x

KLASSIKERN: Arenarock om sexuellt utnyttjande, självmord och hemlöshet

KLASSIKERN: Arenarock om sexuellt utnyttjande, självmord och hemlöshet

Idag är det 30 år sedan Pearl Jam släppte sitt debutalbum. GAFFAs Jim Knutsson minns tillbaka till det amerikanska rockbandets första stapplande steg som samtidigt också skulle utgöra höjdpunkten i deras nu långa karriär.

Ten med Pearl Jam är skivan som skulle komma att förknippas som ett av de största verken inom den luddiga genren grunge. En månad senare slog Nirvanas Nevermind in dörren för rockband som hade något att säga, med kommersiell framgång som följd. Den här historien visar också hur brett begreppet grunge var då Pearl Jam skiljer sig markant från Nirvana, genom att vara mer renodlad rock med influenser från 60- och 70-talet. 

Seattle-bandet Mother Love Bone hade nyligen splittrats efter bara två år, när sångaren dog av en heroinöverdos. Basisten respektive gitarristen Jeff Ament och Stone Gossard gick vidare genom att leta upp nya bandmedlemmar som skulle utgöra Pearl Jam. När Eddie Vedder, som till vardags jobbade som vakt, provsjöng visste de övriga bandmedlemmarna att de hade hittat guld i hans känslomässigt distinkta och karakteristiska strupe när han tog i från magen. Sången var också unik på det sättet att den ofta inte heller anpassade sig efter musiken, utan de två motpolerna fann istället varandra i en lekfull dans.

Förstasingeln Alive blev en ny arenarocksång att sjunga med i för alla som undrade över meningen med sin egen existens. På ytan kan den verka upplyftande med sin catchiga och vad som kan anses vara en livsbejakande refräng, men istället ställer den djupa och oroande frågor om att växa upp utan sin biologiska pappa och med en sarkastisk ton för att konfrontera lögnerna. Delvis egenupplevt av Vedder fram till att mamman sedan börjar se sin enda sanna kärlek i sonens likhet till sin far. vilket skapar en oväntad vändning i historien i form av sexuellt utnyttjande.

"Son, she said
Have I got a little story for you
What you thought was your daddy
Was nothin' but a...

While you were sittin'
Home alone at age thirteen
Your real daddy was dyin'
Sorry you didn't see him
But I'm glad we talked"



Albuminledande Once tar vid historien från Alive som en slags rockopera i tre delar som slutade med B-sidan Footsteps som inte inkluderades på debutskivan. En historia om hur ett utnyttjande under barndomen skapar en inneboende frustration i ett utåtagerande som eskalerar i våld, fängelse och avrättning. En hemsk version av livets cirkel som för många är verklighet. Våld föder våld. 

Efterföljande Even Flow med sina funkiga riff, som delvis doftar av Jimi Hendrix med sin wah-wah-pedal, drev bandet till vansinne i studion då de aldrig kände att de lyckades fånga låten på det sätt de ville. På samma sätt som Vedder i texten tar upp vansinnet en tidigare krigsveteran och nu hemlös man kan känna när tankar florerar genom huvudet. Tankar han inte kan fånga upp och istället jagar han bort dem som de vore fjärilar. 



Vedder får bandet att stå ut bland mängden av rockband med sina målande och varma texter om kalla ämnen som oftast inte brukar belysas, och skivan växte sakta men säkert till att bli en av 90-talets mest kultförklarade stunder som satte rock på kartan igen.

Jeremy handlar om den tystlåtne och utfryste 15-årige studenten som i verkliga livet ställde sig framför klassen av 30 elever och lärarinnan och begick självmord genom att skjuta sig själv. Detta skulle ske samma år som Pearl Jam debuterade. Det var tragiskt nog hans sätt att berätta hur dåligt han mådde och refrängen repeterar smärtsamt "Jeremy spoke in class today" vilket ger en kalla kårar. Tyvärr lever låtens tema kvar i de otaliga mer utåtagerande skolskjutningar som sker gång på gång i USA numera.

Oceans hypnotiserar och förför lyssnaren medan surfaren Eddie Vedder är i sitt rätta element, när han drar liknelser mellan havet och sin dåvarande kärlek och sedermera första fru Beth Liebling som också var en musiker i bandet Hovercraft. Den står ut genom att vara mer experimenterande än det övriga materialet på detta numera klassiska album, som bandet sedan dess aldrig har nått upp till igen trots att de fortfarande är aktiva 30 år senare.





LÄS OCKSÅ: KLASSIKERN: Allsmäktig A-sida – Bedrövlig B-sida


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA