika artisten i vår musikhistoria. Han var en tok. Det är nog det enda sättet att förklara hur någon kunde göra så mycket olika saker under en enda karriär. Hur han hela tiden kunde bryta ny mark utan att någonsin misslyckas. Hur han kunde pånyttföda sig själv som någon helt annan, bara sådär. Och hur han samtidigt både innan och efter de där otroliga åren mellan 1971 och 1983 kunde göra musik som var så otroligt dålig, löjlig och genuint pinsam. David Bowies högsta höjd var så himla hög och hans lägsta botten så galet låg. 

Den här listan räknar in precis varenda låt som är tillgänglig från Bowies långa diskografi. Från det sökande 60-talet, genom det geniförklarade 70-talet, pinsamma 80-talet, snedträffande 90-talet och vägen tillbaka till excellens under sina sista år i livet. Här räknas B-sidor in, låtar som på senare år grävts upp ur arkiven, covers på skiva och från livekonserter. Rubbet! 

Det finns dock några få undantag. Debuten från det vedervärdiga hårdrocksbandet Tin Machine, där Bowie var sångare under sent 80-tal, finns med. Men deras uppföljare Tin Machine II är inte medräknad här. Varför? Jo av den enkla anledningen att den inte finns på Spotify. Inkonsekvent? Kanske. Men vem orkar gräva längre efter något som inte kommer göra någon gladare. Tin Machines debut räcker långt, det lovar jag. Sedan dras strecket vid demos, inga demos. Så alla ni som hoppades på lite mysiga hemdemos från samlingsalbumet Conversation Piece, jag måste tyvärr göra er besvikna. 

Och så har vi det här med låtar som David Bowie gästar, är de med? Ja, ifall han bidrar lika mycket som artisten eller bandet han gästar. Det är ju trots allt David Bowie-låtar som rankas här. Om Bowie bara sjunger någon rad eller en liten hook, då är det ingen David Bowie-låt. Om han däremot tar stor plats och sätter ett ordentligt avtryckt på låten, då är det en David Bowie-låt.

Kolla in listan från början här

  1. Star (från The Rise And Fall Of Ziggy Stardust And The Spiders From Mars, 1972)

Den kanske mest förbisedda låten från Ziggy Stardust-albumet. Ett briljant nummer om Ziggy Stardusts transformation till rock’n’roll-stjärna, eller rättare sagt David Bowies transformation till rockstjärnan Ziggy. Någonstans hamnade den i skuggan av låtar som Suffragette City och Starman med flera, men Star är en minst lika klockren och i vissa fall bättre låt än resterande spår från David Bowies odödliga klassiker. 

  1. Modern Love (från Let’s Dance, 1983)

1983 kickade Modern Love igång en ny David Bowie. Tänderna var fixade, Robert Fripps skräniga gitarrer var bortblåsta. Med Chics Nile Rodgers vid mixerbordet erbjöd Modern Love den mest putsade produktionen Bowie gjort sedan Young Americans. Låten är ett energipiller, med de mest medryckande trummorna, peppigt piano och blås. David Bowie var inte längre svårtillgänglig, utan svängigt kommersiell. Men det betydde inte att han på något sätt var sämre. Enligt Carlos Alomar, sångarens studiogitarrist sedan flera år tillbaka, var Bowie på bättre humör än någonsin under Serious Moonlight-turnén som följde Let’s Dance-albumet. Och det lyser verkligen igenom här. Modern Love kom med en för en gångs skull positiv, kanske till och med lycklig Bowie. På gott och ont. 

  1. John I’m Only Dancing (singel från 1972 och 1973)

Det finns två versioner av John I’m Only Dancing (om man bortser från “again”-versionen). Den ena från 1972 utan blås och den andra från 1973 med blås. Jag tycker att den första är betydligt bättre och syftar därför på 1972-versionen här. Det var piken för Bowies bisexuella identitet under glamperioden, med en text som tydligt hintar om en sexuell relation till en man. Bowie blev en av ikon för HBTQ-rörelsen, med sin uttalade bisexualitet och androgyna stil. Det ryktades också om att han hade en sexuell relation med Mick Jagger under den här perioden. Hur som helst. Det är en riktigt bra låt. Med en catchy rytmgitarr från ingen mindre än Lou Reed. Bowie har sin lite pratsjungande sångstil, som på Hang On To Yourself, men i refrängen går han upp i falsett över ett snyggt dunk på baskaggarna. Genialt. 

  1. Panic In Detroit (från Aladdin Sane, 1973)

Iggy Pop är uppväxt i Michigan. Han hade flera vänner som var inblandade i de afroamerikanska upploppen i Detroit 1967. Och det var Iggy Pops historier om upploppen som influerade Bowie till att skriva Panic In Detroit. En otroligt snyggt komponerad låt, med en rytm som hämtar inspiration både från sydamerikanska takter och tidig rock’n’roll. Och med körer som hämtade från en soullåt från sent 60-tal. Det är en av Mick Ronsons mest minnesvärda insatser på gitarr. Men framför allt den första gången Bowie tog inspiration från afroamerikansk soul. 

  1. Win (från Young Americans, 1975)

En av Bowies snyggast komponerade soullåtar med den lenaste produktionen i hans katalog. Lite visslande blåsar, ljuva toner på gitarr och dova stråkar. Det är också det kanske tydligaste exemplet på Bowies övergång från sin ljusare, mer nasala sångstil innan Young Americans till den basbetonade sången från och med Bowies flytt till USA i slutet av 1974. Förklaringen till Bowies nya röst låg inte bara i hans egna vilja till förändring. Under inspelningarna av Young Americans tog Bowie allt mer kokain, han var uppe hela nätterna och vägrade sjunga om inte kokainet fanns på plats. Missbruket förändrade rösten och den blev aldrig riktigt densamma igen. Det påverkade stämbanden så pass mycket att Bowie var tvungen att byta tonarten i Life On Mars live. Han kunde inte längre ta de höga tonerna. 

  1. The Next Day (från The Next Day, 2013)

The Next Days titellåt som också inleder Bowies comeback 2013, entrar med storm. Nästan vid första tonen hör man att det är en Bowie i toppform. The Next Day för tankarna till Bowies mest brutala lite punkinfluerade rocklåtar från Berlintiden. Bowies sång kommer i form av basig kör som ligger över en raspig korthuggen gitarr. Versen, refrängen är genuint medryckande och utmanande. Med en brygga där Bowie sjunger så ljust att man kan tro att han nästan återfått ungdomens tonarter. The Next Day visade att Bowie inte bara var “nästan lika bra” som under sina guldår på 70-talet. Han var lika bra om inte bättre. 

  1. China Girl (från Let’s Dance, 1983)

China Girl är den mest kända covern Bowie gjort på de låtar han skrev tillsammans med Iggy Pop 1977. Den handlade från början om en relation Pop hade med Kuelan Nguyen, som var från Vietnam. Men när Nile Rodgers skulle hitta inspiration till produktionen, trodde han att China Girl handlade om att knarka. Rodgers försökte göra en så poppig produktion han kunde. Han tyckte det var roligt att göra det till skojfrisk pop om att ta droger. David Bowie älskade resultatet. Men Bowies basiga stämma blir låten allt ifrån skojfrisk. China Girls titel och den lite Kina-influerade slingan, som Bowies version är så känd för, kan kännas en aningen rasistisk. Men samtidigt är låten en av sångarens mest ikoniska. Bowies röst dånar stiligt över Rodgers perfekta produktion.

  1. Look Back In Anger (från Lodger, 1979)

Med trummor lika smattrande som de från ett annat Lodger-spår – African Night Flight. Om man undrar var Eno fick idén till Talking Heads takter på Remain In Light ett år senare, är det bara att blicka hit. Och när jag pratade om brutala punkinfluerade rocklåtar, så var det precis det här jag menade. Look Back In Anger är en ogenomtränglig urkraft till låt. Bowie sjunger dovt, men bryter loss i en av sina mest gripande insatser på micken någonsin. En tajt komposition som samtidigt lyckas orsaka en orkan i trumhinnan. Så sansad och så vild på samma gång.

  1. Drive-In Saturday (från Aladdin Sane, 1973)

David Bowies ballader är verkligen i en helt egen liga. Speciellt under hans glamperiod. Han hade en sådan känsla för det. Drive-In Saturday är inte den bästa lugna låten från glameran, men lägsta nivån var orimligt hög. Låten tillhör en av Bowies många dystopiska scenarion. Här i en värld där människor kollar på gamla porrfilmer eftersom de glömt bort hur man har sex med varandra. Bowie ska från början ha erbjudit Drive-In Saturday till Mott The Hoople, men de tackade nej. Det hela ska ha frustrerat Bowie så mycket att han rakade av sina ögonbryn. Och det är konstigt att Mott The Hoople tackade nej. Låten är inte helt olik All The Young Dudes. Man kan verkligen föreställa sig Ian Hunter på sång här. 

  1. Warszawa (från Low, 1977)

David Bowie ska ses som den högst ansvarige för Lows nya riktning och banbrytande sound. Men albumet hade aldrig blivit detsamma utan Brian Eno och Tony Visconti. Warszawa är ett bra exempel på varför. Låten föddes när Eno hörde sin fyraårige son spela en liten melodi på sin flöjt. Han spelade in sin son, utvecklade flöjtmelodin lite och visade den för Visconti. Tillsammans lade de på lager av syntar över flöjtpartiet. Bowie som inte varit närvarande för tillfället fick stycket spelat för sig så fort han kom tillbaka. Sångaren blev direkt väldigt rörd och försökte spåna fram något att sjunga till. Bowies sång var inte vad de väntade sig, den saknade riktiga ord. Bowie sjöng på något slags låtsasspråk. För sångaren representerade låten staden Warszawa, där han själv hade varit på besök två gånger. Bowie ville uttrycka känslan av ett folk som kan känna lukten av frihet, utan att riktigt kunna nå den. Men hade det inte varit för Brian Eno och Tony VIsconti, hade Warszawa aldrig blivit till.  

  1. If You Can See Me (från The Next Day, 2013)

If You Can See Me är Bowies första skifte mot jazzens takter och toner. Låten skulle lika gärna kunnat vara en del av Blackstar. Låtens tema och text är influerad av ett antal historiska böcker som Bowie hade läst under tiden. Enligt Tony Visconti var Bowie väldigt inne på den gamla brittiska monarkin och olika krig som omgav kungariket. Det är en utmanande, komplicerad låtstruktur som verkligen sticker ut, fångar lyssnaren. Bland Bowies mest imponerande stunder. 

  1. Always Crashing The Same Car (från Low, 1977)

David Bowie och Iggy Pop flyttade till Berlin för göra sig av med sina drogmissbruk. De var fångade i en galen livsstil i Los Angeles. Där David Bowie skulle ha levt på bara kokain, mjölk och chili. En livsstil som givetvis skulle lett till hans död om den fortsatt. Efter att ha hittat nykterhetens lugn i Tyskland, blickade Bowie här tillbaka på en incident som skett under den mest kokaintunga perioden. Bowie hade kört runt tillsammans med Iggy, när han plötsligt såg sin langares bil på gatan. Bowie fick då för sig att langaren hade lurat honom på pengar och bestämde sig för att köra in i langarens bil. Backa bak och köra in i den igen. Och en gång till. På Always Crashing The Same Car refererar Bowie till händelsen. Men han använder den också som en symbol. En symbol för att göra samma misstag om och om igen. Förutom att låten bär på en drabbande berättelse om vilka galenskaper kokainmissbruk kan leda till, är låten fylld med fantastiska melodier. Både på synt och gitarr. 

  1. Wild Eyed Boy From Freecloud (från David Bowie [Space Oddity], 1969)

Denna pampiga låt är kanske piken av Bowies intresse för mer musikal- och jazzsångsorienterade låtar. Den typ av musik som han nosade på under Deram-tiden och även återvänt till vid ett fåtal tillfällen. Här finns lite Anthony Newley och lite Jacques Brel. Det är Tony Viscontis första stora utropstecken vid spakarna (han delegerade bort Space Oddity till en av sina medarbetare). Originalet som kom i singelversion var bara Bowie och hans gitarr. Men på albumet lade Visconti på en ordentlig orkester. Det gör låten till en nästan cinematisk upplevelse. Lite The Moody Blues-effekt. Wild Eyed Boy From Freeclouds berättelse bygger på Bowies känsla av att lämnas utanför. Vad han än gjorde i musikväg, var det ingen som blev intresserad. Han stod vid sidlinjen av populärmusiken och tittade in.

  1. Fame (från Young Americans, 1975)

Ett klassiskt samarbete mellan två av de största och bästa låtskrivarna genom tiderna – David Bowie och John Lennon. Enligt sägnen ska John Lennon ha sjungit ordet "aim", vilket Bowie sedan gjorde om till "fame". Men den verkliga huvudpersonen här var Carlos Alomar. Gitarristen som Bowie anställt under inspelningarna av Young Americans och som skulle vara med från och till på Bowies album fram till 2003. Det var nämligen Carlos Alomar som kom på Fames klassiska gitarriff. Det grooviga funkriffet som allt vilar på, som ligger till grund för låtens genialitet. Fame var en gliring mot David Bowies tidigare management, som han nyligen hade sparkat. Det var enligt Bowie John Lennon som öppnade upp honom för idén att alla managements var skräp. Att sångaren i själva verket inte behövde någon manager över huvud taget. 

  1. Sister Midnight (från A Reality Tour, 2010)

The Idiot är nästan lika mycket en David Bowie-skiva, som det är en Iggy Pop-skiva. Kanske till och med mer en Bowie-skiva än en Iggy-skiva. Albumet skrevs och spelades in samtidigt som Low, i samma studio, med samma musiker och producenter (förutom Brian Eno). David Bowie var med och skrev alla låtar. Low och The Idiot ligger väldigt nära varandra, det är nästan samma album. Bowie skulle under 80-talet släppa egna versioner av många låtar från sin tid med Iggy Pop, men Sister Midnight har aldrig släppts i Bowies namn, inte förrän på livealbumet från sångarens sista turné någonsin – A Reality Tour. Och eftersom originalet inte räknas in i ekvationen här, får denna coverversion duga. Också för att den är grymt gjord. Nästan lika bra som Iggys original, med mäktigt ekande gitarrer och en sånginsats från Bowie som ligger skrämmande nära Iggy Pops egna. 

Alla presenterade låtar i en Spotify-lista:

Kolla in plats 47 till 31 här

LÄS OCKSÅ: GAFFA.se utsett till Sveriges bästa kultur- och nöjessajt


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA