x

Vänskap och överlevnad – intervju med Courtney Barnett

Vänskap och överlevnad – intervju med Courtney Barnett

Varför rymmer en vanskött gräsmatta så mycket betydelse? Hur kan vi hitta nya sätt att lyssna på musik? Går det att sluta vara rädd för att misslyckas? Tillsammans med Jonathan Sindihebura försöker Courtney Barnett svara på dessa mer eller mindre banala frågor och vi landar i att sålla bort låtar.

– Jag känner ingen press till att göra ett perfekt eller överhuvudtaget göra ett fantastiskt album, säger Courtney vars stoltaste stund just nu är den middag hon nyss har lagat och ätit, hemma i ett regnigt Melbourne. 

Press vore väl hur som helst bland det sista en skulle förknippa med rockpoetens obekymrade prosa och promenerande gitarrytmer. Men det går att förstå varför hon har tänkt på hur det tas emot. Efter hyllningar för det sprudlande debutalbumet Sometimes I Sit And Think, And Sometimes I Just Sit och vändningen som kom i den mer dämpade stämningen på andra skivan Tell Me How You Really Feel, pratar om att hon inte är "övertygad om att hon vet hur hennes musik låter i andras öron".

Inte heller hennes distinkta sätt att skriva texter är utstuderat. Det låter inte alltid som på låten An Illustration Of Loneliness (Sleepless In New York), men verserna där är ett bra exempel på vad hon spenderar tid med i skrivandet. 

"I lay awake at four, staring at the wall
Counting all the cracks backwards in my best French"
"I lay awake at three, staring at the ceiling
It's a kind of off-white, maybe it's a cream"

– Det är svårt för allt låter väl likadant för mig. Det låter som att jag öppnade munnen och att det bara fanns ett sätt att sjunga. Men en sak har varit att jag har försökt förenkla mina idéer och genom den processen blir det livligare texter som handlar om en specifik sak. Det blir inte alltid som jag vill men det är en del av övningen i låtskrivande.

Leder förenkling till att låtar lättare kan ges spridda och skilda tolkningar? 

– Jag tror att det är oundvikligt. Jag har märkt en förändring hos mig på senare tid. Förut kunde jag hamna i försvarsställning när jag läste en recension där någon har tolkat en låt på ett sätt som inte var som jag tänkte. Jag hade hört andra artister säga det här med att när man släpper låtar så är de inte i ens egna händer längre, men jag förstod det inte riktigt. Nu tycker jag att den tanken är väldigt intressant. Att det blir allas låt, och att den betyder allt och ingenting på samma gång. Låten blir bara ett kärl för alla att projicera deras egna känslor, vilket jag gillar nu.

Det är så intressant hur en låt som Small Poppies som nämner en oklippt gräsplätt i början kan ha så många personliga tolkningar för olika lyssnare.

– Det är så sant. Saker kan tyckas så simpla och uppenbara som en oklippt gräsmatta, men vi kommer till en sån låt med våra egna historier. Vad kan det betyda? Är det lättja? Är det en samhällskommentar?

Du har alltså inte alltid skrivit på det här meditativa, observanta, raka och beskrivande sättet? Det är något du har arbetat fram från en redan naturlig lutning?

– Det är helt klart så att jag inte känner likadant om låtskrivande som jag kände för två, fem eller tio år sedan. Det är ett livslångt lärande och misslyckande och omlärning för att kunna reflektera kring saker på ett annat sätt. Det handlar mer om att jag vill lära mig att att skriva låtar och musik på ett annat sätt. Vad kan jag göra annorlunda nästa gång?

Courtney Barnett börjar prata om boken Fail, Fail Again, Fail Better skriven av den buddhistiske undervisaren Pema Chödrön.

– Varje gång jag känner att jag har misslyckats eller stökat till något på ett eller annat sätt i livet så tänker jag på den aforismen. Det kan vara allt från att ha lagat en maträtt på fel sätt till att jag har släppt en låt som inte fick det mottagande jag förväntade mig. Istället för att se det som ett misslyckande kan jag se det som ett tillfälle för omlärning.

TJATADE PÅ ANDRA ATT STARTA BAND

Idag har Courtney hittat okända vägar till ett nytt sätt att uttrycka sig genom samarbete. På senaste skivan producerar hon allt tillsammans med Warpaint-trummisen Stella Mozgawa. 

– Som barn såg jag nog musik som en mer solitär sak. Jag spenderade mycket tid ensam, fokuserade på musiken jag lyssnade på med en besatthet. Men samtidigt försökte jag alltid starta band på skolan med en varierande mängd av samarbete. Jag tror att jag alltid var den som tjatade på andra att starta band. Mycket av det handlade om att ha anknytning till andra. Jag minns hur jag övertygade mina kompisar att spela i ett band men vi hade ingen sångare. Vi höll auditions under lunchrasten för att hitta någon som kunde sjunga i vårt band. 

Finns det något Stella Mozgawa gjorde i ert samarbete som låste upp nya dörrar för dig?

– Hennes allra största bidrag var att hon introducerade mig till ny musik. Men hon hjälpte mig också att ta beslut i studion. På ett filosofiskt plan. Hur man närmar sig låtar i studion, arbetar och omarbetar låtar. Det är oftast i den sista fem eller tio procenten av låten som jag brukar fastna. Och att samarbeta med en ny person i studion innebär att ta emot den andra personens emotionella lutning, vilket formar musiken. Det är de där skillnaderna som gör musiken rafflande.

Vad blev det för musik hon visade dig?

– Vad heter det gröna albumet med en soppburk på omslaget från Can? Det hade jag inte lyssnat på riktigt innan tror jag. Jag hade inte lyssnat på mycket Arthur Russell alls. Det och många gamla album från Brian Eno. Hon har en encyklopedisk kunskap om musik och det är väldigt intressant att tänka sig att jag kan ha spenderat ett helt liv ovetandes om musik som betyder så mycket för någon annan.

Det är ett väldigt bra sätt att skapa och stärka vänskapsrelationer. Känner du att du lyssnade på musik på ett annat sätt under den här perioden vi pratar om?

– Jag pratade nyligen med en vän om det här. Under hela förra året, speciellt med tanke på att Melbourne gick in och ut ur lockdowns, spenderade jag mycket tid ensam och lyssnade på musik gåendes. Väldigt fokuserad, på ett nytt sätt, utan visuella distraktioner. Ingen telefon eller uppgift som att städa huset. 

NYTT SÄTT ATT SÅLLA BORT LÅTAR

Samtidigt som Courtney och Stella ändrade på albumets låtordning “säkert 50 gånger” råkade det sammanträffa med att andra vänner till dem i Melbourne också jobbade på nya egna skivor. 

– Så vi träffades hos varandra och lyssnade på varandras nya grejer. Oftast satt vi alla tillsammans vilket var ett nytt sätt att sålla bort låtar för mig. Jag lärde mig att tycka om det, fast jag hade varit så rädd för det tidigare.

SIDESTORY: "Jag överväldigades redan då av världens osäkra framtid"

Courtney Barnett berättar om historien bakom Write A List Of Things To Look Forward To, en av albumets absoluta höjdpunkter.

– Jag kan se ett väldigt skarpt minne av hur jag satt och skrev den låten, i december 2019. Det är en av de äldre låtarna på skivan, även om den känns väldigt passande i covidperioden. Den kom ur en period då jag antar att jag var deprimerad och hade ingen glädje alls. En kompis sa precis så som låten heter, skriv ner en lista på saker som du ser fram emot. Just då kände jag: "Vadå, det är just det jag inte kan, jag har inget jag ser fram emot". Jag gick igenom perioder då jag överväldigades av vad som kändes som världens mest osäkra framtid. Jag testade ändå och när jag började skriva blev det direkt i form av en låt som först hade ett 20-tal verser. När jag hade lovat henne att försöka skriva, och inte ge upp kunde jag inte hitta en massa saker som var värda att, ja ... vänta på och leva för. Det blev en väldigt upplyftande låt. Ja, vi dör men ja, vi föds också. Hitta glädje där den går att finna. Samma känsla finns upprepad över hela albumet.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA