x

Svenska artister om David Bowie: "De starka bilderna gjorde honom till en ikon"

Svenska artister om David Bowie: "De starka bilderna gjorde honom till en ikon"

I samband med vår stora David Bowie-special intervjuade vi en lång rad svenska artister (med undantag för danske Raymonde Gaunoux från Feel Freeze). Nästan alla intervjuer hittas i vårt senaste nummer och nu även på webben med anledning av att det idag är fem år sedan ikonen gick bort.

gallery_large

CONNY BLOOM: "HAN VAR ALLTID BRA PÅ ATT ODLA MYTEN OM SIG SJÄLV"

Foto: Björn Olsson

Hur var ditt första möte med David Bowies musik?

Faktiskt via PinUps, hans coverplatta, när jag var cirka tio-elva år. Jag älskade den. Soundet, bilderna ... Den öppnade senare upp dörrar till The Kinks, The Yardbirds med mera.

Vad är det som gör honom till en ikon?

– Bortsett från väldigt bra skivor så var han alltid bra på att odla myten om sig själv. Han gjorde ju sig själv larger than life.

Vilken är din favoritlåt och favoritskiva med David Bowie?

Life On Mars? måste nog vara den ultimata poplåten. Skiva är väldigt svårt att välja ut endast en, men tvingar ur mig Aladdin Sane. Den har en speciell stämning som tilltalar mig. Så rockigt dekadent på nåt vis.

På vilket sätt har du influerats av honom?

– Kan inte sätta fingret på det riktigt. Men definitivt mest från hans tidigare plattor fram till och med Young Americans. Som gitarrist inspirerades jag också av Mick Ronsons (RIP) arrangemang, och sätt att varva elgitarrer med akustiska gitarrer. Fick chansen att skriva musik med honom men det hanns tyvärr aldrig med.

Finns det nån del av David Bowie som du inte klarar av? 

– Nä, det mesta går att hitta nåt intressant i, just för att han tog ut svängarna. Han var en artist ut i fingerspetsarna.

gallery_large

KLARA KELLER: "HANS KREATIVA BREDD OCH ÖPPENHET HAR ALLTID INFLUERAT MIG"

Foto: Celine Barwych

Hur var ditt första möte med David Bowies musik?

– Jag har flera ”första möten” med David Bowie, för jag återupptäcker honom hela tiden. Men ett starkt ”första möte” var när jag fick låna min grannes vinylskivor när jag gick i sjuan och där fanns Hunky Dory och Aladdin Sane. Innan hade pappa laddat ner lite sporadiska Bowie-låtar på min iPod, typ Let’s Dance, men när jag fick vinylerna lyssnade jag för mig själv och bildade mig en egen uppfattning. Det var en viktig tid!

Vad är det som gör honom till en ikon?

– Hans multikonstnärskap och att allt han rör vid blir till guld. 

Vilken är din favoritlåt och favoritskiva med David Bowie?

Hunky Dory är hans mästerverk! Men utanför det albumet har jag Soul Love, Sound And Vision, Aches To Aches och Young Americans nära hjärtat.

På vilket sätt har du influerats av honom?

– Hans kreativa bredd och öppenhet har alltid influerat mig. Att aldrig sätta sig själv i fack, utan istället vara en fri skapare. 

Finns det nån del av David Bowie som du inte klarar av?

– Ja säkert, men han är en sån artist där jag ”köper” allt, trots det dåliga. Han får ha en ful konstnärlig period, men jag kommer respektera det ändå, eftersom jag köpt honom som konstnär. Hans kraft är liksom det viktiga, inte resultatet alltid. Men absolut, 90- och 00-talet innehåller ju mycket skit.

gallery_large

MAX LORENTZ: "DE STARKA BILDERNA GJORDE HONOM TILL EN IKON"

Foto: Omslag

Hur var ditt första möte med David Bowies musik?

– Jag har turen att ha en äldre bror, jag är född 1962, Johan 1954, och han matade mig med allehanda ball musik från det att jag kunde lyssna och förstå. Johan köpte allt nytt och spännande och det som inte passade honom gavs vidare till lillebror. 

1971 eller tidigt ’72 köpte han The Man Who Sold The World och Hunky Dory. Han gillade dem men var väl fullt upptagen med att lyssna på King Crimson och Yes så han gav mig de båda plattorna. Tidigare hade jag lyssnat på all den musik som brorsan gillade, men nu fick jag min alldeles EGNA musik som bara tillhörde mig. 

Jag växte upp på Sankt Eriksplan, hade nära till de första skivbörsarna och det var praktiskt att kunna norpa plattor ur farsans samling som lätt kunde bytas in på Skivbörsen. Jag langade upp några Roberta Flack- och Cornelis Vreesvijk-plattor och frågade med liten röst; “Haru några platter med Bowie eller Roxy Music, asså?”. Så växte mitt intresse, min passion och min skivsamling med Bowie. 

Ett par år senare köade jag utanför Svala & Söderlund på Hötorget för att få biljett till en konsert på Kungliga Tennishallen. Med DAVID BOWIE! Jag hade aldrig sett rörliga bilder av min idol utan bara stillbilder i olika poptidningar. Så jag minns den overkliga känslan när The Thin White Duke glider in på scen till tonerna av Station To Station, livs levande ett 20-tal meter framför mig, med en

Gitanes i nypan och sin karakteristiskt knyckiga dans. Min haka hängde långt ned på bröstet. Vilken konsert!

Vad är det som gör honom till en ikon?

– Hmmm, svår fråga. På 70-talet så var allting så uppdelat, antingen gillade man David Bowie ELLER typ Kiss. Aldrig någonsin de båda. Bowie var som från en annan planet och musiken han kom upp med förändrades hela tiden så man blev ständigt överrumplad. 

Jag minns Aladdin Sane efter Ziggy Stardust, hur han hade utvecklats som låtskrivare, och Mike Garsons fantastiska piano. Diamond Dogs från Aladdin, till Young Americans. Soul-funk-disco? Vilken resa. I loved it. Och sedan kom Station To Station, Low, “Heroes”. Jag blev helt paff varje gång. 

Men jag tror att det var de starka bilderna som presenterades för oss på hans skivomslag som gjorde honom till ikon. Kanske de bästa bilder som prytt ett skivomslag någonsin. Och det faktum att han bytte skepnad hela tiden. Ziggy, Aladdin, The Thin White Duke …

Vilken är din favoritlåt och favoritskiva med David Bowie?

– Jag är helt klar med att Quicksand är hans absolut bästa låt. Den är helt enkelt oöverträffad. Sen har han ju skrivit hundratals fantastiska låtar utöver den. Vi är mången Bowie-fan som suttit länge och väl och betygsatt Bowieplattor. Man får dock fastslå att samtliga studioplattor som Bowie släppte 1970 till 1980 (förutom PinUps) är 5-plussare på olika sätt. Men jag tror att man får tillstå att den starkaste platta han någonsin värkt fram ändå är Hunky Dory.

På vilket sätt har du influerats av honom?

– Redan tidigt gick jag till plugget med smink och glitter. Lånade brorsans platåpjucks, fem storlekar för stora. I nio-tioårsåldern. Hahaha! Undrar vad mina föräldrar tänkte. Jag tog med mig PinUps till morsans frissa och sa: “så här vill jag se ut i håret”. Vasastans första hockeyfrilla!

När jag lyssnar på mig själv tycker jag att jag sjunger med Bryan Ferrys kaninvibrato, men andra säger att min röst är djupt besläktad med Bowies. 

Jag har släppt två dubbelalbum med Bowie-tolkningar (Kiss You In The Rain – Max Lorentz Sings David Bowie och Shiningstar – Max Lorentz Sings David Bowie Again), snarare tolkningar än covers, så jag har varit tvungen att fördjupa mig i hans musik på ett annat sätt än som bara en vanlig diggare. En spännande resa. Jag kan säga att Bowie har ett alldeles särskilt sätt att skriva musik och lyrik på, som inte liknar någon annans. Magiskt.

Sedan de tidiga dagarna på Stockholms Skivbörs på Sankt Eriksgatan har jag också varit samlare. Min Bowie-samling är nuförtiden ganska stor. Kanske bland de största i världen? Det måste vara runt en 5 000 plattor. Hehe.

Guatemala-pressen av Golden Years, anyone?

Finns det nån del av Bowie du inte klarar av?

– Nej, egentligen inte. Eller förresten; hans utslätade utgåvor där känsloutrycken är ljumna. Många säger att Tonight och Never Let Me Down från 80-talet är värdelösa, men de har fel. De är verkligen inte hans mästerverk, men har en rejäl dos av fart och fläkt, några bra låtar och en fantastiskt välsjungande Bowie. Nej, min blaha-blaha-period är nog den outsägligt tråkiga plattan Black Tie/White Noise som inte lockar fram de minsta känslor av något slag (förutom leda). Samma sak kan sägas om hans platta Reality som är ett lååångt jäkla sömnpiller.

gallery_large

KATHARINA NUTTALL: "MUSIKEN VAR HANS SÄTT ATT LEVA"

Foto: Albin Biblom

Hur var ditt första möte med David Bowies musik?

– Jag kom i kontakt med hans musik redan som barn och min pappa spelade Bowie och 80-talsplattan Let’s Dance hela tiden. Tidiga minnen från elva-tolvårsåldern är att jag åker runt med honom i bilen på kvällarna, han har hämtat mig från någon träningsmatch och låtarna China Girl och Let’s Dance går svinhögt på repeat i bilstereon.

Vad är det som gör honom till en ikon?

– Bowie är en innovativ kraft inom musikbranschen. Han är avantgarde och före sin tid både musikaliskt och stilmässigt. Från 70-talets glamrock, soul och krautrock via 80-talets mainstream till skrammelbandet Tin Machine och 90-talets drum & bass. Och lite excentrisk instrumentalmusik på det. Samtidigt hans ständiga byten av image. Han tog hjälp av stora klädskapare för att utveckla och förändra sin stil och modebranschen hakade på. Vilken straight rockstjärna har varit med i stödföreningen för långhåriga, poserat i sammetsklänning utfläkt på en divan och lanserat en rymdrocker? Det tillsammans med hans fantastiska sångröst, låtskrivande och uttryck gjorde honom till ikon tror jag. 

Vilken är din favoritlåt och favoritskiva med David Bowie? 

– Han har skapat så mycket fantastisk musik så jag har svårt att välja bara en låt eller skiva. Space Oddity, Young Americans, Under Pressure med Freddie Mercury, “Heroes”, This Is Not America, alla danspop-låtarna från Let’s Dance och pappas bilstereo samt hans cover på Wild Is The Wind är låtar som har berört mig mest.

På vilket sätt har du influerats av honom? 

– När jag tänker på David Bowie så tänker jag att allt är möjligt. Hans teatrala lekfullhet och musikaliska ombytlighet har inspirerat mig. Han är på riktigt. Alla hans känslor som kanaliseras ur rösten och kroppen. Inifrån hjärtat och ut. Hans egen fascination till bland annat Scott Walker och Jacques Brel, det storslagna och sentimentala. Det måste ha varit sjukt roligt att skapa Ziggy Stardust och skivan om jordens undergång, färga håret morotsrött och ha extrem smink inspirerad av japansk kabuki-teater. För att sedan göra danspop, snöa in på den tyska expressionismen en period och på 90-talet skapa en konceptskiva om ritualmord tillsammans med Brian Eno.

Finns det någon del av Bowie du inte klarar av?

Det finns ingenting av Bowie jag inte klarar av. Jag tycker om hans konstnärskap som helhet och har stor respekt för honom. Musiken var hans sätt att leva. Hans sätt att andas. En modig artist som hela tiden vågade skapa nytt, gå emot strömmen och återföda sig själv om och om igen. Och för att kunna skriva så mycket vacker musik och bra låtar måste man nog skriva en del musik som inte är lika tillgänglig. Jag köper det.

gallery_large

RASMUS ARVIDSSON (AVANTGARDET): "BERLINTRILOGIN I ALLMÄNHET OCH LOW I SYNNERHET"

Foto: Ludvig Gropp

Hur var ditt första möte med David Bowies musik?

– Semester i London och Skottland 1998. Familjen åkte båt från Göteborg till Newcastle och mitt latenta spelberoende aktiverades för första gången då jag vann 100 kronor på enarmad bandit. Vi hade precis köpt en bil och för första gången hade vi då CD-spelare i den. Den första skivan pappa köpte var dubbeln med Bowies samlade singlar. Då aktiverades även min latenta Bowie-fascination. Beroendeproblematiken har jag lyckats stävja sedan 2015 men Bowie har jag aldrig lyckats eller ens varit intresserad av att tackla bort.

Vad är det som gör honom till en ikon?

– Det är omöjligt att inte nämna allt det estetiska, hur han ständigt var under förändring både stilmässigt och med sin musik. Anekdoterna om hans liv utanför musiken och hans förehavanden som inte fångats på tejp, men samtidigt hade inget av det där varit särskilt intressant om han inte har backat upp det med musiken han gjort. Så det är en kombination av allt.

Vilken är din favoritlåt och favoritskiva med David Bowie?

– Berlintrilogin i allmänhet och Low i synnerhet. Kanske märkligt att jag som alltid varit så intresserad av texter är så såld på en epok som till stora delar innehåller instrumentala passager. Men samtidigt talar de där ljudbilderna till en med så pass starka ord och förmedlar så mycket historier och känslor att de många gånger är tydligare än de flesta av hans texter.

På vilket sätt har du influerats av honom?

– Helt klart hans produktivitet och villkorslösa framåtsträvan. Och det jag är mest fascinerad av och det jag högaktar mest är nog, förutom hans strävan att aldrig stå still, grejerna han gjorde med andra artister. Förutom att det är otroligt sympatiskt så tycker jag att hans roll som producent är det som verkligen bevisar hur begåvad han var.

Finns det nån del av Bowie du inte klarar av?

– Jag skulle inte säga att det finns saker jag inte klarar av men däremot finns det ju såklart hur mycket som helst som jag inte är speciellt intresserad av att lyssna på. Mycket för att en del grejer inte åldrats så bra och är väldigt sammanflätade med en viss tidsepok som inte känns så aktuell. Dock är allt det där ett resultat av just hans nästan oöverträffade produktivitet och kreativitet. Och eftersom det är vad jag älskar mest med honom så är ju även hans mindre intressanta grejer även saker jag uppskattar.

gallery_large

ELIAS ERIKSSON (STILLA HAVET): "BAKSMÄLLAN VARADE I 15 ÅR EFTER TURNÉN"

Foto: Pressbild

Hur var ditt första möte med David Bowies musik?

– Bowie sprang in i mitt liv med Vi Barn Från Banhoof Zoo. Filmen alla i skolan snackade om var barnförbjuden, så vägen till toalett-smack, kanyl-kiss och knark-kvart gick via en moviebox från Videohallen i Sandviken. Där ställdes inga obekväma frågor om ålder. Något år, och en sönderspelad VHS-kassett senare, kom en klasskamrat hem från Kanarieöarna med en spanskpress av soundtracket. “Heroes”, när Christiane och de andra barnen släntrar, springer, jagas genom det öde köpcentret är ristat i skallen. 

Vad är det som gör honom till en ikon?

– Det är just sökandet efter personen Bowie, i Berlin, London eller New York som drar i oss. Drömmen om att fånga en liten del av individen bakom bredden, djupet och pretentionerna känns mer hanterbara än att överblicka ett halvsekels kreativ produktion av kosmiska ambitioner. Bowie har alltid uppmuntrat till exklusivitet och snobbighet i utanförskapet, lika mycket för en sur producent i Berlin som för ett Vasastans-coverband i Stockholm. Det är något som tilltalar medelklassens kreativa självhat. Då som nu. De som 2020 inte vågar löpa linan ut och klippa tre hål på farsans skidmössa och köpa en pistolattrapp kan alltid hitta ett uns av kylig revolt i det perfekta allkonstverket som är Bowies manifestation av inre exil. Löst knuten skinnslips, blänkande platåskor eller gul dubbelknäppt kostym; alla attributen av plastisk perfektion signalerar ett avståndstagande från vardagens och omvärldens tristess och omvärldens banalitet. 

Vilken är din favoritlåt och favoritskiva med David Bowie?

– I ljus kostym inifrån en limousin i videon till Let’s Dance (1983) kan den apolitiska Bowie, på höjden av sin kommersiella fas, sätta fingret på latinamerikas orättvisor med större pregnans än vad skånska flanellskjortetrubadurer med ackegura försökt i årtionden. 

En CD från 1983, live i Montreal under Serious Moonlight-turnén. Omslaget slår an tonen; Bowie har nått toppen i sin X-kostym-siluett och inkarnerat sig själv i en clipart-figur. Latinamerikanska substanser, koreografier och lustiga hattar. Trummisen från discobandet Chic; körer ”in character" från nån karibisk strand-show och pajiga gags från 20-talets stumfilmer. Allt strålar samman till yuppie-Bowies finest moment, befriande ljusår från depp och smuts i Berlin. Baksmällan varade i 15 år efter turnén. 

På vilket sätt har du influerats av honom?

– Exklusiviteten och precist genomförda reinkarnationer för varje album har influerat Stilla Havet mycket, men också tryckt ner oss i kreativa födslovåndor då piedestalen Bowie är hög och alla försök till närmande kan sparka ner oss i djupt fall. 

Finns det nån del av Bowie du inte klarar av?

– Kanske kommer vi om några år kunna ta till oss väktarskägget och rockfarfargunget i Tin Machine (1989) och några år senare Prodigy-rytmerna på Earthling (1997). Trendiga killar idag som ser ut som Nick Carter i Backstreet Boys tycks lik förbannat inte gilla Bowies samtida plattor som kronologiskt skulle limma med looken. Högstadiemobbar-stilen verka ha ett eget soundtrack, långt från Earthlings hysteriska 90-tal. Vi såg ett band med medelålders välfärdsentreprenörer på Snottys Seaside, spela obskyra Bowiecovers, B-sidor från Lodger (1979) antagligen. Det smala Bowie kliar värre än Ziggy Stardusts trikåer, men går inte att skämta bort på samma sätt som andra kanoniserade artister, hur mycket vi än försöker. 

gallery_large

KAJSA GRYTT: "DET VAR SÅ SEXUELLT KITTLANDE OCH QUEER"

Foto: Daniel Ekenberg

Hur var ditt första möte med David Bowies musik?

– Min kusin och jag sov i deras gäststuga vid vattnet på Ornö i Stockholms skärgård och jag hade en kassettbandspelare med öronsnäcka, eller var det en radio med Radio Luxemburg? Jag lyssnade på Five Years ifrån Ziggy Stardust. Den kom 1972 och jag var elva år. Jag minns texten och dramat, men inte bilden av honom. Det första riktiga bildminnet jag har är den stora fascinationen hemma hos min klasskompis Ann som hade köpt Diamond Dogs 1974. Hon hade både PinUps och den. Den nakna, androgyna, djurliknande kroppen på Diamond Dogs omslag och det rena vackra ansiktet, håret och de olikfärgade ögonen på PinUps. Det var så sexuellt kittlande och queer alltihop, och musiken var fantastisk.  

Vad är det som gör honom till en ikon?

– Det är nästan en underlig fråga. Han stod så högt över andra artister i magi de första åren. Visst, det var mycket smink och glitter på alla, men ingen annan kom i närheten av Bowies perfektion. Han var omänsklig. Det läckte ingen vardag någonstans. I alla andra fanns skavanker. Någonting tacky. Aldrig hos Bowie. Det var så oerhört genomfört. Musiken var också i en annan kaliber, men tidlöshet i musik är ju något vi urskiljer efterhand. Ganska snabbt märkte vi ändå att Bowie höll. Han var med genom alla tider, blev aldrig passé, har inte kommit, gått, och kommit igen. Han har alltid varit lika bra. Det är så oerhört musikaliskt och dramatiskt tjusigt. Föreställ er. Först denna perfekta glam-rock -74, sen soul -75 och så -76 på Tennisstadion; The Thin White Duke och Bunuels Den Andalusiska Hunden som för-film. Man dog. Allt lika genomfört. Hur fan gick det till? 

Vilken är din favoritskiva med David Bowie?

Hunky Dory, Young Americans och Scary Monsters (And Super Creeps).

På vilket sätt har du influerats av David Bowie?

– Herregud. Jag önskar jag influerats av Bowie. Att jag påverkats av hans melodier och förhållningssätt, men ärligt talat, visst hade jag gärna varit en så förhöjd artist rent estetiskt, men jag har inte haft förmågan att hålla tätt på det sättet. Det kommer alltid med lite mänskligt skrot, och jag tror jag accepterade tidigt att jag inte kunde styra min scen-persona så, och vara så in i helvete konsekvent.

Finns det nån del av Bowie du inte klarar av?

– Det skulle i så fall vara estetiken runt Let’s Dance. Den gula kostymen och håret. Konserten på Ullevi var bra, men det var inte snyggt.

gallery_large

RAYMONDE GAUNOUX (FEEL FREEZE): "HAN BÖJDE OCH UTMANADE DE KÖNSSTEROTYPISKA NORMERNA"

Foto: Tore Juncher Jørgensen

Hur var ditt första möte med David Bowies musik?

– Jag var runt 13 år när min pappa spelade Aladdin Sane-albumet för mig och visade mig det ikoniska skivomslaget, med Bowie och blixten som är målad i hans ansikte tillsammans med den röda hockeyfrillan. Senare tittade jag på några videor från Ziggy Stardust-perioden och blev helt fängslad av det androgyna uttrycket. Det stämde helt klar överens med min egen trans-identitet. 

Vad är det som gör honom till en ikon?

– Han kunde på ett fantastiskt sätt ändra form, anpassa sig till tiden, men fortfarande alltid vara ett steg före och vara en unik trendsättare. Det var svårt att sätta honom i ett fack och när folk försökte, gled han ur det som en ål. Och till sist, såklart, hur han böjde och utmanade de könsstereotypiska normerna. Han var progressiv både i sitt uttryck och i sin musik. Det faktum att han hängde kvar och skapade fantastisk musik under fem decennier är ganska otroligt i sig själv, och att han i denna tid bara fortsatte göra fantastiska låtar, en efter en. Det är otroligt!

Vilken är din favoritlåt/favoritskiva med David Bowie?

– Det finns oändligt många bra låtar av David Bowie, jag tror inte jag kan välja bara en. Men jag gör en topp fem: Ashes To Ashes, Thursday Child, "Heroes" (som vi även valde att kalla en av våra egna låtar, på vårt 2018-album Feathers & Scars), Young Americans och självklart Rebel Rebel som vi nyligen gjorde en cover på. Favoritalbum: Hunky Dory

På vilket sätt har du influerats av honom?

– Under min karriär som artist har jag definitivt blivit inspirerad av Bowies förhållningssätt till att komponera musik och skriva låttexter, men självklart även av hans visuella uttryck. I båda aspekter har han ett nyfiket och normbrytande sätt, alltid i ett försök att göra nåt annorlunda, vända saker upp och ner. Enligt min uppfattning, var han också väldigt bra när han jobbade med andra artister, han var öppen och sympatisk och väldigt sällan fördomsfull. Han hade mycket integritet. Det är någonting jag är otroligt inspirerad av. 

Finns det nån del av Bowie du inte klarar av?

– Hmm. Nej. Haha. Men om det är någonting, kanske det kan vara under den tiden han levde i Berlin och spelade in Berlin Trilogy. Han gjorde några fantastiska album under den här perioden, men det stör mig att han använde mycket droger då och därför inte riktigt kommer ihåg att han gjorde albumen och att denna historia har glorifierats något. Det är sorgligt och en dålig vana när drogmissbruk blir ett hyllat attribut i musikindustrin och jag tror det är en vana som måste ändras generellt. 

gallery_large

LUDVIG TURNER (REACH): "DEN SORTENS ARTIST SOM INTE GÖRS LÄNGRE"

Foto: Olivia Johansson, Streetlight Motion

Hur var ditt första möte med David Bowies musik?

– Mitt första möte med Bowie var ganska sent. Jag lyssnade mest på klassisk rock, AC/DC, Sabbath, Ozzy etc, när jag började spela gitarr. Men Bowie är lite svårare och hans konstnärskap sträckte sig även till film. Det var där jag såg honom första gången och Chris Cornell (Soundgarden) hade öppnat mina öron för ett mer singer-songwriter-aktigt sound med tilltalande texter. Jag hade inte tidigare värderat melodi och text så mycket. Bowie var inte svårsmält eftersom han hade både melodier och en egen nerv. Ett ID.

Vad är det som gör honom till en ikon?

– Vad gör inte Bowie till en ikon? Jag gillar sångare som har en egen sångröst. Jag gillar att tolka mina favoriter men Bowie är svår att tolka för det räcker inte att sjunga texten och melodierna – det saknas en nerv som är hans. Bara hans utseende må vara eget men vem som helst kan köpa Bowies kläder, ingen kan köpa hans röst.

Vilken är din favoritlåt/favoritskiva med David Bowie?

– Jag gillar Aladdin Sane, men det finns rätt många album att välja mellan. Men att inte säga att Life On Mars är hans bästa verk är för mig lika främmande som att påstå att Queens största inte är Bohemian Rhapsody. Det är lustig för jag är ett stort Queen-fan och vad de två akterna har gemensamt i mina ögon är att de finns så otroligt många bra låtar och på samma gång sin beskärda del av musik jag inte alls förstår. Men jag kanske hittar dit senare!

På vilket sätt har du influerats av honom?

– Bowie va inte den artist som öppnade mina ögon och öron för det lite udda och spännande i musik och persona, men han stärkte verkligen min smak för det. Det är den sortens artist som inte görs längre.

Finns det nån del av Bowie du inte klarar av?

– Valfritt spår från Heathens. Förutom Cactus, den är cool!

gallery_large

FREDRIK HELLMAN (HELLMAN & HÄRDEN): "HANS OVILJA ATT FÖRBLI EN OCH SAMMA KARAKTÄR"

Foto: Marko Björkman

Hur var ditt första möte med David Bowies musik? 

– Minns inte exakt. Men min morsas föräldrar ägde en musikaffär och morsan hade väl lite hippie-tendenser, så jag vet att skivor som är snodda från morsans gamla samling är några från Pink Floyd, The Doors, Led Zeppelin, Easy Rider-skivan (vilken film och fantastisk musik till!) och sist men inte minst The Man Who Sold The World med Bowie. 

Vad är det som gör honom till en ikon? 

– Förutom all fantastisk musik så var det hans sätt att vara i ständig förändring. Jag har alltid varit förtjust i hans sätt att leka med könsnormer. Det kan ju låta som en efterhandskonstruktion eftersom det är i ropet. Men det har alltid varit en liten fäbless för mig, med androgyna artister. 

Vilken är din favoritlåt/favoritskiva med David Bowie?

The Man Who Sold The World-skivan. Eftersom det var mitt första möte, så har det väl hängt med. Sen gillar jag de lite skramliga soundet och gitarrljudet är magiskt. Favoritlåt får väl bli All The Mad Men, bland alla låtar man kan gräva fram i hans skatt. Men får lite samma känsla av den som av Dylans Desolation Row. Då vet man att det är jackpott. 

På vilket sätt har du influerats av honom?

– Hans hedonistiska och livsbejakande livsstil. Hans ovilja att förbli en och samma karaktär som människa och artist. 

Finns det nån del av Bowie du inte klarar av?

– Är gammal nog att stänga ute saker jag inte klarar av och välja det jag gillar. 

gallery_large

THOMAS DI LEVA: "I SKYLTFÖNSTRET SÅG JAG ETT SKIVOMSLAG SOM LIKSOM TALADE TILL MIG"

Foto: Pressbild

Hur var ditt första möte med David Bowies musik?

– När jag var elva år och gick med mamma på stan. Vi gick förbi en skivaffär, och inne i skyltfönstret såg jag ett skivomslag som liksom talade till mig. Det var en skiva med David Bowie. Vi gick in i affären, och jag övertalade min mamma att köpa skivan till mig.

Vad är det som gör honom till en ikon?

– Att han lyckas förena konst, musik, mode och futuristiska visioner i ett unikt artisteri med fantastiska låtar.

Vilken är din favoritlåt/favoritskiva med David Bowie?

– Mina favoritskivor och favoritlåtar med Bowie växlar från månad till månad, men Station To Station är ett av hans många mästerverk.

På vilket sätt har du influerats av honom?

– Jag har inspirerats mycket i tonåren av Bowies låtskriveri, sångstil och mystik.

Finns det nån del av Bowie du inte klarar av?

– Inget jag kan komma på just nu, men även solen har fläckar.

gallery_large

MARTIN RUBASHOV: "LITE AV EN MAGIKER SOM KAN INTA OLIKA SKEPNADER"

Foto: Magnus Ewald

Hur var ditt första möte med David Bowies musik?

– David Bowie har ju, likt en skugga, varit med i ens liv hela tiden. Let’s Dance var en av de första låtarna jag hörde med Bowie. Jag hade den på ett blandband, men jag var inte helt övertygad då om att jag tyckte att den var så bra. När jag senare hörde låten Glass Spider så minns jag att jag hajade till, då han pratar i början av låten och tyckte att den var lite spooky. 

Vad är det som gör honom till en ikon?

– Han var en artist uti fingerspetsarna. En person som kunde bli vem han ville. Lite av en magiker som kan inta olika skepnader och han hade såna visioner. Från Ziggy Stardust till att sen vara en proper stilikon. Han var lite untouchable även till slutet. Man visste aldrig vad man skulle få höra när han släppte en skiva, men för varje släpp så banade han en ny väg. Sista plattan Blackstar är ju ett mästerverk.

Vilken är din favoritlåt/favoritskiva med David Bowie?

– Den är såklart svår. Ibland kan jag tycka att Hunky Dory är bäst men några av mina favoritlåtar är på de senare plattorna. Hello Spaceboy ifrån Outsider-plattan och även Looking For Water och Bring Me The Disco King ifrån plattan Reality. Sen måste jag säga att Sunday ifrån skivan Heathen är magisk!

På vilket sätt har du influerats av honom?

– Hans berättande i texter. Han var en storyteller och kunde skapa dynamik vilket jag kan bli väldigt imponerad av och något som jag själv försöker skapa. Ljudbilder och känslan av att bli medförd i musiken. Han kunde vara ljus och mörker på ett sånt bra sätt.

Finns det nån del av Bowie du inte klarar av?

– Egentligen inte. Men jag lyssnar inte så mycket på hans Let's Dance-period idag.

gallery_large

PROMISE AND THE MONSTER: "EN LIVSLÅNG VÄNSKAP"

Foto: Per Kristiansen

Hur var ditt första möte med David Bowies musik?
– I gymnasiet var jag ihop med en kille som var besatt av David Bowie. Vi såg konsertfilmen om Ziggy Stardust säkert 20 gånger och skrattade åt den konstiga texten i Moonage Daydream samtidigt som vi tjyvrökte, tjyvsöp och höll varandra i handen på övervåningen i huset där han bodde. Det lade grunden till en hel del Bowie-trivia-kunskap, men faktiskt också till en livslång vänskap.

Vad är det som gör honom till en ikon?

– Jag tänker att en ingång till det är den lekfulla inställning till identiet och uttryck som han hade, samtidigt som det finns en stark kärna både i musiken och det visuella. Han lyckades kanalisera ett slags överjordisk androgyn energi och –  som de flesta riktigt bra artister – en känsla av att vara större än sig själv. Man tänker liksom inte "här är nån person som skriver låtar på gitarr", utan man kan sätta på nästan vilken låt som helst och direkt få en känsla av en hel värld som öppnar sig. Han slutade aldrig skriva musik, utan gjorde hela tiden nya grejer. Tycker hans sista skiva Blackstar är väldigt bra och får lite gåshud när jag tänker på videon till låten Lazarus, som han gjorde precis innan han dog, där han iscensätter sin egen död genom att kongenialt kliva in i en garderob.

Vilken är din favoritlåt/favoritskiva med David Bowie?

– Måste erkänna att jag är mer av en låtperson än en albumperson och älskar förstås "Heroes", trots att den är så uttjatad. Men ... Andy Warhol kanske! Den skrev han till Dana Gillespie som han var ihop med ett tag. Det finns en version hon har spelat in som är sinnessjukt bra och som jag håller väldigt högt, men den är bra även i Bowies version.

På vilket sätt har du influerats av honom?

– Gillar lekfullheten och storhetsvansinnet, sminket och kläderna. Även om jag inte är lika extravagant i det jag gör så finns det nåt härligt i det som gör mig glad och som jag tagit med mig generellt. Tror stenhårt på fantasin och på att ha kul, även om det ibland kan leda till att man plötsligt står och vinglar på något berg och spelar trumma i lång särk och superkonstig sminkning. Brukar försöka tänka så i vardagen också; lek mer, testa mer, släng ut saker och se vad som händer.

Finns det nån del av Bowie du inte klarar av?

– Har försökt vrida och vända lite på det, men tror inte det. Fantasymusikalen Labyrinth som kom på 80-talet är kanske inte jättebra, men den har ändå nånting.

gallery_large

BONANDER: "Dramatiken, provokationen, koncepttänkandet"

Foto: Elvira Glänt

Hur var ditt första möte med David Bowies musik?

– Det beror lite på hur man ser det. De uppenbara hitsen mötte jag som de flesta från tidig ålder men själva nergrottningen i musiken skedde i en underlig tajming, nämligen när Blackstar kom. Jag lyssnade inte ordentligt på hans musik förrän han låg för döden, vilket i sig är lite sorgligt. Jag älskade och slukade den skivan – allt från de suggestiva låtformerna, riffen och och sounden, de ärliga texterna – till det visuella paketet med de David Lynch-vibrerande musikvideorna. Med den skivan kom ett helt musikarv att förkovra sig i och plöja igenom, jag riktigt drunknade på ett alldeles underbart sätt!

Vad är det som gör honom till en ikon?

– Dramatiken, provokationen, koncepttänkandet och hans förmåga att alltid leverera en helhet. Hans sätt att utforska musik som en del av en större konstform. 

Vilken är din favoritlåt/favoritskiva med David Bowie?

– Just nu är det Heathen, den är nästan som en sammanfattning av allt det bästa med Bowie i en något renare popform. Over and all måste jag säga Blackstar eftersom den skivan skapade det där ögonblicket av nyfikenhet och lust hos mig. Sista spåret, I Can’t Give Everything Away, tär i hjärtat på mig lite extra. Just nu kör jag Peter Gabriels stråkversion av "Heroes" på repeat – viken exceptionellt mångfacetterad låt det är ändå.

På vilket sätt har du influerats av honom?

– I dramatiken! I låttexterna: att det finns symboliska fiktiva karaktärer och sagor som kan stå för så mycket outtalade känslor. I oräddheten och provokationen, och i den ständiga lusten att utforska nya stilar, nya sounds, nya koncept.

Finns det nån del av Bowie du inte klarar av?

– Hmm. Undersöker man allt och vänder på varje sten i sitt skapande är man dömd att slå fel ibland. Bowie är inget undantag. Det finns musik som svänger utanför det nyskapande in i det omotiverade och kanske ibland rentav lite fula. Men det är ett litet pris för att kunna ta del av så mycket otrolig konst.

LÄS OCKSÅ: Alla David Bowies låtar rankade från sämst till bäst


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA