x

Allt annat än hjälplösa

Allt annat än hjälplösa

Det är inte inte tal om att få gå en promenad med Fleet Foxes sångare och låtskrivare Robin Pecknold, för att i all stillsamhet samtala om det kommande albumet. Och det är inte det ljumma engelska vårregnet som utgör hindret. Robin sitter nämligen mer eller mindre instängd i ett litet rum i den gamla viktorianska lagerbyggnaden som numera utgör boutique-hotellet Zetter i trendiga området Clerkenwell i London. I lobbyn strax utanför sitter en samlad europeisk musikpress, dricker bjudkaffe och biter på naglarna och resonerar kring hur de bäst ska förvalta de knappa tjugofem minuter som de ska få tillsammans med Robin.

Det är andra dagen av tre som Pecknold gör den här typen av intervjumaraton där upp till tio intervjuer ska avverkas efter varandra. Med en liten lunchrast någonstans i mitten.

Robin är trött. Inte för att det är tröttsamt att ge den här typen av intervjuer, utan för att han är jetlaggad efter flygresan. Det här är snarare "mest roligt", förklarar han och kliar sig i det där karaktäristiska skägget som häpnadsväckande många musiker från Seattle tycks odla.

– Efter att ha suttit instängd som i en bubbla i en väldigt lång period av inspelningar är det faktiskt rätt befriande att få komma ut och prata av sig, säger Pecknold. Att få berätta om sina intentioner och tankar bakom något nytt man gjort känns roligt, även om det sker under såna här former. Men det här är ju bara dag två så det känns rätt lugnt.

Fleet Foxes självbetitlade debutalbum kom för snart tre år sedan och omhuldades av både en snarast enig kritikerkår och av fans världen över. Då hade man inget att leva upp till och inget att bevisa, mer än att albumet kanske skulle klara av att möta upp den internethajp som bandet känt av. Det gjorde det, och mer där till. Idag är situationen annorlunda. Tiden räcker inte till till alla som vill prata om nya skivan Helplessness Blues och förväntingarna är minst sagt uppskruvade. Själv verkar inte Robin Pecknold vara nämnvärt berörd av uppståndelsen. 

– Nej, alltså jag känner mig ganska avslappnad, säger Robin lugnt och rättar till sin mössa. Visst har det varit mycket arbete med nya skivan men den ansträngningen är inte grundad i att den ska bli väl mottagen av andra utan för att den ska vara speciell för oss själva. Det är klart att man hellre blir omtyckt än inte omtyckt men i slutändan är det viktigare att vi själva är nöjda med den än att gå och tänka på om andra kommer att gilla den eller inte. Det är bara att hoppas att den finner sin plats nånstans.

– Ibland tycker jag att det känns som om vissa band gör sin skiva i ett laboratorium där man finjusterar den precis så att nån särskild blogg eller tidning ska kunna hylla den. Det är inte intressant för oss.

Som inspirationskällor till Helplessness Blues nämner Pecknold särskilt husgudarna Bob Dylan och Beach Boys, men förklarar även att akustiska gitarrhjältar som Robbie Basho och John Fahey har varit ständigt närvarande. Han frågar lugnt om jag vill att han namedroppar några fler och jag säger att det kan han väl få göra. I en ström av artister går det att urskilja Peter, Paul & Mary, John Jacob Niles och Van Morrison. Robin förklarar att han ville att nya skivan skulle vara lite lättare att ta till sig än den förra. 

– Min inställning till musik- och textförfattande har förändrats med den nya skivan. Jag ville att det skulle vara tydligare och mer specifika texter, samtidigt som jag ville att varje låt skulle ha potentialen att klara sig på egen hand, utanför albumkontexten. Det har funnits en tanke om att låtarna skulle vara lite mer rakt på än på förra skivan.

Fleet Foxes har ända sedan starten ideligen liknats vid andra amerikanska tillika framgångsrika och skäggbeklädda herrar som My Morning Jacket och Band of Horses. Och visst finns det tillfällen då banden överlappar, medger Robin, men där upphör också likheterna.

– Anledningen till att jag gör musik på det sättet som jag gör är för att det är så jag vill ha det och inte för att jag hört någon annan låta så. Jag kan antagligen komma på tusen band som är närmare oss musikaliskt än just de två banden. För mig är de rockband, och på den här skivan finns det inte en tillstymmelse till rock.

– Du vet, folk jämför allt med allting hela tiden känns det som. Det finns ett band som heter Mountain Man som består av tre tjejer som sjunger acapella och om dem har folk har sagt "åh, de låter som ett kvinnligt Fleet Foxes". Jag har lyssnat på dem och det är verkligen inte vad de eftersträvar. De gör sin egen grej helt och hållet och det känns mest ledsamt att de ska behöva stå ut med sånt. Men det är en del av spelet det där.

Helplessness Blues var färdigmixad och klar redan i januari i år och debutalbumet låg i sin tur klart i nästan sex månader innan det släpptes. De långa tidsförskjutningarna mellan färdig skiva och faktiskt releasedatum som skivbolagen ofta tillämpar är något som Pecknold förklarar att han gärna varit utan. Nästa gång planerar han att släppa musiken själv och att lägga ut låtar gratis på internet. Och han har redan börjat spela in.

– Det hade varit kul att för en gångs skull släppa musiken samtidigt som den skrivs och spelas in. Alla processer man ska gå igenom innan en skiva kan släppas är ganska krävande. Sen är ju risken ganska stor att man är på en annan nivå som band när det gått över tre månader sedan skivan var klar. Eller till och med nära nio månader sedan den var färdigskriven. De födröjningarna hade varit sköna att slippa.

Arbetet med Fleet Foxes har blivit lika med Robin Pecknolds liv. Han lever och andas Fleet Foxes, och någon fritid har han inte haft över huvud taget på tre och ett halvt år. Antingen är han inlåst i studion ett år eller så är han inlåst i turnébussen ett annat. Han suckar och förklarar att visst är livet som musiker roligt, men att det samtidigt är väldigt isolerande. Det är för det mesta statiskt och lämnar väldigt lite utrymme för något annat. Och när han väl tar sig tid till något som inte har med bandet att göra så känner han alltid att tiden istället borde använts till att skriva en ny låt. Eller att jobba med en video. Eller ett albumkonvolut. För Robin är nästan alltid handgripligen involverad i allt sådant. Efter den här intervjuperioden hoppas i alla fall Robin Pecknold att han kan få några veckor ledigt innan turnerandet börjar. Det finns en massa saker han känner att han går miste om. Han vill lära sig snickra. Och rida.

Men du har ju redan börjat spela in nytt material. Är det då inte lätt att det blir samma sak igen. Två-tre år till av konstant turnerande och inspelningar?

– Haha. Jo det skulle säkert kunna bli så. Men kanske inte. Jag skulle verkligen vilja ta lite ledigt på riktigt efter allt det här. Min pappa är en duktig snickare och jag skulle gärna vilja lära mig lite av det han gör. Jag skulle vilja ta några överlevnadskurser också. Och kanske lära mig rida. Du vet, att vara en modern kille idag som gör musik och bara flyger omkring ... jag känner att det finns så många viktiga färdigheter som jag saknar. Man måste ju vara förberedd när apokalypsen kommer.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA