x

Bandchefens korståg

Bandchefens korståg

– Jag vet vad jag ska göra och det gör jag.

Det är en reserverad men samtidigt pratglad frontperson som befinner sig på andra sidan telefonlinjen när GAFFA ringer upp. Med ett rykande färskt album, betitlat Pop War, på väg ut är det således återigen dags för de sedvanliga åtagandena. Intervjuer ska göras och promotionarbetet ska utföras, sysslor många artister skyr som pesten. Med en nära nog 25-årig musikalisk karriär bakom sig är det inget som bekommer Nicke Andersson längre. Han sköter det som den chef han är. För det är det han är i Imperial State Electric. Chefen.

– Ja, till skillnad från hur det var i Hellacopters, där det var total demokrati, är det här lite mer "mitt band", så är det ju, säger han skämtsamt när epitetet "frontman" kommer upp för diskussion. Fast jag har släppt på det litegrann nu till Pop War. Förra skivan var väl en riktig sådan ensamvargsplatta där jag skrev allt, bortsett från två låtar. En där resten av bandet var med och som jag skrev med bland annat Boba. Och det lärde jag mig där och då, det var ju roligast att skriva de låtarna. Det är nog därför bandet varit mer delaktiga i skivan den här gången. Det är ju roligare med ett band, det var därför jag från början ville ha ett bandnamn, jag är ingen soloartist.

---Solo men inte ensam---

Tillsammans med basisten Dolf de Borst (The Datsuns), trummisen Thomas Eriksson (ex-Captain Murphy) och gitarristen Tobias Egge (The Objects) har Nicke Andersson skapat ett kollektiv som fyllt tomrummet efter Hellacopters, men som också lyft blicken framåt och undvikit nostalgifällan. Det är fortfarande trummor, bas och två gitarrer, så som Nicke vill ha det, men filtrerat genom ett tänk som involverar riffbaserade fartvidunder, 60-talsdoftande rockmusik och grooviga tongångar. Man har lyckats äta kakan och samtidigt ha den kvar. En skiva som blandar och ger utan att kännas splittrad. Men med tanke på att alla medlemmar har musikkarriärer vid sidan av Imperial State Electric undrar man ändå hur den sammansvetsade bandkänslan, som ju ändå lyser igenom i bandet, kan bibehållas.

– Det är inga problem, säger han snabbt. Vi är alla professionella. Jag menar, Dolf har ju Datsuns som så klart är hans prio ett, det är inget konstigt med det. Det ena behöver inte utesluta det andra. Sedan tror jag det är grymt för honom att spela med Imperial State Electric, då slipper ju han vara i mitten och göra det vi alla egentligen tycker är tråkigt, att prata mellan låtarna! Så nu när jag tänker på det skulle jag gärna spela gitarr i Datsuns. Fast det är inte på gång, jag är väl inte så sugen på att pendla till Nya Zeeland direkt, haha! Men för att återgå till frågan – det är vi fyra som utgör bandet. Det är vi fyra som valt ut de låtar jag skrivit till skivan. Vi vet var vi har varandra.

Vid första lyssningen slogs jag av att Pop War ståtar med ett varmare, lite fuzzigare sound. Ett sound som, om man jämför med föregående skiva, är ett steg i rätt riktning för Imperial State Electric. Håller du med?

– Ja, men det gör jag nog, säger Nicke. Ett "varmare sound" är ett diffust begrepp, men jag förstår vad du menar. Det låter ju inte som Kraftwerk direkt. Inget fel med det såklart. Men jag, Dolf och Fred Estby (ex-Dismember) har en egen studio, Gutterview Studios, där vi spelade in skivan. Vi har mest spenderat all tid i studion för att få ut det bästa ur bandet. Jag har ju svårt att prata om min egen musik och de inspelningar jag gjort, det är andras jobb. Jag vill bara göra så bra låtar som möjligt och i min värld tycker jag bara att det låter lite bättre. Jag skulle nog bli förbannad om det lät sämre än förra skivan, då har man ju inte lärt sig prylarna.

---Korståg mot poppen?---

Nicke Andersson har lärt sig prylarna. Med förflutet i bland annat Nihilist, Entombed, redan nämnda Hellacopters och The Solution har han samlat på sig en massiv erfarenhet och det finns inga tecken på att dra ner på tempot. När han i förbifarten nämner att han har ett hundratal låtar liggande hemma på kammaren ser jag ingen anledning att tvivla på honom. Rocken måste ut. Och skivtiteln, tillsammans med omslaget, ville man ju få till något konspiratoriskt, att bandet är ute på ett korståg mot popmusiken. Så är det inte.

– Nej, det är egentligen bara en jäkligt cool titel som jag kom på. Så vi körde på den. Men visst, man kan tolka den så som du har gjort eller så kanske den står för ett populärt krig eller ett krig som utövas med pop, skrattar han. Men ja, jag tyckte bara att Pop War lät jävligt snyggt. Och det där omslaget med mig på en häst, det är total hybris, värre än så är det inte! Jag tänkte att "nu jävlar" och så fick det bli. En häst vill man ju ha på ett omslag liksom.

Hur tror du Pop War kommer tas emot?

– Man vet inte, det är klart man vill att folk ska gilla det så som man gillar det själv. Det går ju inte att sia om sådant där. Det är inte därför man gör det här i slutändan heller, det måste man komma ihåg. Det är en stor bonus ifall någon annan gillar det man själv gillar. Man måste utgå från sig själv och då blir det till slut bäst. Det tror jag. Och vad gäller prestationsångest och allt det där så finns inte det i min värld. Jag har gjort nya skivor sedan jag var 17 år, jag tror inte jag tänkte på det då och jag tänker inte på det nu, det här med att nästa skiva måste bli populär och sälja mycket. Det spelar ingen roll, det blir lik förbannat vad man gör det till. Jag tror att ju mer prestationsångest du har desto sämre blir resultatet, då kanske man omedvetet börjar tänka på vad andra ska tycka om resultatet. Tycker jag att det är jävligt bra själv, då funkar det för mig. Jag får väl köra som vanligt, om folk inte gillar skivan får jag väl avfärda alla andra som jävla idioter och sitta själv där hemma i stugan och lyssna på mig själv!

Det är antagligen ingen risk.

Det är väl klart att man kan hetsa upp sig lite om någon dissar en så klart. Jag vill gärna framställa mig själv som en som inte bryr mig om recensioner, men jag gör nog det i alla fall. Det är därför jag försöker låta bli att läsa dem.

Det är antagligen ingen risk för att Imperial State Electric kommer få några sågningar för Pop War. Skivan är en uppvisning av ett sällan skådat slag. Sticker man ut hakan kan man till och med hävda att skivan kommer sorteras in bland svenska klassiska rockalbum, på samma nivå som Union Carbide Productions In the Air Tonight eller, säg, Sators Headquake. Nicke Andersson och manskap kan vara lugna. Om inte annat så finns det tydligen en hel låtskatt att ta av till nästa skiva.

SIDESTORY: Rocknörderi

– Jag blev kontaktad av gänget bakom Rock Science, först förstod jag inte alls varför, men sedan visade det sig att de tyckte jag gjorde häftiga logos och så där. Sånt gör jag gärna. Och senare förstod jag att det var ett jävligt kul spel. Jag är ju ingen brädspelsfantast om man säger så.

Men Rock Science var helt din påse?

– Ja, absolut! Man älskar ju när det blir lite nördigt, speciellt rocknördigt. Jag har väl lagt mig i lite överlag sådär. Förutom att jag gjort designen så har jag haft synpunkter på några frågor exempelvis. Ja, och så gjorde vi ju en låt till spelet också. Den får man ju inte glömma!   


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA