x

Slutar med ett leende

Slutar med ett leende

Ebbot Lundberg är uppe i varv. Likt en äggsjuk höna vandrar han nervöst fram och tillbaka i Svenska grammofonstudions kontrollrum. På mixerbordet ligger texten till den tänkta b-sidan Masquerade. Med slarvig blyerts har sångaren gjort ändringar in i det sista på det vältummade pappret. Om en vecka ska hela albumet vara klart.

Ebbot trycker in en cd-skiva i spelaren och delar med sig av några av de hittills färdiga låtarna som ska utforma Throw It To the Universe, gruppens sjätte giv som släpps den 18 april. Musiken som slår emot en kan beskrivas som väldigt varm, väldigt klangfärgad och framför allt väldigt melodisk. Med andra ord: väldigt mycket the Soundtrack of Our lives.

Efter fyra låtar lägger Ebbot ifrån sig lufttamburinen som han har stått och slagit mot låret och förklarar hur sextetten sin vana trogen kämpar mot klockan. En smula anmärkningsvärt är att Ebbot ens hinner ta emot GAFFA, som redan i februari kunde berätta att detta med största sannolikhet blir gruppens sista studioplatta. Ännu mer anmärkningsvärt är hur albumet i stort sett uteslutande bygger på musik som härstammar från tidigare idéer.

– Drivkraften denna gång har varit att fullborda vad vi en gång startade och att lägga sista stenen på den pyramid som är the Soundtrack of Our lives, säger Ebbot. Hade Communion (2008) blivit vår sista skiva hade det känts helt okej, men det störde mig att vi hade en massa ofullbordade låtidéer som vi aldrig tog tag i när det begav sig. De har legat på is, eftersom jag aldrig hittade orden första gången vi försökte få ihop arrangemangen. De är bra låtar som har legat och väntat på att avslutas. nu har vi rensat hårddisken och det är en befriande känsla. Med det sagt hade ingen förstått att det här var gamla idéer om vi inte hade sagt det. alla texter
är dock helt nya och reflektionerna där i befinner sig i nuet.

Trots att detta lär bli gängets sista studioalbum – retrospektiva livediton kan dock komma på tal – kommer det inte att utbasuneras någon avskedsturné. När jag pratade med gruppens trummis Fredrik Sandsten vid ett tidigare tillfälle sa han att det hade känts "lökigt" att ta avsked på samma sätt som ark och Hellacopters gjorde. Ebbot är inne på samma spår:

– Att sko sig genom att göra en avskedsturné och mjölka kon ordentligt ... nej tack. Det känns mycket coolare att göra en sista bra studioplatta och sluta med flaggan i topp.

 

Ett drömskt tillstånd

Sedan the Soundtrack of Our lives bildades 1995 har de gärna framställt sig på ett kryptiskt sätt. Hela idén med bandet var ursprungligen att släppa 40 låtar och paketera det som en samlingsbox. Syftet? Att på så sätt fabricera sig som ett gammalt band och sätta myror i huvudet på de skivköpare som trodde sig ha koll på musikhistorien. När nu skivbolagets ytterst knapphändiga pressrelease inför Throw It To the Universe kablas ut är även den aningen svårtolkad: "En suggestivt enkel fullängdare där the Soundtrack of Our lives slutligen hamnar i synk med tiden som varit, tiden som kommer och tiden som nu är."

– Vårt mål har alltid varit att hamna i ett tillstånd av tidlöshet och känna att man står utanför tiden, säger Ebbot. Det låter kanske lite flummigt, men det är ett skönt tidsfördriv när man lyssnar på den här plattan och inser att man glömt av tiden. förhoppningsvis ska det kännas som att man kastas in i en tidskapsel eller att man drömmer när man hör albumet.

Sångaren upplevde själv att han tappade all uppfattning av tid och rum när hans sånginsats på The Only Friend of Mine spelades upp för honom efter första tagningen.

– Jag hamnade i ett moment av total gåshud. Jag förstod inte vad som hände. Jag kunde inte acceptera att det var jag som hade sjungit in det där eller att det var jag som hade varit med och skapat musiken. Det var ett förvirrat tillstånd och det kändes som att jag befann mig i en helt annan dimension. Låt oss kalla det en hallelujakänsla.

Ni har flera gånger varit nära att slå stort i USA utan att riktigt lyckas. Har det något att göra med att ni nu väljer att ge ut ert sista album?

– Det var aldrig mitt mål att bli någon sorts rockstjärna. Vårt mål var att bli det bästa bandet på jorden och det tycker jag däremot att vi har uppnått. Många band har blivit ännu större efter att de lagt av och jag är i så fall hellre inne på den linjen. När vi blev upphaussade efter grammisnomineringen i USA 2002 kändes det mest jobbigt när det fokuserades på allt utom musiken. Rent psykologiskt hade vi aldrig fixat att bli ett nytt Rolling Stones. Jag är övertygad om att vi i så fall inte hade funnits kvar som band och Behind the Music (2001) hade i så fall blivit vår sista platta. Nu känner jag däremot att vår idé är fullbordad. Det finns ingen sorg, bara lättnad.

 

"En jävligt tung fjäril"

När man läser intervjuer med dig ger du ofta korta ironiska svar på frågor som inte handlar direkt om musiken. Är det för att du aldrig ville bli den där profilerade rockstjärnan?

– Jag är en underhållare och det spelar ingen roll om jag sjunger för någon i ett vardagsrum eller om jag gör det inför 100 000 personer. Jag hatar kravallstaket och tar hellre risken att bli skjuten eller strypt. Det är den euforiska känslan av att vara nära publiken som är viktigast och driver mig. Själva poserandet kan vara kul under en viss period. När jag spelade i punkband är det klart att vi poserade, eftersom vi var så fruktansvärt osäkra.

Vad hade den Iggy Pop-influerade upplagan av Ebbot som härjade i Union Carbide Productions tyckt om dagens Ebbot som i augusti blev invald i International Rockabilly Hall Of Fame för sina Johnny Cash-tolkningar?

– Jag var ganska cynisk på den tiden. Jag såg inte hur jag skulle kunna överleva mig själv. Jag hade en "skit samma vad som händer"-attityd. Den finns till viss del fortfarande kvar, men på den tiden visste jag inte vad jag skulle göra av all min energi. Eftersom jag inte hittade några andra utloppskanaler var det ett slags inre vrål som var tvunget att komma ut. Det är ingen plats jag skulle vilja gå tillbaka till nu. Jag var en ofullbordad person och det var just det sökande som gav sig uttryck. iggy Pop är fortfarande en suverän person, men han är fast i en roll. Han är samma figur som han alltid har varit och han försöker fortfarande ha samma diet. Jag kan inte göra det till synes.

Ebbot klappar sig på magen och skrattar.

– Det var som att jag först befann mig i en kokong och sedan blev en fjäril, en jävligt tung fjäril. Min image uppstod först när jag hade blivit känd som pilsnergubben. Det är knappt någon som minns mig från tiden då jag var smal, hade top gun- frisyr och körde yuppiestilen. Det är tur, för i så fall hade jag varit låst i den rollen. Och det hade jag inte fixat.

 

Ebbot Vs Tobbe

Rollen som Ebbot – Tobbe baklänges – föddes under mitten av 80-talet. Namnet uppstod på en fest där även Stam (Mats) i mustasch fick sitt alias.

– De andra i bandet kallar mig Tobbe, eftersom de anser att Ebbot är ett artistnamn. Själv ser jag ingen skillnad, men ursprungligen var Ebbot en figur som föddes under en tid då jag fortfarande inte kunde förlika mig med mig själv. Det var en personlighetsklyvning som inte hade vuxit ihop riktigt än. När vi 1987 skulle släppa in the Air tonight (Union Carbide Productions första album) kände jag att mitt riktiga namn Torbjörn Lundberg inte fungerade till den musiken. Jag funderade på att kalla mig Thunder Bear, men det lät lite för hårdrockigt. Sedan lutade det åt att ta Cole gioberti, som var den töntigaste tönten i Maktkamp på Falcon Crest, men då hade jag redan dragit upp det här med Ebbot och en tjej tyckte att det lät skitbra. Hon sa att det lät som en svenne från rymden. Nu har det till och med blivit ett riktigt namn som har namnsdag den 6 oktober.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA