x

“Varje moment måste vara perfekt” – intervju med Dark Tranquillity

“Varje moment måste vara perfekt” – intervju med Dark Tranquillity

Ett av Sveriges mest inflytelserika band i modern tid har hunnit fylla 30 år och nytt blod pumpas in i Dark Tranquillity i form “sinnessjukt bra” gitarrister. GAFFA pratar med sångaren Mikael Stanne om det nya albumet, om Dunning-Kruger-effekten och om ett kommande metal-TV-spel.

Varför är Dark Tranquillity inte ett av de band som skjuter upp sitt albumsläpp i år?

– Egentligen ville vi ju släppa plattan innan sommaren för att ha material till festivaler, vi var i studion och var redo. Men när allt ställde in tog vi helt enkelt längre tid på oss i studion, närmare två månader. Det var helt fantastiskt, vi fick lägga mycket mer tid på sådant man hade stressat fram annars. Även om vi har en egen studio så finns det en tidspress och det är mycket sömnlöshet och ångest, men nu var det inte alls lika farligt. Att skjuta upp skivan längre hade varit otroligt frustrerande både för oss och fansen, att vi skulle ha en platta på hyllan. Och jag vet hur viktigt det är med musik just nu – att ha nya plattor att se fram emot och tid att njuta.

Båda era gitarrister blev fullvärdiga medlemmar så sent som i år, Christopher Amott och Johan Reinholdz.

– Båda har varit med live i några år, Niklas Sundin rekommenderade Johan i samband med att han tog en paus innan han slutade. De är sinnessjukt bra gitarrister båda två och vi kommer från ungefär samma bakgrund, vi har samma hjältar och samma tänk. Det känns som att de varit med i tio år.

Vad har de haft för märkbar inverkan på er som band? Jag tänker framför allt på Johan som kommer från en lite annorlunda scen.

– Han har NonExist som är superbrutal, komplex, svincool döds. Men han har gjort mycket prog och sånt där. Han fixar allt. Han kan alla våra gamla låtar redan, när vi skriver kan han säga att ett riff påminner om något gammalt som jag redan hunnit glömma av. Han är verkligen löjligt skicklig, han har påverkat skivan väldigt mycket och styrt upp sånt som vi andra bara hittar på i studion. Jag och Anders Iwers framför allt, vi hittar på saker, och Johan får se till att det blir hårdrock av det. Chris sköter mycket av leadgitarr-delen, men Johan har varit otroligt viktig för att göra om alla idéer till något som fungerar.

Kan det stämma att han ligger bakom fem åttondelstakten i Ego Deception?

– Japp, det är Johan som har skrivit det partiet. Och det är skitkul, både att testa och spela det. Att göra det till en refräng var en utmaning men det fräschar upp och gör att det känns annorlunda.

Artikeln fortsätter under videon.



Det brukar låta likadant från alla band där det skett stora förändringar med nya medlemmar: “vi är starkare än någonsin”. Om det känns så, kan du motivera varför – utan klyschor?

– Det handlar väl egentligen om att den känslan inte riktigt infinner sig när man är bekväm i sin roll, när man är samma medlemmar under en längre tid. Man vet precis vad alla går för och alla vet vad man kan och inte kan, så man förväntar sig bara precis det och inget mer. Även om det är gött, tryggt och härligt så utvecklas man kanske inte så jättemycket. När Johan och Chris gick med som livegitarrister 2017, och även Anders Iwers två år tidigare, då fick ju vi andra skärpa till oss och repa ordentligt för att allt skulle sitta. Det var en ljudtekniker som sade att vi aldrig hade låtit så bra men att jag, Martin och Anders Jivarp fick skärpa oss! Vi har tagit ett större kliv än bara den vanliga utvecklingen nu, och då känner man sig extra stark.

Jag frågade Anders Fridén för några år sedan hur det kändes att spela i ett band utan faktiska originalmedlemmar. Ni är inte jättelångt borta heller, på pappret. Tänker du på det?

– Jag tänker inte på Dark Tranquillity som bandet som jag startade, det är något som vi gör ihop och nu är vi en annan konstellation. Det är lite udda att så mycket ändras i en uppställning kanske, men vi är noga med att hitta folk som det känns rätt med. Vi startade bandet för att vi älskade musik och att umgås ihop. Anders Iwers hade jag känt sedan jag var 15 kanske, och nu känns det nästan likadant med Chris och Johan – det är gött att hänga.

Läs också: "Ödmjukt storslaget" – recension av Moment

Nya albumtiteln Moment, ska den läsas på engelska eller svenska?

– Det spelar ingen roll, jag tänkte båda från början och det har varit jävligt svårt att förklara, så engelska säger jag nu. Det handlar om de här momenten som det innebär att skapa något, att nå fram till musik. Vi pratade mycket om det i studion, varje moment måste vara perfekt och ultimat. Hantverket ska vara hipsterstyle, allt ska vara analogt och vi ska inte ta några enkla lösningar. Vi är inte punk; det går inte att bara köra på feeling. Det svenska ordet moment är lite svåröversatt, men givetvis handlar skivan också om ögonblick, händelser och skeenden. Det är det som reflekteras i texterna, vad det är i vårt förflutna som influerar framtiden och som får oss att styra åt olika håll i nuet. Beslut som formar våra liv. Och framför allt om hur jävla snett det gått i världen, man är konfunderad och evigt chockad över att vuxna inte är smartare som man tänkte när man var ung. Världen blir bara värre ju äldre man blir, trots att vi har tillgång till all information! Vi har allt! Vi vet allt! Folk borde enas om att det är en bra grej att vara informerad och kunnig, men istället har vi Dunning-Kruger-effekten. Ju dummare du är desto mer övertygad är du om att du har rätt. Det är skönt att skrika om det ibland. Titeln var en arbetstitel, men det blev väldigt äkta i februari 2020, när alla de sämsta sidorna hos folk kom fram. Det är jobbigt att se.

Vilka influenser har format din rensång?

– Ursprungligen var det Martin Gore, jag växte upp med och diggade 80-tals-synt och pop som fan. Men det är allt möjligt, från Kate Bush till Jørn Lande, Fish, Steve Hogarth och Jeff Buckley – jag gillar uttrycksfulla sångare som får en att känna någonting. Jag älskar Sisters Of Mercy, och engelsk, pretentiös gothrock överlag. Extrem musik ska behandla starka känslor, och frustration och hat ska ut. Men för att matcha det med rensång kan det inte bara vara raka motsatsen, man får hitta en annan vinkel för att förstärka det melankoliska som redan finns i musiken.

Artikeln fortsätter under videon.



Kan jag ha stått bredvid dig när Rush spelade på Sweden Rock Festival 2013? Det var en rödhårig man som grät.

– Det var definitivt jag! Det var så jävla fantastiskt. Jag har sett dem en del gånger och det var något speciellt att se dem utomhus i Sverige med polare, även sådana som upptäckte dem på nytt eller kanske såg dem för första gången. Folk var golvade. Jag såg dem på sista turnén också, det hann väl bli sju-åtta spelningar. Jag älskar prog, och därför är Sweden Rock Festival så härligt – de har metal, men också alltid band som Marillion, Yes och Pain Of Salvation.

Niklas Sundin har dragit igång soloprojektet Mitochondrial Sun, som skiljer sig rejält från Dark Tranquillity. Finns det något du vill hinna göra innan du dör som vore omöjligt i bandet?

– Niklas musik är verkligen helt annorlunda, det första albumet är flummigt och syntigt, och det nya är bara superbrutalt. Han är isolerad i USA, och man tänker hur jobbigt det måste vara med den totala lappsjukan. Det är väl precis det han vill få ut, det är mycket frustration och det är perfekt att han har ett koncept där han kan släppa vad fan han vill när han får feeling. Jag har njutit mycket av den senaste skivan, trots att musiken är smärtsam. Jag gör gärna något flummigare nästa gång. Det är inte nödvändigtvis så för mig, det är kul att samarbeta med andra och testa något nytt även om det inte blir så ofta. Nu i år har jag sagt ja till en massa grejer, jag sjöng på en EP med ett oldschool death metal-band, vi är några polare som ska spela lite finsk goth och det är skitkul. Jag sjöng också in några låtar till ett TV-spel som kommer nästa år. Metal Hellsinger. Det är ett shooterspel som spelas till metal, du tar dig igenom olika helvetesscenarion med supergrymma levels som ser ut som death metal-skivomslag. Och du måste skjuta fienderna i takt till musiken! Ju tajtare du är, desto mer får du höra av låten – de är uppdelade i sju lager. Det börjar med trummor, sedan kommer basen, gitarrerna och sist sången – och där är jag. Randy Blythe från Lamb Of God är också med, Alissa från Arch Enemy, Matt Heafy från Trivium och Björn Strid från Soilwork. Det är fantastiskt kul att kunna vara en del av det.

Har du någon pejl på om ni fortfarande är lika inflytelserika som när ni var med och uppfann en helt ny genre?

– Det känns som att det alltid kommer nya band som upptäcker oss och diggar det. Folk fortsätter komma fram med någon CD eller ett visitkort och säger att de låter precis som oss, det är man inte alltid jättesugen på kanske. Det är också mycket som dyker upp på Youtube, Facebook och Instagram, folk som spelar våra covers – man lyssnar lite på deras låtar och hör var det kommer ifrån. Ett tag var det mer hardcoreaktiga band som influerades av svensk döds vad det gäller melodier och så, men nu finns det väl lite fler renodlade melodiska dödsband igen. Det är skitcoolt såklart. Det är inte alltid skitcoolt att lyssna på band som tar efter när det är lite för uppenbart, men ibland fungerar det skitbra och då är det lugnt. Och det var ju precis så vi gjorde, vi försökte låta som de stilarna vi gillade och så hittade vi en egen grej till slut. Det är inte utan att man är lite stolt över att man haft någon betydelse, och att någon ser på vår musik som jag ser på våra favoriter. Det är sjukt att tänka på, jag tyckte det var jättekonstigt första gången jag läste att det fanns ett tyskt band som skrev på sina flyers att de spelade svensk döds. “Vad fan menar det med det?” tänkte jag. Nu ser jag det i Brasilien, Japan, Kanada – det känns helt sjukt och det betyder att vi gjorde något rätt, att de banden gjorde något som folk tar till sig. Det är alltid hög lägstanivå på dem, gjort med ärligt uppsåt och stora, äkta känslor. Det tror jag är en av nycklarna till varför det har funkat. Det känns inte fejk.

MEST LÄST: Artist dömd för sexuellt ofredande klar för Melodifestivalen


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA