x

Pascal: “Folk som bara skriver menlösa och lyckliga texter, det är självbedrägeri”

Pascal: “Folk som bara skriver menlösa och lyckliga texter, det är självbedrägeri”

Slamrig, nervig rockmusik med primitiva, nattsvarta och ångestfyllda texter. Så brukar albumaktuella Pascal beskrivas av både fans och recensenter. Det är en bild som stämmer, men inte bara.

Pascals sjätte album Fuck Like A Beast släpps 14 maj, och förmedlar en kanske råare energi än någonsin tidigare. På många sätt känns den som en fortsättning på trions två första album, med ännu mer avskalade låtar, och en desperation och frustration som når nya höjder.  

Samtidigt är skivan inte påverkad av den pågående pandemins framfart (“Vi mådde dåligt redan innan Corona”, säger Manuela), utan var klar att släppas precis innan COVID-19 blev ett ord i var mans mun.

– Vi spelade in skivan i februari förra året, och det var tänkt att den skulle komma ut efter sommaren, men så kom corona, allt stängdes ner och tiden gick. Det kändes till slut som att det inte var nån idé att ge ut den när det ändå inte gick att spela live, säger Manuela. 

– Man vill ju inte vaska ett skivsläpp, fyller trummisen Mimmi Skog i.

SKAPAR MUSIKALISK UMAMI

Efter att det förra albumet Revy spelades in i välkända Hansastudion i Berlin ville Manuela, Mimmi och gitarristen och sångaren Isak Sundström denna gång göra det så enkelt som möjligt, och spelade in hela plattan under en långhelg i Ingrid Studios i Stockholm. 

– Det är väldigt lite vi lagt på i efterhand, kanske lite sång. Men det var planen, att det skulle vara som en liveskiva, främst för att vi oftast har saknat Isaks gitarrljud live. berättar Manuela. 

– Det har känts som att vi tappat nån slags umami, om du förstår vad jag menar. Nu stod vi oftast i samma rum, och det var ganska mycket “läck” från våra instrument, men då fick vi stöket med rundgången och övertonerna som man annars förlorar, säger Mimmi. 

Första singeln Stephen King är kanske det mest brutala Pascal har släppt ifrån sig. En slags skräckfilmsrock med ett komp som låter som Chris Isaak på dåliga droger, med de bärande raderna “Hjälp mig! Jag har dödat min kille ikväll. Hjälp mig! Vad ska jag göra nu?”. 

Likaså en låt som heter Jag Mår Så Jävla Bra förvandlas till nåt uppgivet och förkrossat, när medlemmarna alltmer förtvivlat skriksjunger “Jag mår så jävla bra” gång på gång; som om de försöker övertyga sig själva, men misslyckas ganska hårt. 

Men att trion skulle vara deppiga typer som ser det mesta i svart håller inte Manuela med om. 

– Jag tror aldrig att vi har haft nån tydlig plan på att det ska vara mörkt. Men sen har vi inte alltid mått så bra, och då kanske det hörs. Men det är också väldigt mycket med glimten i ögat. Och vi mår inte dåligt 24-7. Men folk som bara skriver menlösa och lyckliga texter, det är självbedrägeri. Det fattar ju vem som helst att man inte kan gå runt och vara lycklig jämt. 

Manuela berättar att det är många fans som säger att de känner igen sig i texterna. 

– När vi spelade i Linköping senast kom en tjej fram till mig och ville ge mig en kram. Hon berättade att hon hört Hellre Ensam och åkt från Göteborg för att se oss: “Den låten handlar om mig. Jag mår så jävla dåligt, men när jag hör den så känns det som en befrielse att ni fattar”. 

– Det var hemskt, men så fint på nåt vis. Att vi betyder så mycket för nån. Hennes mascara hade runnit i hela ansiktet, och jag började typ själv gråta, säger Mimmi.

“DEN HÄR TEXTEN RÄCKER, DEN SÄGER ALLT”

Låtarna kommer oftast till när de tre ses tillsammans, berättar Manuela. Nån har en idé och sen utarbetas och formas den i replokalen.  

– Vi känner ganska tidigt när vi börjar spela nåt om det är bra, en inneboende känsla där vi märker om det är nåt att fortsätta med, eller bara "det var kul, men inget mer”. 

Själva texterna är det som oftast kommer sist. 

– Ibland gör vi låtar utan text, och då kan det bli lite krystat att tänka “vi måste ha en text”. Samtidigt ska det ju inte vara nåt tvång. Vi brukar ha nån instrumental låt på varje skiva; den här är nog den första som inte har det. Sen är vi ju ganska repetitiva, men det beror på att vi tycker att den här texten räcker, den säger allt. Att fylla ut bara för att man ska ha en andra vers och så där, det kanske inte är vår grej. Vi har kommit på det geniala: en textrad som tål att upprepas gång på gång, skrattar Manuela och Mimmi fortsätter: 

– Vi har vågat gå ifrån det klassiska receptet på hur man ska lägga upp en låt, med vers, refräng, vers, stick, refräng igen. För oss är det viktiga att det svänger.  

SKROTADE EDDIE MEDUZA-COVER: “DEN BLEV FÖR DEPPIG”

Det förhållningssättet att gå utanför mallen gör Pascal ganska unika i svenskt musikliv, vilket samtidigt kan ställa till det när nån utomstående gästmusiker ska invigas i deras värld. 

– Vi skulle spela på en festival, och tänkte testa att ha en gästmusiker på keyboard. Men hon fattade ingenting, utan bara “Vad är det här?”. För oss fungerar det intuitivt, men hon var musikskolad och fattade inte alls hur vi kunde bryta av vändorna i låten. Det var jättejobbigt, säger Manuela. 

Det händer dock att de själva inser att en låtidé inte svänger som den ska. Då skrotas den eller får ligga i malpåse för att testas vid senare tillfälle. 

– På nya skivan finns låten Tillbaka, och den hade vi i flera olika former, men vi fick inte till det – den svängde inte, säger Mimmi. 

– Alltså, den har vi kämpat med, tillägger Manuela och fortsätter:

– Jag vet inte hur många gånger jag tänkte “den här låten steker vi”. Men sen funkade den plötsligt. Fast det var en annan låt som skulle vara med på skivan, en Eddie Meduza-cover som vi aldrig fick till, den blev för deppig.

BRIDGERITUAL

Nu är Pascal taggade till tusen inför skivsläppet, inte minst för att de knappt kunnat ses under pandemin. 

– Jag saknar jättemycket hänget med Manuela och Isak, nästan mer än själva spelandet. De är ju min andra familj, säger Mimmi. 

– Fast egentligen har vi aldrig varit ett band som ses i replokalen två gånger i veckan, då vi har andra jobb och familjer. Det brukar bli en rephelg hos Isak på Gotland varannan månad, då vi äter tacos och dricker öl och vin, det är chips, och kanske en påse Bridgeblandning – eller fyra. Det är en ritual att ha den här buffén för att orka repa, säger Manuela och skrattar.  

Alla tre är givetvis väldigt sugna på att spela inför publik, senaste gigget var i september 2019, då deras skivbolag Novoton firade 15-årsjubileum på Slaktkyrkan i Stockholm. 

Det var en väldigt känslosam spelning, minns Mimmi. 

– Min pappa låg på hospice, och jag skulle ta morgonflyget till honom dagen efter, så det kändes som att befinna sig mellan liv och död. Det var en märklig kväll, och jag kommer ihåg att jag grät på scenen flera gånger. Men han dog inte under natten, utan han väntade på mig, så vi hann ses.

Nu hoppas bandet att den planerade höstturnén ska bli av. 

– Preliminärt har vi bokat spelningar i månadsskiftet oktober/november. Det blir i så fall på de vanliga ställena: Stockholm, Malmö, Göteborg, Linköping, Uppsala. Men man vet aldrig hur det kommer se ut i höst, och arrangörerna är ju väldigt försiktiga, så inget är spikat, avslutar Manuela.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA