x

KLASSIKERN: Sparkade in dörrarna till andra dimensioner

KLASSIKERN: Sparkade in dörrarna till andra dimensioner

Det är nu 50 år sedan frontmannen Jim Morrison i The Doors stängde dörren till jordelivet bakom sig i ett badkar i Paris i Frankrike. Det slutade med en hjärtattack sommaren 1971. I och med det blev han också en av stjärnorna i 27-klubben där Brian Jones, Jimi Hendrix och Janis Joplin väntade, då de alla dog redan i 27 års ålder under en period av exakt två år.

GAFFAs Jim Knutsson återvänder till det självbetitlade debutalbumet med The Doors från 1967. Skivan som gjorde Jim Morrison till en legend. 

Det amerikanska rockbandet The Doors slog igenom när de sparkade in dörrarna till den mörka och outforskade sidan av popmusik i slutet av 60-talet. En psykedelisk värld målades upp av bossanova-rytmen som inleder skivan ihop med den svängiga basen i den på den tiden floppande singeln Break On Through (To The Other Side). Den orgeldominerande musiken tar med en på en resa till Kuba och Brasilien med en bluesinspirerad gitarr som ett behövligt ankare medan Morrisons poetiska texter och de explosiva refrängerna tar med en på en resa till okända territorium. Soundet spränger gränser för hur musik och texter kunde låta 1967. Den utsökta låten har idag fått sin upprättelse som en av deras finaste stunder, bara att den var långt före sin tid när det begav sig.



Jazz, soul, R&B, pop, rock och så mycket mer blandas ner i den bisarrt nog fungerande kompott som utgör vad många anser vara ett av världens bästa debutalbum någonsin, där varje bandmedlem briljerar fast utan att stjäla rampljuset från varandra. Sångaren Morrison fungerar som en vägledande andlig ledare som uppmanar dig att glömma allt du har lärt dig samtidigt som han tar med dig på ditt livs bästa tripp. Morrison har ett annat alfabet än övriga textförfattare som får en att glida in i en skön medvetslöshet, där han kysser en i pannan som om det vore en injektion av LSD. 

Droger expanderade hans tankar som omvandlades till vaga ord som ett adjö till sin första seriösa flickvän medan han seglade iväg på sina trippar. Den drömlika atmosfären som skapas i The Crystal Ship får en nästan att somna samtidigt som en behåller fullt fokus. De överdoserade nämligen inte med teknik och pedaler utan höll det enkelt för att kunna visa upp sin musikaliska genialitet. Morrison hade ingen klocka på armen utan levde efter sin egen tid, en cool bohemisk självutnämnd ödlekung som inte gick att stänga in innanför några ramar. Allt är inte vad det verkar i texterna och en blir nyfiken på att se hur resan ska sluta. 

Covern på Alabama Song (Whiskey Bar) går från att vara ett avantgardiskt kabaretnummer där keyboardisten Ray Manzarek är i fokus till att bli till ett fulländat tivolinummer i refrängerna när Morrison har ett begär efter whiskey och kvinnor, innan de bränner av den stora genombrottssingeln Light My Fire. Den är ett drygt sju minuter långt mästerverk komponerat av gitarristen Robby Krieger som dock fick se den kapas ner till under tre minuter i singelversionen för att radion skulle vilja spela den. De lekte med elden genom improviserade solo efter solo efter att virveltrumman i sin ensamhet hade introducerat den psykedeliska hitlåten, men de kom inte bara undan med det utan skapade också ett mästerverk som lever sitt eget liv än idag.



Den energiskt pumpande och sexuellt osande bluescovern på Willie Dixons Back Door Man vittnar om att de inte hade tillräckligt med egna låtar för ett helt album, men också om deras briljans där de kunde ta vilken låt som helst och göra till sin egen. 

Och för att förtydliga eventuella komiska missförstånd angående titeln kontra sexuella referenser så skrevs låten under en tid då en back door man var en man som smög in genom bakdörren för att ha affärer med hemmafruarna medan deras män arbetade. Jim poängterar att han behandlas som en kung av dem medan männen får nöja sig med vad som blir över.

"You men eat your dinner, eat your pork and beans
I eat more chicken than any man ever seen, yeah, yeah"



När den mystiska resan som utgör debutalbumet når sluttampen så citeras poeten William Blake i rader som "some are born to sweet delight, some are born to endless night", men de hinner med en till uppiggande och levande rocklåt i form av Take It As It Comes. Morrison siktar lekfullt pilar mot solen och plötsligt verkar allt enkelt och roligt tills avskedslåten med stort A gör entré.

Det kan inte bli tydligare än att det nästan tolv minuter långa episka avskedet heter just The End, och efter ett härligt ofokuserat intro som växer ut till att bli en lång orm av psykedeliska toner så inleder Morrison med att konstatera "this is the end, beautiful friend, this is the end, my only friend, the end". Resan blir galnare och konstigare för varje vers där musiken målar upp ett ljudlandskap som är uråldrigt men samtidigt är som en helt ny bekantskap. Morrison leder oss med förbundna ögon ner genom en korridor där en både blir rädd men också exalterad över hur allt ska sluta eftersom han verkar ha fullt fokus även om han är helt utom kontroll. 

"Father?" "Yes, son?" "I want to kill you"
"Mother? I want to..."

Morrisons avgrundsvrål förkunnar inte exakt vad han vill göra i den inspelade versionen men oidipuskomplexet är ändå ett faktum där budskapet blev än tydligare live.

Medan låten spårar ur fullständigt och snedtrippen är ett faktum så försvinner Jim Morrison utan att ens kolla oss i ögonen en sista gång, han bryter igenom till en annan sida vi aldrig kommer att kunna nå och lämnar oss kvar i chock och rädsla över vad vi precis tror oss ha upplevt. Medan han är befriad från sin köttsliga kropp i sin nya form och skepnad som den ande han är, så saknar vi desperat hans vägledande hand på resan som aldrig skulle bli sig lik igen.

Dörrarna är dock alltid öppna för att påbörja skivans galna resa från början igen, den har alltid något nytt att säga. Och som avlidne Jim Morrison själv sa så gör livet mer ont än döden. När döden inträder så är smärtan över, så slutet är en vän.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA