x

VÄRLDENS BÄSTA LÅT: När ett rikemansbarn gjorde magi av stöldgods

VÄRLDENS BÄSTA LÅT: När ett rikemansbarn gjorde magi av stöldgods

Paris Hilton var en av 00-talets it-girls. En celibritet vars raison d'être var att hon var känd. Känd för att vara känd. Man, eller kanske mest jag, trodde ändå att tiden skulle springa ifrån sådana här fenomen, men nu tycks de starkare än någonsin. Kardashians, influencers och dylika äger rummet i sociala medier mest för att de är kända för att vara just kända.

Det är verkligen inte hela världen. Det är så här det har sett ut mest hela tiden. Långt innan både reality-TV och sociala medier. Sedan är det som det mest alltid är när det kommer till populärkultur – historien ser ofta oskyldigare ut i backspegeln än både nuet och framtiden. Trots terrorangrepp och samma mänskliga och samhälleliga problem som alltid så fanns det en känsla av att ingenting kunde stoppa mänskligheten under 00-talet. Evig ekonomisk tillväxt och allt man vill ha precis exakt när man vill ha det var melodin. Den så kallade "stekarkulturen" var en grej och det var långt kvar tills att post-finanskris-modet hade slagit igenom, med småbjäfs som billiga klockor och strumpor. Harlem-rapparen och Dipset-medlemmen Cam’ron gled 2002 runt i rosa päls och lika rosa pälsmössa. Personan Paris Hilton var bara ett helt rimligt resultat av den stämning som då rådde. Och hon var mer än beredd på att tillgodose omvärldens behov av en påstått korkad och slösaktig arvtagerska som vaskar bort en förmögenhet på meningslösheter.

Paris hade redan under 90-talet gjort ett namn för sig på New Yorks societetsscen, som modell, festprinsessa och rikemansbarn. Under 00-talet nådde hon långt utanför både staden och landets gränser med sitt kändisskap – som egentligen inte byggde på så mycket mer än att hon var just känd. Detta kröntes med realityserien The Simple Life, som löpte mellan åren 2003–2007. Där fick Paris och vännen Nicole Richie (dotter till Lionel Richie och Michael Jacksons guddotter) prova på under- och arbetarklasskneg. Det var som upplagt för så kallade kulturkrockar och bortskämda kommentarer.  

In i musiken

Det förekommer ju fortfarande att kändisar försöker sig på en musikkarriär. Det är ju försäljningsmässigt gångbart. Men det känns ändå som att just det där med kändisar och musik var mer kutym då än det är nu. Och givetvis skulle den gränslösa och i livslotteriet lyckosamma Paris även ge sig in popvärlden. Hon tillhörde under denna tid en elit när det kommer till kändisskap. Inte för att förringa hennes insatser, men nog var det därför hon fick jobba med dåtidens fetaste producenter. Som douchebagen Scott Storch och senare Lady Gaga-bekantingen Fernando Garibay. Det är den senare som har skrivit och producerat den absolut perfekta låten Stars Are Blind som släpptes som första singel från Paris självbetitlade debutalbum 2006.

In i denna låt tar inte Paris med sig träningsoverallen i velour, strassen och truckerkepsen. Visst blinkar hon till den skabrösa bilden av henne, som vuxit fram delvis på grund av det sextejp som hade nått mer ljusskygga medier och därifrån till allmänheten. Men i musiken är hon inte den utsvävande celebriteten Paris. Istället framstår hon som popstjärnan Paris. Trots att hon inte visar upp någon vidare sångteknik. Hon är ljusår ifrån de samtida Christina Aguilera och Britney Spears. Men det går inte att förneka de uppenbara kvaliteterna i Stars Are Blind. Stjärnorna låg rätt helt enkelt. Och med en urstark låt kan nästan vem som helst slå världen med häpnad.

Sällan har pop kommit så här välproducerad och den blev givetvis en hit för den nyblivna popartisten. Enligt Paris själv har både Madonnna och Lady Gaga uttryckts sitt gillande. Ja, musiken i låten är mer eller mindre en rak rip-off på UB40:s cover Kingston Town från 1989 – originalet gjordes av trinidadiern Lord Creator 1970. Paris och Warner Chappell Music skulle också se sig bli stämda på grund av detta. Länge gick ryktet att det var UB40 som stod bakom stämningen, men i själva verket var det Sparta Musik Group, som ägde rättigheterna till originallåten. Parterna enades i en förlikning och fallet gick aldrig vidare till rättegång. UB40:s frontman Ali Cambell har i sin tur aldrig verkat vidare upprörd av Paris tolkning, snarare tvärtom. 

Vad gör allt det där. Tjusningen med Stars Are Blind är just att den återupplivar UB40:s Kingston Town. Som en poppig pastisch på Birmingham-bandets cover fungerar den helt perfekt. Gunget, den mysiga lättjan, den välkomna och välbehövliga slöheten. Stars Are Blind bjuder in lyssnaren till en tropisk strand där havet taktfast slår mot sanden och vaggar sommarmänniskorna in i själva tidens upplösning. Passande nog tog sig Paris med produktion till en vacker strand för att spela in videon.

En "ärtfjärt" till låt

Stars Are Blind är en extremt välkomponerad och gravt underskattad popreggae-låt. Detta är inte ett sätt för undertecknad att leka motsträvig och kokettera med att jag gillar den här låten just för att det egentligen är en ryggmärgsreflex bland trötta rockkritiker att såga något sådant här så fort det hamnar i deras väg. Expressens Anders Nunstedt kallade exempelvis låten för en ”ärtfjärt”, vad som nu menas med det, och en trist sommar-reggae-låt av standardsort. Han hade givetvis helt fel både då som nu. Nej, detta är inget sätt för mig att profilera mig eller posera. Fakta har vi på bordet, låten i fråga, det går inte att motstå detta stycke. Detta är pop i dess finaste form.  

Paris debut och hittils enda album innehåller en del fina delar. Det är i mångt och mycket ett poppigt hopplock av låtstölder. Inledningen av I Want You är lika mycket en rip-off på den Barry Gibb-skrivna Frankie Valli-låten Grease som hela Stars Are Blind är ett plagiat av Kingston Town. Sådant gör givetvis ingenting, tvärtom. Det är stölderna som ger denna platta dragningskraft. Någon lika stor banger som första singeln Stars Are Blind finns dock inte. Den mesta av slagkraften har lagts på detta mästerverk till poplåt. 

Det spelar ingen roll att Paris gett oss accessoar-hunden och Juice Couture. Hon är förlåten för allt, hon har släppt den här låten. Det är mer än många kändisar någonsin har gjort för sin omvärld. Och enligt henne själv var hon alltid med på skämtet om sig själv.

Det är nog snarare vi som är statister i hennes skämt. 

VÄRLDENS BÄSTA LÅT: När världens sämsta band var bäst


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA