x

KRÖNIKA: Två The Beatles-dokumentärer för dig som gillar att tänka själv

KRÖNIKA: Två The Beatles-dokumentärer för dig som gillar att tänka själv

Personligen tycker jag att Let It Be – alltså den irländsk-amerikanske regissören Michael Lindsay-Hoggs film om The Beatles göranden och låtanden under perioden 2-30 januari 1969 – är tämligen underskattad. Till skillnad från recensenter som anser den vara ”ofarlig”, ”fantasilös”, ”tråkig” och/eller ”falsk” (för att citera några av alla negativa omdömen den dragit på sig genom åren) ser jag den som en tankeväckande, oförglömlig och rik upplevelse. Att den saknar allt vad kontextualisering, speakerröster, intervjuer, kritik, grafik och förtydliganden heter är, märkligt nog, till dess fördel. Som The Beatles-intresserad tittare ges man chansen att gnugga sina geniknölar och fylla dess oskrivna blad och luckor med innehåll.

Så jag borde verkligen uppskatta Peter Jacksons nya, tredelade och närapå åtta timmar långa dokumentärfilmsserie The Beatles: Get Back – den är ju, om uttrycket tillåts, en sorts remastrad remix (extended version) av Let It Be. I drygt fyra år har Peter och hans medhjälpare klippt i, klistrat om och digitalt restaurerat råmaterialet (55 timmar film och 140 timmar ljud) som låg till grund för Let It Be. För en The Beatles-fanatiker som Peter måste det jobbet känts som julafton och en blytung kvarnsten om halsen på en och samma gång.

Och av allt att döma (jag har, när detta skrivs, ”bara” sett en ”best of”-aktig förhandsvisning av den) är Get Back något för mig. När jag först hörde talas om den var jag rädd att Peters främsta syfte med den var att totalt skriva om historien och påstå att John, Paul, George och Ringo dansade på rosor hela vintern 1969. Men sedan fick jag höra att jobbiga saker som (fegt) exkluderades från Let It Be – som Georges tillfälliga avhopp från The Beatles – skulle vara med i Get Back och genast blev jag lite lugnare. Därefter läste jag en intervju i The Guardian (20/11, -21) med Peter där han bland annat sa ”om någon tror att [Get Back] är en idealisering, tänk om” och ytterligare stenar föll från mitt hjärta. Med ens såg jag fram emot att bänka mig framför Get Back och tänka själv. Endast ett par moln återstod på min himmel ...

Det stora problemet med Get Back (och, förstås, Let It Be) är att den huvudsakligen handlar om inspelningen av Let It Be (1970)The Beatles träiga svanesång; en platta full med låtar/magplask som One After 909 (som kanske känts fräsch om den släppts samma år som den skrevs, det vill säga 1957) och Maggie Mae (som kanske känts rolig på efterfesten till Liverpool Folk Music Festival 1964, om det nu funnits en sådan). Tänk om Michael Lindsay-Hogg filmat sessionerna som ledde fram till Revolver istället! Tänk om The Beatles genomfört sin berömda tak-konsert när beatlemanian rådde! Misstanken om att Get Back dessutom är på tok för lång snurrar också i mitt bakhuvud, men det återstår att se så snart jag skaffat ett abonnemang på Disney+, där den visas (del 1 har premiär den 25/11 medan del 2 och 3 läggs upp den 26/11 och den 27/11 respektive).

I våras ryktades det om att Let It Be skulle släppas på DVD och blu-ray – de första officiella utgåvorna av den sedan mitten av 80-talet. Nu verkar de planerna lagts på is, men mitt hopp om att en dag återse Let It Be på lagligt sätt återstår. För hur bra Get Back nu än är finns det alltid rum i musikhistorien för Let It Be.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA