x

LISTA: The Velvet Underground & Nicos låtar rankade – från sämst till bäst

LISTA: The Velvet Underground & Nicos låtar rankade – från sämst till bäst

Imorgon släpps en coverskiva där artister som Michael Stipe (R.E.M.), Sharon Van Etten, Kurt Vile, St. Vincent, Thurston Moore (Sonic Youth), Bobby Gillespie (Primal Scream), Courtney Barnett, Iggy Pop med flera tolkar The Velvet Undergrounds mästerliga debutskiva. Därför blickar GAFFAs Jim Knutsson nu tillbaka till originalskivan och gör om låtlistan till hur den hade sett ut om den hade gått från bäst till sämst (då ska det tilläggas att det sämsta fortfarande är ofattbart bra!) Men låt oss börja bakifrån.

11. European Son

Det var på grund av låtar som denna som bandet hade svårt att sälja in sitt album till skivbolagen i slutet av 60-talet. Cheferna trodde förmodligen att VU-medlemmarna hade blivit galna när de en minut in i den nästan åtta minuter långa avslutande European Son får det att låta som att den experimentella och psykedeliska rocklåten ramlar igenom en cementblandare rakt ut på ett fönster som krossas. Vilket förvirrar låtuppbyggnaden så pass mycket att den tappar fokus i all sin feedback på ett positivt sätt. Briljant i mina öron men trots detta så är den minst minnesvärd på detta debutalbum som är mästerligt rakt igenom.

10. The Black Angel's Death Song

En elfiol ger ifrån sig en furiös dödsångest i denna mörka hymn som inte levde upp till skivbolagets krav på en hit. Istället fick de hot från spelstället Café Bizarre i Greenwich Village i New York att om de spelade den igen så skulle de aldrig mer få spela där. På vilket bandet så klart svarade med att spela den igen. 

9. Run Run Run

En av de rakaste rocklåtarna från skivan låter istället Lou Reeds lyrik om alla härligt udda karaktärer i New York få skina. Teenage Mary, Margarita Passion, Seasick Sarah och Beardless Harry är några av dem som söker upplysning genom droger, där en själ kan tänkas säljas till djävulen som är i skepnaden av en sil. Det tinnitusframkallande gitarrsolot är exakt vad som behövs för att särskilja bandet från övrig rockmusik under denna period.

8. I'm Waiting For The Man

Den drivande och svängiga garagerockdängan väntar på en knarklangare medan den skapar musikhistoria med sitt bluesiga piano av John Cale. Aldrig tidigare har en väntan på heroin låtit så här bra, och Lou Reed sa att allt utom priset var baserat på en sann historia. Inte konstigt att både David Bowie och The Stooges senare gjorde covers.



7. There She Goes Again

Inspirationen från soulkungen Marvin Gayes Hitch Hike får sig en ny popskrud i fantastiska start- och stoppbriljansen i There She Goes Again, där bandet är perfekt synkade rakt igenom. Medan mycket annat på albumet stinker svettigt läder, sperma, ångest och koagulerat blod så är detta en befrielse i sin enkelhet. 

6. Sunday Morning

Skivbolaget fick äntligen sin singel även om de ville ha Nico längst fram på micken istället för i bakgrunden. Den nätta inledningen på albumet börjar med ett slags klockspel i form av en celesta som går som huvudmelodi rakt igenom. "Watch out, the world's behind you" skrevs som svar på konstnären Andy Warhols förslag om att skriva om paranoia. 

5. Femme Fatale

När Nico väl fick stå i centrum i vackra poplåten Femme Fetale gjorde hon det med en text om en kvinna som utnyttjar sin sexuella attraktion för att få vad hon vill ha. Mer specifikt skådespelerskan och fotomodellen Edie Sedgwick som var en av Warhols superstjärnor. Nicos karakteristiskt stela röst gav bandet ännu en dimension i deras attraktionskraft.

4. Venus In Furs

Titeln anspelar på inspirationskällan som var boken med samma namn, som behandlade ämnet underkastelse genom bondage och sadomasochism. Trummisen Maureen Tuckers tamburin fungerar som en piska, medan de så kallade mörkare sidorna av sex framkallas av en elfiolsritual. Det är som att kika in genom ett gloryhole till en sexklubb man aldrig vågat sig in i, men alltid känt en dragning till.

3. I'll Be Your Mirror

Efter moralpaniken som föregående låt skapade 1967 erbjuder Nico sig sedan att vara ens spegel och visa att man är blind om man tror att man är vrickad. Det är vackra pärlor som denna som tillsammans med de mer våghalsiga spåren utgör en sorts yin och yang som har skapat en kultstatus som har följt bandet sedan dess och som bara har växt.

2. Heroin

Som ett musikaliskt rus börjar Heroin avvaktande innan den sakta byggs upp till sitt crescendo som avtar och byggs upp igen. Mauren Tucker bankar till slut på trummorna som en grottkvinna medan Lou Reed letar efter frihet i drogerna. Frihet från galna politiker, från stadslivet och kanske till slut även från sig själv. 

1. All Tomorrow's Parties

Det är inte bara Andy Warhols favorit från denna skiva, utan även min. Även om det ska sägas att det är i stark konkurrens med alla de andra tio spåren. Den har satt så djupa spår i populärkulturen att till och med en festival har blivit uppkallad efter den. Alla ingredienserna som det frenetiska pianot, de bombastiska trummorna och den jämrande gitarren talar sina egna språk. Men samtidigt bildar de en fantastisk enhet där ingen av delarna stjäl rampljuset från varandra.

Nedan kan du lyssna på skivan i ordningen bäst till sämst enligt GAFFAs skribent:



Vilka är dina favoriter från mästerverket?

LÄS OCKSÅ: The Velvet Underground & Nico tolkas av flertalet stora artister


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA