x

KRÖNIKA: Mitt 14-åriga jag var kär i en sprutnarkoman

KRÖNIKA: Mitt 14-åriga jag var kär i en sprutnarkoman

När jag gick i åttan var jag kär i Pete Doherty. Någonting sa mig att en 13 år äldre sprutnarkoman var precis vad en försynt 14-åring behövde, men tyvärr blev det aldrig vi. 

Egentligen var det inte i huvudsak hans musik som lockade. Visst lyssnade jag på de största hitsen med både Babyshambles och The Libertines, och visst lärde jag mig snabbt att det inte uttalas Do-her-ty utan Dock-er-ty (vilket var något som det tidiga 00-talets indiekids gillade att briljera med, trots att det senare visade sig vara fel) men främst var han en symbol för det allra mest förbjudna. Något som låg så långt bort från min egen verklighet man över huvud taget kunde komma. 

Jag minns att jag talade drömskt om min nya kärlek med min bästis. När hon googlade hans namn för att se vem det var möttes hon av … ja, ni kan ju tänka er hur de översta träffarna såg ut. Det var varken vackert eller sobert. Men jag stod på mig. Till slut blåste förälskelsen över.

Någon som stannade i mitt hjärta betydligt längre var Gustaf Norén. Som en av två löjligt karismatiska frontfigurer i mitt absoluta favoritband genom tiderna – Mando Diao – blev han föremål för en kärlek som sträckte sig till månen och tillbaka. Över sängen i mitt flickrum hängde han, inramad som vore han ett helgon. Varje kväll sa jag god natt. Jag är ganska säker på att han svarade.

Mitt Bilddagboken-konto smyckades dag efter dag med kryptiska hyllningar till denna man. “Du Är Gud För Mig” står det under en svartvit konsertbild jag skamlöst snott från rockfoto.se. Andra dagar har jag använt mig av mer konventionella pressbilder, men med en egen touch. Medelst mina bästa Photoshopskills har jag placerat mitt eget ansikte i hans ouppnåeliga universum, alltid med tillhörande lyrics ryckta ur sitt sammanhang: “Take this to the emperor, tell him his dirty army is defeated, tell him I am the last of soldiers that stands today”. 

Än idag är jag övertygad om att jag upplevde mitt livs adrenalin-peak när jag fångade hans plektrum under en konsert i Kalmar 2009. Jag kan inte tänka mig att jag någonsin kommer nära den känslan igen. Plektrumet ligger fortfarande i ett vitrinskåp hemma hos min mamma. Som en trofé. Som ett bevis på att en liten del av honom faktiskt tillhört mig. 

Men även denna kärlekens låga slocknade till slut. Jag vet inte vad som hände. Kanske blev jag äldre. Kanske lämnade han Mando Diao, rakade av sig håret och blev en märklig kyrkopolitiker med new age-vibbar. Det är inte så noga. 

Tidigare i våras såg jag en nytagen bild på Pete Doherty när han strosar runt med sin hund någonstans i Frankrike. Han ser betydligt äldre ut än sina 42 år – håret är grått, dubbelhakan frodig och magen hänger ut över joggingbyxorna. Att internets meme-lords och paparazzifotografer gjort gemensam sak i att håna honom för detta är naturligtvis absurt. Hallå – han är vid liv! Kan ni tänka er? Att han lyckats passera både 30- och 40-strecket måste närmast beskrivas som ett mirakel. 

Jag känner en enorm ömhet för mannen på fotografierna. Inte så som jag gjorde för den långa, smala, storögda ynglingen med hängslen och hatt – utan på ett annat sätt. Jag tittar på honom och ser mitt eget åldrande. För mig har ett halvt liv passerat sedan vi hade vår icke ömsesidiga romans. Bokstavligt talat alltså – jag har gått från 14 till 28 år. Det känns inte så, och det är lätt att glömma bort. Men jag ser det i ansiktet på min tonårsidol. På en av mina första kärlekar. 

Måhända har varken Doherty eller Norén samma upphöjda rockstjärnestatus i mitt liv längre. Måhända har båda blivit lite gubbiga. Det gör ingenting. 

Jag vet vad vi hade.

Det kommer jag alltid att bära med mig.

LISTA: 7 covers som är bättre än originalen


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA