x

Hurula: “Det räckte rätt länge för mig att bara göra konstiga ljud”

Hurula: “Det räckte rätt länge för mig att bara göra konstiga ljud”

Hurula – vinnare av Årets Pop/Rock och Årets Soloartist

Grattis till GAFFA-priserna! Hur känns det?

 – Det känns skitkul, verkligen. Det är jättefint att folk tar sig tid att rösta, det är rörande. 

Vad vill du säga till GAFFAs läsare som har röstat fram dig?

 – Jag vill säga tack, för att ni är så himla snälla. Tack för hjälpen! Haha. Jag önskar att jag kunde rösta på er tillbaka, så känner jag. 

Hur har det senaste året sett ut för dig?

– Det har sett ut som det alltid har gjort, förutom störningsmomentet i vardagen som konserter kan vara. Jag håller på som jag alltid har gjort, fast nu fortsätter jag utan stopp. 

Tycker du att spelningar kan bli som ett hack i vardagen?

– Ja det tycker jag, i alla fall i det kreativa. Spelningar är ju kreativa på ett annat sätt, fast när man har gjort ett par stycken så blir det en upprepning på nåt sätt. Fast det är ju jävligt kul också, det saknas någonting, det märker man. Musiken får aldrig finnas på riktigt utan nu får jag låtsas göra musik, så känns det. 

gallery_large

I en intervju med Café berättade du att intresset för musik har funnits med sen barnsben, men att den kreativa ådran inte kommer hemifrån, är du helt självlärd?

– Ja, det antar jag. Ingen runt om mig höll på med musik, jag visste inte att det var något man kunde göra på det sättet. Hemma hos min moster vet jag att det hängde en gitarr på väggen som ingen spelade på. När ingen var där brukade jag peta på den, jag var intresserad av ljudet. Men det var ingen som spelade. Men jag vette fan … jag är inte duktig på att spela gitarr överhuvudtaget än idag. Det är mer en känsla av att vilja göra någonting, det är viktigare för mig än att bli duktig. Jag var tidigt ganska ointresserad av att lära mig något om gitarr men jag kommer ihåg att det första jag gjorde var att dra fingrarna på en sträng och samtidigt höll jag en penna emot. Jag tyckte det ljudet var skönt att lyssna på, det lät typ som en westernfilm. Det räckte rätt länge för mig, att bara sitta och göra konstiga ljud. Så gör jag typ även idag, fast jag har lärt mig att ta två, tre ackord. 

Du har ju släppt en konstbok, Första Kretsen, är du inte sugen på att prova poesi i bokform? 

– Jo, visst. Jag skriver ganska mycket men har inte haft någon stark drivkraft till det, ännu. Jag kommer säkert skriva en massa i framtiden. Men jag vet inte … grejerna jag skriver om kanske skulle bli för nakna. Om jag skulle skriva krönikor istället kanske det skulle såra folk mer. Jag skulle behöva vänta tills vissa har droppat av planeten, haha. 

Hur började du skriva?

– Jag var tio, elva år kanske och tyckte det var svårt att lära mig andras låtar, då kunde jag lika gärna försöka göra egna. Då kände jag att det gav mig någonting. På något sätt är ord och musik två motsatser som man försöker få att passa ihop, det är en kul process. Det är konstigt och svårt, i alla fall på svenska, att få det att passa ihop. Men jag måste göra det på svenska eftersom det är självbiografiskt. 

Förra året släpptes ditt fjärde album Jehova, hur ser resten av 2021 ut för dig? 

– Jag har inte stannat sedan den skivan spelades in, jag fortsätter göra låtar, trycker och målar, lite andra projekt. Jag kör på tills någon säger något annat. Allt är ju som det är och då känns det kul att vara optimistisk och göra det man kan. Det är ingen idé att sitta och vänta på någonting, någonsin. 

Till sist, vad varar för evigt?

– Ingenting. Hur storslagen en person än blir så sägs det väl att man bara resonerar två generationer fram, sen försvinner man helt.

LÄS OCKSÅ: GAFFA-Priset 2021 – och vinnarna är ...


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA