x

ÅRETS ALBUM 2020 – GAFFA-redaktionen har sagt sitt

ÅRETS ALBUM 2020 – GAFFA-redaktionen har sagt sitt

Även skitår bidrar med bra musik, såklart. När GAFFAs skribenter röstar så blir det i vanlig ordning en härlig blandning av kommersiellt och råsmalt – en snurrig samling av metalmörker och pastellpop. Du kommer inte älska allt, men du lär hitta en ny favorit bland vår topp 30.

  1. Porridge Radio – Every Bad

Först var det Brighton-bördiga Dana Margolins egna sadcore-från-sovrummet-projekt men nu har det blivit ett band. Every Bad har hyllats genom hela västvärlden men här i Sverige har den fått på tok för lite uppmärksamhet. Röjig indie med känslorna utanpå och bakgrundsstråkar som gnisslar i sann Velvet Underground-anda – det är lite av vad du kan räkna med på Every Bad. (DH)

  1. Dan Deacon – Mystic Familiar

Baltimore-baserade Dan Deacon har lyckats koka ihop ett djupt tilltalande och snedtrippat chef-d'oeuvre som är svårt att jämföra med något annat. Med ett mångskiftande och ytterst dynamiskt uttryck skapar Deacon ett otroligt tilldragande väsen till album, fyllt till brädden med färgglatt sprudlande alster. Men bakom lekfullheten ligger samtidigt ett oerhört starkt och grandiost tonsinne med tyngd och en matematiskt utstuderad struktur. En struktur som gör att kaos och ordning möts på ett nästan obegripligt snyggt vis. (AT)

  1. Doves – The Universal Want

The Universal Want följer upp Kingdom Of Rust (2009) som var ett gediget hantverk, varken mer eller mindre. Och där har Doves alltid varit, pendlat mellan en fyra och en femma på den sexgradiga skalan. Some Cities och The Last Broadcast är så nära mästerverk det här bandet kan komma, men The Universal Want är inte långt efter. Den bär samtidigt på en enorm erfarenhet som inte övergår i tröttma. Till saken hör att den där erfarenheten alltid har legat i bakgrunden och grott och det är just den som har gjort att Doves sticker ut från all annan britpop-sörja. Doves är tillbaka och allt låter exakt så som du vill att det ska låta. Småpsykedeliskt (I Will Not Hide), pophärligt (Broken Eyes, Prisoners) funkdrivigt (For Tomorrow) och Doves-episkt (Carousels). Och det är alltid bittert. Bitterljuvt. (DH)

  1. Giver – Sculpture Of Violence

Den tyska kvintettens andra fullängdare är en fullträff, och en total överraskning. Här finns tung produktion, väl avvägda speltider, mäktiga trummor, stark sång, tuffa körer, riklig variation, eleganta melodier, intressanta texter och så mycket mer. Giver sammanfogar hardcore, punk, metal, blackgaze, crust och doom utan att lämna en enda skarv. (KH)

  1. I.B Sundström – Antropofagernas Rike II

Antropofager är beteckningen för människoätare, det vill säga djur som anfaller och äter människor. Till exempel tigrar, lejon, hajar och krokodiler. Men i Isak Sundströms rike ingår även vi människor, åtminstone bildligt talat. På titellåten Antropofagerna sjunger Pascal-medlemmen med sin sedvanligt bräckliga och skeva stämma: “Vi åt jordgubbspaj på stranden / Rullade runt som barn i sanden / Du lät mig få äta av din skuldra / Jag lät dig få äta utav min tunga / I antropofagernas rike / Äter du mig så äter jag dig / Och så blir vi varandra”. Vackert och hotfullt på en och samma gång, så som mänskligheten ofta är. Och sådan är även musiken i stora delar. (JH)

  1. Adrienne Lenker – Songs

Det kan verka så anspråkslöst – “songs” i gemener. Men Big Thief-frontaren Adrianne Lenker är förmodligen ett av samtidens mest intressanta namn om du söker berättande indiefolk. Den Indianapolis-bördiga artisten gav i slutet av oktober ut två fullängdare: Instrumentals och Songs. Den senare är en sakta pulserande historia till skiva och om hennes tidlösa röst står i fokus med Big Thief så har den en ännu viktigare och tydligare roll när Adrienne håller sig på solokvist. Den varma markens musik, morgondaggen – där har du Songs. (DH)

  1. Enslaved – Utgard

Utgard är här en bild för ett inre landskap, det mörka undermedvetna. En plats att utforska och utmana de egna demonerna. Norrmännen lämnar ingenting åt slumpen. Allting i Utgard är perfekt utformat för att göra sin del i helheten och kompositionen av albumet är i stort sett fulländad. Produktionen är på samma gång både mulligt fyllig och klirrande glasklar. En genomlyssning från inledande Fires In The Dark till avslutande ljuvt vackra Distant Seasons ger en rent katharsisk känsla. Är det någon gång en musikalisk skapelse verkligen ska avnjutas som en helhet så är det i detta album. Tag dig tid. (AS)

  1. The Big Moon – Walking Like We Do

Med Walking Like We Do tog denna London-bördiga kvartett ett långt steg ifrån den mer lekfulla, spralliga och för all del charmiga debuten. Uppföljaren är en fokuserad sak som bär på sanslöst vackra harmonier och genomstabila grooves. Indiepop som är befriat från alla de där indie-poserna vi sedan en bra bit tillbaka har tröttnat på. Det här är mer än så, ett genuint verk av musiker som söker sig till melodierna som känns. Och, icke att förglömma: Barcelona är förmodligen 2020 års bästa singel när det kommer till “monumentala refränger”. (DH)

  1. Yves Tumor – Heaven To A Tortured Mind

Här pendlar det mellan psykrock och ren pop. I facket “unik musik 2020” så hittar vi snabbt Yves Tumor. Med Heaven To A Tortured Mind har han hittat nåt som från första början kan te sig vara en lektion i effektsökeri, men ju längre in du kommer, desto mer utkristalliserar sig de där melodierna, låtarna som fäster sig. Det precis så här vi vill ha vår experimentella pop och soul. Musik för dig som går igång på allt från Ariel Pink till Oneothrix Point Never via TV On The Radio. (DH)

  1. Sturgill Simpson – Cuttin' Grass, Vol 1: The Butcher Shoppe Sessions

Country-vurmarnas stora favorit Sturgill Simpson släppte i oktober en skiva inspelad i Butcher Shoppe Recording Studio och som består av låtar hämtade från hela Simpsons katalog. En samling på vår årslista, tänker du? Yes, men det är helt i sin ordning när Sturgill Simpson, med hjälp av bluegrassmusiker som Tim O'Brien, Mark Howard, Scott Vestal, Stuart Duncan och Sierra Hull skakar liv och skapar något helt nytt av det som varit. (DH)

  1. Empress Of – I’m Your Empress Of

Tidigt matad med latino-musik och jazz och i tonåren besatt av Björk – Lorely Rodriguez har tidigare bevisat att hon kan bemästra det experimentella och det drömska lika mycket som hon kan bemästra det renodlat poppiga. Med I’m Your Empress Of går hon obekymrat rakt in i klubbvärlden och äger den. Och det är därför man blir så fascinerad av den här artisten. Allt känns så självklart. (DH)

  1. Haim – Women In Music Pt. III

Women In Music Pt III får trion till en ordentlig uppvisning av sin musikaliska bredd. Där de retrodoftande basslingorna i låtar som Gasoline och The Steps gör sig obesvärat bra tillsammans med den av 90-talets R&B-doftande 3 AM. Medan Another Try låter som en tropisk strand-remix av Atomic Kittens cover av The Tide Is High. En blandning som gjord för att kännas spretig, men som istället visar precis vart vi befinner oss 2020. (JJ)

  1. Jay Electronica – A Written Testimony

Det går inte riktigt att förstå eller beskriva Jay Electronicas påverkan på tiotalets hiphop. Hur kan en artist som aldrig har släppt ett album ständigt återkomma i diskussionerna om tidernas bästa lyriker? Men A Written Testimony är också en ren musikalisk gåva som var värd väntan. Det är sällsynt att höra produktion med samplingar som bearbetas på detta vis. Att höra meningar med lika många bottnar som den dyraste bröllopstårtan i affären. (JS)

  1. Sufjan Stevens – The Ascension

Han släppte 2015 års bästa album, Carrie & Lowell. Tidigare i år kom ett samarbete med den ene personen som nämns i albumtiteln: Lowell. Modern klassisk musik. Men det är med den "poppiga" skapelsen The Ascension som Sufjan återigen hittar hem. En skiva som bland annat bär på starkt tuggmotstånd med den 12:30-minuter långa America, utropstecknet och direkta Video Game och postrock-växande Sugar. (DH)

  1. Lastkaj 14 – Speglar Och Rök

Efter att ha levererat 10-talets absolut starkaste album, Becksvart, har Lastkaj 14 gått in stenhårt för att skapa en värdig uppföljare. Gruppen sätter ribban högt för svensk trallpunk även detta årtionde. Uppskattas uttrycksfull musik med dynamisk produktion, snillrikt textskapande, tryggt melodispråk och minutiösa arrangemang är Speglar Och Rök en rådlig investering. (KH)

  1. Tame Impala – The Slow Rush

The Slow Rush är ett album som låter bekant för Tame Impala-vänner, men samtidigt har kryddats med en mer dansant och softare arom. Allt som allt blir vi serverade en otroligt härlig och stabil platta, med en kavalkad av djupt neo-psykedeliska godsaker att länge låta smälta på tungan i vår nödvändiga strävan mot eskapism. (AT)

  1. Hällas – Conundrum

Conundrum är kvoten ”korta” dängor ungefär lika låg som sist. De delikat intrikata sju- till niominutarna gör plattan något svårtuggad till en början. Men var lite envis. Det handlar inte om att tvinga sig att gilla skivan, men när melodier och strofer börjar sätta sig och du vet när det är dags att hajpa inför ditt favoritmoogsolo – då jävlar lyfter det här riddarrymdeposet på riktigt. (JR)

  1. Waxahatchee – Saint Cloud

Med Saint Cloud har Katie Crutchfield skapat ett mer rootsigt sound även om musiken kan relatera till hennes tidigare lunkande indierock som även vänner av Laura Stevenson, Julien Baker och Snail Mail kan uppskatta. 70-talet är närvarande, americanan är intakt och låtarna handlar om att ta sig ur ett alkoholberoende. Mänsklig musik, med andra ord. (DH)

  1. Mattias Alkberg – Bodensia

Efter 2017 års bästa svenska album, som kunde kännas maximalistiskt i sitt omfång, lyckas Mattias Alkberg prata om oss människor igen med nya perspektiv. Med ännu mer humor men aldrig någon trivialitet. Blandningen av olika experimentella element och konventionella balladstrukturer är en mer tilltalande version av det som hördes på 2015 års Personer. (JS)

  1. Paradise Lost – Obsidian

Obsidian är ett verk av ett gäng mycket erfarna musiker som fortfarande är pigga i sitt skapande också efter mer än 30 år inom scenen. De traditionellt ljudande låtarna interfolieras av spår med en spännvidd från gothic över doom till death metal. Darker Thoughts är ett sånt spännande spår och The Devil Embraced är en annan låt som skrider fram på sina egna stigar. (AS)

  1. Caribou – Suddenly

På senare tid har Caribou börjat utforska ett mer eget electronica-möter-80-talspop-möter-house-möter-singer-songwriter-möter-Stones Throw-uttryck. Höjdpunkten på Suddenly – hans sjunde studioalbum – är dock dängan Home, som samplar frikostigt från Gloria Barnes soulklassiker med samma namn. (JJF)

  1. Black Lips – Sing In A World That's Falling Apart

Även om Black Lips med detta album vänt kappan åt ett annat håll finns fortfarande kärnan i bandets musik kvar. Smutsiga gitarrer och stökiga melodier är grunden, men Black Lips har orienterat sig fram och sorterat bort en del av den grumliga garagerocken för att lämna plats åt en renare ljudbild. Deras garagebakgrund funkar oerhört bra i denna countryfusion. (RS)

  1. Grimes – Miss Anthropocene

Inspirerad av romersk mytologi har Grimes skapat ett löst koncept kring en gudomlig inkarnation av vår påverkan på klimatet. Det är som hämtat ur en cyberpunk-dröm. Men Miss Anthroposcene är åtminstone sett till musiken inget soundtrack till undergången, och temat hamnar i skymundan jämte den kreativa godispåse som är Grimes gränsöverskridande skapande. (JR)

  1. Sault – Untitled (Rise) / Untitled (Black Is)

I somras skickade det anonyma musikkollektivet Sault ut två längre album som på flera sätt placerade fingret på BLM-rörelsen. Här besvaras polisvåld med kärlek och med svart stolthet till tonerna av tidig house, afrobeats, easy listening, stråkspäckad och varm soul. Gänget som sedan tidigare ligger bakom album med Michael Kiwanuka och Little Simz har med Rise och Black Is skapat en What’s Going On för 2020-talet. (DH)

  1. Bonny Light Horseman – Bonny Light Horseman

Och årets mest givande supergrupp går till (*trumvirvel*) Bonny Light Horseman! Anaïs Mitchell, Eric D. Johnson (Fruit Bats, The Shins) och Josh Kaufman (The National, Hiss Golden Messenger) har med sin självbetitlade debut skapat ett soundtrack som gjort för en framtida Red Dead Redemption – i bästa fall. För den här mustiga, jordiga folkmusiken förtjänar att nå ut till den breda massan och samtidigt hålla sin grace intakt. (DH)

  1. The Weeknd – After Hours

Med superhitten Blinding Lights kan vi väl en gång för alla konstatera att retrowave-trenden har nått sin peak i popularitet. Men After Hours är inte bara en cynisk seglats på rådande trendvågor, den bär istället på sanslöst mycket intryck. Vilket skapar en filmisk, episk och påkostad vibb – och överväldigande känslor. Det osar kort och gott äkta om popgiganten från Kanada. Och vi kan väl en gång för alla även konstatera att Grammy gjorde helt fel när The Weeknd blev helt utan nomineringar. (DH)

  1. Dua Lipa – Future Nostalgia

Varje låt har sin egen identitet men samtliga spår hör ihop. Dua Lipa är 2020-talets Britney Spears, Madonna, Lady Gaga och Kylie Minogue i ett unikt eget paket. Det är inte bara glättig pop, det är sofistikerat och med en intelligent framtoning. Och Physical kan vara den bästa popdängan som skapats under det här årtiondet. Eller kanske till och med att den rör sig någonstans där i toppen genom tiderna. (SL)

  1. Charli XCX – How I’m Feeling Now

Jo, hon har återigen bevisat att hon besitter en hög, kreativ kompetens när det kommer till produktionen. Med Charlis musik verkar det som att ju märkligare ljudeffekter, desto större upplevelse. Och visst märks det att plattan blivit till under karantäntider då hon förmedlar alla sorters känslor man kan gå igenom under en självisolering. Låttexterna handlar om allt från ångest, tvivel och oro till att ”jag är så jävla uttråkad och vill bara gå på fest”. (TN)

  1. Phoebe Bridgers – Punisher

Musiken är knappast väsensskild från hyllade Stranger In The Alps, men det finns en större dynamik här. Kyoto är mer upptempo, Halloween är en av de finaste lågintensiva låtarna hon gjort och hela albumet avslutas med avgrundsvrål och ett storslaget, Sufjan Steven-skt outro i I Know The End. Så hur går man egentligen vidare efter att ha gjort ett av förra årtiondets mest hyllade album? Man gör ett ännu bättre, bevisligen. (OP)

  1. Perfume Genius – Set My Heart On Fire Immediately

Ju fler gånger man läser en bok, tittar på ett konstverk eller kollar på en film – desto fler detaljer upptäcker man. Kanske förstår man mer, kanske mindre. När Perfume Genius femte fullängdare ljuder i högtalarna så vet jag inte riktigt säkert. 

Att Mike Hadreas kan beröra med sin musik är långt ifrån något nytt. Om och om igen har han bevisat att han kan sprida välbehag, skapa spännande alster och få lyssnaren att tänka på nya ingångar i fråga om kärlek, sexualitet och livet i stort. Den här gången är det precis samma sak igen, men ändå så annorlunda.

Det känns mer vågat, mer självsäkert – och mer underbart än någonsin tidigare. Som att han hittat hem, fast man trott att det redan varit självklart sedan länge. Barocka poptoner leker med hårda gitarriff. Det är ständigt något nytt som händer. Tillsammans med hans underbart beskrivande röst skapas en känsla av både extremt välbehag – och extrem oro. För det är väl så konst ska kännas. Eller?

Det enda jag vet är att när sista spåret Borrowed Light ljuder ut så har en resa påbörjats. Eller avslutats. Det har varit en upplevelse utan dess like. Av kärlek, hopp, förtvivlan. Som att leva ett helt liv på mindre än en timme. (SL)

ALLA ALBUM I EN OCH SAMMA SPELLISTA HITTAR DU HÄR

Vi röstade: Amelie Schenström, Anders Fridh, Andreas Bäckman, Andreas Trella, Camilla Johansson, Daniel Horn, Emil Viksell, Ernst Adamsson Borg, Fredrik Franzén, Jesper Robild, Johan Jacobsson Franzén, Jonas Appelqvist, Jonathan Eklund, Jonathan Sindihebura, Kristofer Hadodo, Mathias Skeppstedt, Moa Edstam, Sara Karlsson, Simon Lundberg, Tilda Norrlin, Tommy Juto.

(OBS! I tidningsversionen står Jay Electronicas album med fel titel, Testimony har blivit Testament. Vi beklagar verkligen detta.)


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA