x

KRÖNIKA: Vad gör vi med barn som gillar Tool – mycket sen abort?

KRÖNIKA: Vad gör vi med barn som gillar Tool – mycket sen abort?

Barn som gillar bandet Tool kommer i framtiden bli män som gillar Tool. Det ställer mig inför ett etiskt dilemma.

Denna knäckfråga landar som en bajsmacka i knät på mig när jag på Youtube ser ett stycke barnunge dansa till en av gruppens samtliga lika urusla låtar, Invincible från senaste albumsläppet Fear Inocolum (2019). Eller dansa och dansa. Lill-hen mest stampar nästan-takten. Det ser ut som jag tänker mig att ett vuxet Tool-fan "dansar" till gruppens matte 4-rock.

Barn som gillar Tool blir gärna vuxna som gillar Tool. Och vuxna som gillar Tool är ett samhällsproblem. Skulle du döda Hitler innan han blev HITLER med hela världen, om du hade chansen?, som det brukar heta när etiska överväganden ska simuleras. Skulle du strypa Lill-Hitler i vaggan? Kontrafaktisk historia är en svajig disciplin, avskydd av historiker på goda grunder, och nej, Tool-fans är inte Hitler – men vi måste kunna diskutera de svåra frågorna.  

Tool-fans befinner sig nämligen i horisontell relation till annan hejdlös smutskultur. Ett litet steg åt sidan från Tool återfinns Buddha-citat, konspirationsteorier och Ivar Arpi-tweets. Det hade väl varit lugna bananer om det var allt. Men det är det inte. Tool-fans är utöver det fast övertygade om att de befinner sig i rak vertikal relation till all annan kultur – de på toppen och resten där under. Samma självbild och omvärldssyn som tech-snubbar, vaccinmotståndare och nazister således. Ajajaj.

Men åter till knäckfrågan. Det är ju ett väldigt gulligt barn jag ser på Youtube. Men cirka alla barn är ju gulliga. Om inte för sina anletsdrag, sin knubbiga disposition och sina orimligt tilltagna huvuden som ögon, så för att de är små hjälplösa bylten utkastade i universum, komplett urusla på att överleva på egen hand. Klurigt. Att kväva eller inte kväva?

Sedan noterar jag att Youtube-användaren som lagt upp klippet kallar sig "Mom of Five". Fuck, har hon redan satt fem potentiella Tool-fans till världen? Det kan bli riktigt smutsigt detta, ska jag behöva utradera en hel familj? Mamman skulle ju få ett retroaktivt straff av mig. Ett klassiskt straff så att säga, som sådana som utdöms i rättegångar världen över dagligdags. Medan barnen skulle få ett kontrafaktiskt straff, för brott de kommer eller kan komma att begå. Men ska jag verkligen också dela ut klassiska straff? Fan, den här texten börjar anta formen av en Maynard James Keenan-låt – askrånglig, långdragen och värdelös.

Sedan väcks den lilla empati jag ändå har till liv. Fan. Finns det ändå inte något förlåtande i Tools konst? Låt oss se här: Ansträngda titlar. Omslag som ser ut som bilder till "fult med flit"-memes. Icke-konventionell utgivingstakt. Icke-konventionella taktbyten och uppfuckad låtstruktur. Pseudofilosofi, Dan Brown-matematik och intern fnisshumor likt alternativhögern. Och det är något jävla tjat om Fibonaccis talföljd – vad Otto Fibonacci ur TV-serien Prison Break gör i en jäkla talföljd har jag ingen aning om.

Hm, det är ju beundransvärt med folk som struntar i konventioner. Å andra sidan, vet ni vem mer som sket i konventioner?

Unabombaren.

Ett anspråkslöst förslag är helt enkelt att vi utför mycket sena aborter på presumtiva Tool-fans. Jag har inte utrymme att redogöra för hela den etiska tankegången här, men jag kan garantera er att argumentationen är stringent och vattentät. Jag har dock under det filosofiska funderandets lopp insett att jag inte kan eller vill vara den som utför en groteskt sen abort. Vara den som håller i stålgalgen så att säga. Jag får inta något slags administrativ roll i detta projekt. Ni får sköta grovjobbet. 

Så tänk er att jag ropar följande avslutningsmening som Sir William Wallace (Mel Gibson) ropar i Braveheart (1995):

– Är ni med mig?!

LÄS OCKSÅ: P3 får sitt eget Melodikrysset – med popkulturfrågor


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA