x

Årets bästa enligt Jesper Robild

Årets bästa enligt Jesper Robild

2020 blev året som profeterna Cattle Decapitation så lustigt förutspådde i slutet av fjolåret med Bring Back The Plague. Jespergalan i GAFFA fyller sju, är mer omfattande än någonsin, och fortsätter i vanlig ordning att byta upplägg och kategorier helt efter hur den enväldige diktatorn känner att årets favoriter bör presenteras. Trygga punkter får någon annan stå för, här är det lika upp- och nedvänt och obegripligt som att virus älskar rock, teater och fotboll – särskilt efter klockan 22 – men avskyr köpcentrum och badstränder.

Missnöjd med vinnare, kategorier eller representation? Antagligen var det någon inspektör som inte fick komma in i min unkna, svinkalla, irländska heltäckningsmatte-dungeon och övervaka när jag iklädd pyjamas försökte rädda humöret i nio månader. Eller så har jag bränt upp promo-mail. Någon muta från Kina kanske.

Längst ner hittar du en spellista med alla vinnare.

Årets gala den 21/12 tillägnas Neil Peart, samt Florian Schneider, Brian Howe, Ken Hensley, Eddie van Halen, Sean Malone och Martin Birch. Rock in peace.

Årets tre bästa album
The WeekndAfter Hours
I lost my faith, I’m losing my religion everyday.

En ny, mer explicit MJ? Det här var en helt ny bekantskap, och tillbakablickar övertygar inte i någon större utsträckning – men bland årets kommersiella jättar är The Weeknd det mest spelade och kanske det mest imponerande. 80-talsbangers varvas med drömska, atmosfäriska passager, rockballader utan rock och allt möjligt. Det är inte ofta pop/R&B-album är så genomkoherenta som After Hours. Grammy-juryn kan dra åt helvete.

Green CarnationLeaves Of Yesteryear
Am I just too blind to see?

När norrmännen återvänder med sin deppiga progmetal är det egentligen bara med ett smakprov på vad nya skivkontraktet bäddar för. Tre låtar som i princip brädar katalogen, en fantastisk nyinspelning och en vacker Black Sabbath-cover. Och det var allt som behövdes för att toppa året i rockkategorin.

Dua LipaFuture Nostalgia
I don't wanna live another life, 'cause this one's pretty nice.

Är 80-talsrevival överspelat? Dua Lipa skänker hopp om att den kommer fortsätta ett tag till. Om Future Nostalgia vore en parfym kunde vi skönja toner av Flashdance, Top Gun, arkader och hårspray – men den lyckas även stoltsera med fräschör och relevans utöver popkulturnostalgi.

Årets bästa låtar
Dark TranquillityIdentical to None
What should have been said, what should have been done, denied.

Trots att jag grävt djupt i hårdrockens alla hörn i mer än 15 år har jag egentligen aldrig brytt mig om att titta närmare på ett av Göteborgsmetallens tre ben. Jätteluckan är nu igentäppt, och en av singlarna från årets album är melodisk metal i sin mest kardborreliknande form. Med tonartshöjning. Repeatknappsutslitare deluxe.

Steven WilsonPersonal Shopper
Buy and buy until it makes you sick.

Den upproriska psykrockaren som brev pretentiös proggubbe sköt upp sitt album om kritik mot konsumtionssamhället till 2021 för att det inte gick att marknadsföra det ordentligt under pandemin. Snacka om årets ironi. Nåja. Det tio minuter långa neo-disco-svänget med Elton John är bland det bästa Wilson knåpat ihop under hela sin solokarriär.

Årets återförening
Pure Reason RevolutionEupnea
And you speak to me like shit, I don’t mind.

Återföreningen blev verklighet förra året, och bandets första album på tio år släpptes äntligen i april. Drum’n’bass-tendenser gifter sig med progrock, en smula industrimetal och Jon Courtney och Chlöe Alpers drömska stämsång. Känslointensivt. Och brittiskt.

Årets folkmusik
MyrkurFolkesange
Eller græder I for jeg er ikke rig, og jer tykkes, jeg kan ikke være jer lig'?

Noll metal, bara nordisk folkmusik. Amalie Bruun följer i Ulvers och Kveldssangers fotspår. I sitt utförande är dock hennes alster mångdubbelt mer proffsigt. Hela Skandinavien vävs ihop i vad som kunde gjort Midsommar till en bättre film. Tidlöst.

Årets växare
Runners Club 95No Sugar Added
Back to life, back to IRL.

Fråga Reddit-kidsen och vaporwave är lika ute som Dr Bombay (antar jag). De här svenskarna sköter om meme-genren bättre än någon annan orkester jag nosat fram. Nästan spjuveraktig nostalgi på ett album som växte från “soft” till det perfekta soundtracket för måndagmorgnar på hemmakontoret. Missa inte Live At PCBP.

Årets konceptalbum
GrimesMiss Anthropocene
So heavy I fell through the earth, 'cause I'm full of love from you.

Världens bästa sångare som låter som en Pokémon är från Kanada. Sammanfattning: som om Cocteau Twins hade bildats 2045 och rest tillbaka till vår tid för att ironisera över hur pantade vi var.

Årets populärmusik
HalseyManic
I said I'd catch you if you fall, and if they laugh, then fuck 'em all.

Tätt efter topplaceringarna kommer Frangipanes tredje och bästa album. Ett precis lagom maniskt dealande med bipolärt syndrom – K-Pop, hiphop, alt-rock och Alanis Morisette, plus en trolskt släpande röst.

Årets Mike Portnoy
Sons Of ApolloMMXX
I'm lovin' the way that you're squeezing my soul, my insanity.

Sedan han lämnade Dream Theater 2010 har han medverkat på 24 album (ej räknat gästframträdanden), och äntligen börjar det likna något. Det här är inte bara bäst hittills, det är bättre än allt Dream Theater släppt sedan separationen. Låter som Falling Into Infinity med extra fläsk.

Årets mest efterlängtade
Hällas – Conundrum
In her grace his blade now shines, a supernal presence soon to disappear.

Skulle uppföljaren till Excerpts From A Future Past leva upp till förväntningarna? Satan vad taggad jag var på mer äventyrsrock från rymdriddarna, och även om Conundrum tar sagan i en mer rosafluffig riktning blev det hur lyckat som helst. Utan tvekan ett av Sveriges mest originella band just nu.

Årets klara sig fint utan nyckelmedlem
KvelertakSplid
Dunsten av frihet, den djevelske luktå.

Kvelertak utan Erlend Hjelvik – som Mello utan Thomas G:son? Punkdrägget (här positivt) Ivar Nikolaisen trädde in som en utmärkt ersättare. Nästan ännu bättre karisma live enligt videodokument, och det visade sig fungera precis lika bra i pressat format. En klar uppryckning sen sist med fabulösa trippelgitarrer och makalös inlevelse från Nikolaisen.

Årets comeback
Mr. BungleThe Raging Wrath Of The Easter Bunny Demo
Pray you don't see me as you turn the corner, you'll be my future organ donor.

Kultbandets demo har skrudats om så mycket att det i princip kan räknas som ett nytt släpp, och det låter inte det minsta som någon av bandets fullängdare. Påskharen är Slayer-thrash rakt igenom och det går inte att sluta förbluffas över vad Mike Patton kan göra med sina sex oktaver.

Årets hårda metal
Sepultura – Quadra
Once you have the taste of it you want it all the time.

Soulfly må vara ännu vassare, men här är vi av den impopulära åsikten att mycket Sepultura gjort sedan Cavalera lämnade trumfar klassikerna. Briljant thrash och groove med hjärnskrynklande ljudbild, sambaelement och mangel.

Årets retro
HorisontSudden Death
It's a lonely path to revolution.

Sveriges (hård)rocksscen har sedan Graveyard haft lite för många retroband, men Horisont faller inte i Woodstock-/Black Sabbath-fällan. Flirtarna spänner istället över Dire Straits, Hoola Bandoola och massor av ELO.

Årets progrock
Pain Of Salvation – PANTHER
Graceful and wild, I'm feline in a world gone canine

Sällan en favorit, men den här gången blir Daniel Gildenlöws kliv över puristernas gränser för vad man får väva in i progrock/-metal riktigt lyckat. Ekvilibrism och kompositioner målade med breda, regniga penseldrag plus Linkin Park och autotune funkar utmärkt.

Årets höstmys
Koala Bar – Ethos Pathos Locos
Are u confident when you don't know where you are?

Fjäderlätt myspys från Jonstorp.

Årets minimalism
Bohren & Der Club of GorePatchouli Blue

Om ett Bergman-fan hade regisserat en porrfilm hade han tonsatt den med Bohrens dark ambient-jazz. Snuskigt, harmoniskt sövande och olustigt om vartannat.

Årets sångare
Oceans Of SlumberOceans Of Slumber
I lean into the void that I always knew would come to reclaim my light.

Försök hitta ett doom metal-band med en röst som låter lite som … Adele, i brist på bättre referensramar hos juryn. Cammie Gilbert påminner om att metals alla möjligheter är långt ifrån färdigutforskade.

Årets sexigaste
Donny BenetMr. Experience
There is no questioning the satisfaction with someone so confident, Mr Experience

Ingen har omfamnat sin tunnhårighet lika bra sedan George Constanza gav upp sin tupé. Här finns ingen satir, bara sann kärlek till slisk, saxofon, frikadelli och italodisco.

Årets förälskelse
Lastkaj 14Speglar Och Rök
Vad är meningen att meningen ska vara?

Trodde aldrig någonsin att trallpunk skulle falla mig på läppen, men de sorgtyngda texterna och metalriffen gör Lastkaj till något alldeles särskilt. Årets näst mest spelade artist.

Årets meh
UlverFlowers Of Evil
Great art will be destroyed.

Favoritbandets form tenderar att gå i vågor, så det var kanske inte jätteoväntat att uppföljaren till
The Assassination skulle hamna i skuggan av sin storasyster, trots liknande recept. Besvikelsen står såklart i relation till katalogen, inte musikåret – här platsar den absolut på topp 20.

Årets RIP
Anathema

A shit year to exit.

De superdeppiga britterna är ett av förvånansvärt få band som kukviruset totalknäckte. Troligen är det release-/turné-uppehållet som tömt kassan och medlemmarna riskerade helt enkelt att bli hemlösa om de inte skaffade sig “riktiga jobb”. Hoppas ni kommer tillbaka.

Årets eftersläntrare
Bring Me The HorizonMusic To Listen To...

Släpper man nytt fyra dagar innan nyår får man plats på följande års Jespergala. Ett nästan provocerande stilflexande, där det före detta rabiata metalcorebandet testar … tja, experimentell electronica, IDM, triphop och bisarra titlar. Vågat, intressant och bra.

Årets konsert

Haha. Hällas på Plan B den 22 februari var den enda riktiga (let’s face it) jag såg, och vinner därmed på walkover. Fantastisk konsert, 2020 eller ej.

Årets musikfilm
The Story Of Fire Saga

Hälften av alla låtarna hade sopat estraden med allt motstånd i årets Eurovision Song Contest – såväl den norrskensepiska Husavik som plojbitarna Volcano Man och Lion Of Love. Will Ferrells hyllning till musiktävlingen är ett måste.

Årets filmmusik
Ludwig Göransson Tenet

Något liknande har aldrig hörts i en stor Hollywood-produktion. Ett riktigt elakt Tangerine Dream, med massor av Tim Heckerskt sönderslitande av ljudspår, inklusive en hyperventilerande Christopher Nolan.



Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA