x

”Jag är här, jag är där, jag är everywhere”

”Jag är här, jag är där, jag är everywhere”

Det kan vara svårt att förstå storheten bakom rapparen och producenten Kanye West om man fokuserar för mycket på det där superamerikanska självförtroendet, som genomsyrar allt han gör. Ni vet det där gränslösa i hans artistskap och person, som gränslar över till en så grandios självbild att allt annat och alla andra blir oviktiga för Kanye i ljuset av honom själv. Men den där gränslösheten är också det man som lyssnare får svårt att värja sig mot. Det finns liksom inget filter mellan privatpersonen Kanye Omari West, 34, och artisten Kanye West.

Så vad har då Timbuktu gemensamt med Kanye West? Jag har följt svensk hiphop på nära håll i över 20 år och egentligen aldrig sett någon svensk stjärna som kan mäta sig med Kanyes brutala ärlighet. Men om det är någon som kommer nära så är det just Timbuktu, i alla fall på senaste plattan Sagolandet. Sakta men säkert transformeras den glada battlerapparen från Malmö, som oftast studsar upp och ner på scenen och sjunger och hejar, till att bli mer ärlig, utan filter mot omvärlden. Det börjar kännas som att det Timbuktu berättar för sina tre bästa kompisar kan han snart lika gärna berätta för oss.

– Kul att du nämner Kanye på det sättet, säger Jason. Han har också inspirerat mig mycket. Han känns så jävla rak när han berättar att han är sexmissbrukare eller bara säger exakt det han tänker rakt ut. Det är faktiskt ganska befriande och det känns mycket fetare än att höra Rick Ross rappa att han har lavendelfärgade skor.

Efter all framgång med de tre första plattorna så har det alltså blivit mer och mer viktigt att just få berätta för Timbuktu. Oavsett om det handlar om lsd, heroin, eller om det handlar om familjen och styvpappan Roland som dog och hur Jason flydde från de känslorna. Ta bara texten till låten Allsång på gränsen. Öppningsspår på Sagolandet:

"19 år 1994 när min styvpappa dog å livet vände nästa sida

Syrran var så ung å mamma så förkrossad

Jason på den tiden ja han kunde bara lossas

A,a,att jag inte brydde mig ett skit

Steget från hasch till roppar, tjack till heroin

Var så förvånansvärt litet i flykten från mig själv

Det sjukaste av allt är hur det fortfarande känns

Fick en snedtripp på LSD, tillvaron var hektisk

Ett inbrott i Stockholm man hamnade i häktet

Det var under dom dygnen polletten ramla ner

Fuck Kronoberg här skall jag aldrig hamna mer"

Det där hade Timbuktu inte vågat säga till oss när han var 25, gissar jag?

– Nej, aldrig. Då var jag mycket mer Timbuktu som skulle vara den coola rapparen och göra feta rim och visa den sidan. Det är ju den här typen av låtar man vill göra, en mer litterär pryl istället för att mest skriva texter om saker som hänt polare. Musiken måste bli en själv till sist,man kan inte vara Ghostface hela livet. Eller Raekwon. Det går kanske i USA men på svenska går det inte. Då får det vara på riktigt.

Musiken har sugit in Jason igen och det är åter så där kul att jobba att allt annat blir oviktigt.

– Jag tror fortfarande att jag vill göra en renodlad hiphop-platta någon gång. Du vet en sån som 400 personer kommer att lyssna på, och göra tolvor och hiphop-singlar.

Tvärtom mot vad många kritiker, inkluderat mig själv, kanske trott. Att nästa gång då slutar han rappa och bara sjunger visor över en gitarr.

– Den tanken har ju slagit mig också. Men jag fick ett litet uppvaknade efter att ha släppt Tack för kaffet (med Dregen, red anm.) som inte hade något med hiphop att göra. Efter den låten kom det fram kids på gatan och frågade vad jag höll på med. Vad är det här liksom? Att jag lämnat mina rötter. Då blev jag rätt ... jag tyckte de hade rätt. Det är ändå att rappa som jag gör allra bäst och jag har aldrig varit helt bekväm med att sjunga även om jag gjort många försök i studion med låtar som sen aldrig kommit ut.

Precis som för många andra artister i sin generation är albumformatet fortfarande viktigt för Jason. Kanske inte så konstigt då han har rötterna i ett 90-tal där de enda källorna till den amerikanska hiphopen i Sverige var några få skivaffärer, Yo MTV Raps! (om någon kompis hade parabol eller kabelteve) och så Mats Nileskärs klassiska radioprogram Soul Corner.

– Det ligger mycket i det där att lägga ett helt år på att vara inne i samma grej, det händer något kreativt när man går in i arbetet på det sättet. Jag minns själv när klassiska plattor som Daily Operation med Gang Starr kom ut och man satt där i timmar och tittade på alla bilder i konvolutet. Jag tyckte Melachi The Nutcracker (medlem i Gang Starr Foundation, red anm.) såg så cool ut att jag undrade när man skulle få höra honom rappa. Musikbranschen har också varit jävligt förvirrade länge. "Nu går vi in i något nytt" säger de och så vill de gärna ta fasta på något de tror är det nya sättet att sälja musik. Men bolagen utgår inte från något kreativt då de inte själva är kreatörer, de går ofta på senaste trenden. Det där blir jag så trött på så det blir en anledning till att bara släppa album. I generationen under oss så kommer de säkert släppa albumet som format, men det där tror jag är omöjligt att släppa för mig.

Känner du dig som Timbuktu när du vaknar på morgonen? Eller är det som en annan person, en du kopplar på då du ska jobba?

– Ja, så är det nog. Man känner sig som Jason på morgonen och sen när man ska uppträda eller skriver i studion då är man den här rapparen som kallar sig som Timbuktu.  

Vad skiljer dem då?

– Jag tror ju att det där mer och mer suddas ut. Jag är inte riktigt där än, men det kommer.  

Jason berättar att han redan har funderat på att dumpa artistnamnet Timbuktu och köra på sitt riktiga födelsenamn. Hittills har han dock alltid ändrat sig. Jag förstår honom, när jag inte skriver journalistik så kallar jag mig för K-Laz och skriver musik. Just namnet känns inte lika kul idag som 36-åring, som det gjorde där på fritidsgården 1992.

Jason skrattar åt min jämförelse.  

– Haha, jag vet. Samtidigt vill man ju också fortsätta göra låtar som bara är sköna låtar. Sånt är ju också fett, det är inte det, men det händer saker när man blir äldre.

Vi enas om att det händer mycket mer med en efter 35 än vid 30. En slags melankoli som smyger sig in i livet. 

– Det var det där som läckte in i plattan. Man känner att "shit jag blev vuxen till slut fast jag aldrig trodde jag skulle göra annat än att köra på." Det är absolut fortfarande kul att leva, fast på ett annat sätt.  

Apropå kul att leva. Som 19-årig och lovande rappare från Lund var Jason lite av en vildunge vilket också Allsång på gränsen handlar om. Sådant som kom med livet han levde då, när man skulle man göra saker som att vara ute mycket. Röka. Ha en tuff attityd. Andas hiphop. Men att vara bråkig passade honom dåligt.

– Jag har hamnat i slagsmål många gånger men är sjukt dålig på det. Jag har snackat mig in i många slagsmål, men också snackat mig ur minst lika många.  

Vad berodde det på? Man brukar veta när man tittar i backspegeln. 

– Jag tror bara jag var jävligt kaxig. Jag ville inte heller ta någon skit, det var viktigt att ingen fick sätta sig på mig. Jag var jävligt överkänslig och sa gärna något kaxigt tillbaka. Då får man också springa snabbt eller stå sitt kast. 

Funderar du någonsin på vart du hade varit i livet om du inte lyckats med musiken? 

– Musiken har ju räddat mitt liv. Jag var inte alltid så vettig, även om jag har en stabil uppväxt och sympatiska och bra föräldrar. Det där betyder ju inte att man själv är så stabil. Jag hängde med många tokiga typer under många år, så antingen hade jag väl pluggat och skaffat mig ett vanligt jobb, eller så hade det gått illa. När andra bara tog droger eller hade brott som skulle vara det som utmärkte dem, så hade jag alltid musiken som tog mig till nya platser.

Det många inte vet om Jason är att han var väldigt blyg som ung. De första gångerna han uppträdde som Timbuktu inför en större publik stod han still mitt på scenen och tittade rakt ned i golvet. Han var tvungen att röka en spliff bara för att våga gå upp.  

– Jag rappade på Lollipop samma år som Ghostface var där, det måste ha varit 1996 då jag hade släppt Lifestress. Jag körde innan absent Minded (ADLs band på 90-talet, red anm.) och var så osäker att ADL fick komma och putta ut mig till scenkanten. "Hey man, se dig om, ta in de som är här", sa han.   

Så vad gör Timbuktu om 30 år? Kan man göra hiphop och rappa vid 66? Ingen vet ju riktigt det där. Petter och Dogge är bara 37 – och några äldre rapikoner har vi egentligen inte.

– Jag har också funderat på det där. En sak jag känner är att om jag får bli som Mikael Wiehe, då vill jag fortsätta vara artist. Kanske blir man gammal ihop med sin publik, det har väl Mikael Wiehe blivit? När jag spelar är det oftast kids från 16 till 27 och man undrar vart alla gamla fans tog vägen. Kanske är det många som vill att jag fortfarande ska låta som MVH (från år 2000, red anm.). Men vafan, jag vill ju göra nya grejer. Men jag kommer i alla fall gå på rapkonserter när jag är 65, så mycket vet jag.

 Jason Diakité om …

Så mycket bättre

 – Jag var tvungen att släppa sargen och kunde inte längre göra musik som jag alltid gjort, här var det fria tolkningar på andras låtar och att bli intvingad i ett hörn. att sätta sig in i E-types musikvärld var kul, för det är en värld jag känt att jag varit väldigt långt ifrån tidigare.   

kritik

– Vafan, inte skriver de det att Bruce Springsteen måste göra något nytt. Men gör man hiphop så måste man det. Hellacopters spelar alltid rock'n'roll, Hives gör samma grej. Många musikjournalister verkar inte kunna bedöma musiken utan recenserar mig som person istället.

Studion i Dakar

Som han just nu bygger ihop med den norska organisationen Plan (som håller i Faddergalan i Norge). Jason var precis i dakar och startade upp arbetet samt höll i en workshop för unga, lovande tonåringar i området som vill syssla med hiphop och rap.

– Hiphop är gigantiskt där nere. Till och med större än det är här, och då är det ändå sjukt stort här.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA