x

KRÖNIKA: Joey Jordison – en ojämförlig förebild för trummisar

KRÖNIKA: Joey Jordison – en ojämförlig förebild för trummisar

Jag borde vara helt rätt person att skriva den här dödsrunan. Född 1990, började dyrka hårdrock precis lagom till att Vol. 3 släpptes och Slipknot blev världens största samtida metalband, med Rammstein som enda möjliga konkurrenter om titeln. I den lilla kranskommunen till Helsingborg fanns det nog inget populärare band bland kidsen 2003.

Men nej. Jag halkade in på metal via en annan väg och allt amerikanskt 90-talstjafs avfärdades på en kategorisk 13-årings vis som oäkta skit. Det var först när jag såg Slipknot live (med Joey Jordison) 2009 som jag släppte de gamla principerna om vad jag skulle tycka.

Konserten på Roskilde brukar jag fortfarande nämna som en av de bästa jag sett, och de som känner mig har säkert otaliga gånger hört mig lyriskt förtälja historien om hur de nio gick ut på scen och blickade ut över ett hav danskar i flera minuter innan låten (Sic) smaskade igång. Några år senare snöade jag in totalt på Slipknot, ett decennium efter alla andra, och sedan dess har de varit en stor favorit bland extrem aggro-metal.

Men kanske är jag rätt person ändå. Redan på fritidsgårdarna var det något som lockade, trots att det var fel sorts musik. Jag var omringad av fantastiska trummistalanger, och det var ett jävla snack från dem om den där Joey Jordison. Det laddades ner videor från Limewire och både då och idag kan jag skriva under på att om det var något som verkligen höjde gamla Slipknot från Korn-sörjan av gnällig millennieskifte-metal, så var det trummisen. Supersnabbt, galna fills, bastrummor triggade till tusen.

Jag hängde aldrig riktigt med i den grötiga musiken, men det var omöjligt att inte bli bländad av snubben i kabukimask som satt i en kontorsstol, hängde upp och ner, snurrade runt och spelade snabbare än jag trodde var möjligt. Det dröjde många år innan jag lärde mig namnet på någon annan Slipknot-medlem.

Allt jag minns från mitt tonåriga jags inställning till Slipknot var att de var untrue. Bortsett från en detalj. På någon slöjdlektion/pysseltillställning i skolan skulle vi göra papier maché-masker. Och vilken var den coolaste masken jag visste? Joey Jordisons kabuki. Nummer 1. Om jag inte minns fel spatserade jag runt i den på något halloween-disko i åttan. Kollade ni Youtube-klippet från Roskilde förresten? Fem sekunder in syns en annan ungdom (plus pappa) med samma smak.

Jag kommer tyvärr aldrig köpa alla utmärkningar om världens bästa trummis, men frågan är om inte Joey var åtminstone hälften av vad som gjorde Slipknot till det överlägset bästa nu-metalbandet. Trots att han hade åtta medlemmar att dela rampljuset med så var och förblir han Nummer 1. Unik spelstil och en ojämförlig förebild för trummisar som växte upp runt millennieskiftet.

Fuck it all, fuck this world.

Här är en lista med några av Joey Jordisons bästa låtar med Slipknot.


LÄS OCKSÅ: Slipknot-grundaren Joey Jordison är död


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA