x

"Jag står på en bergstopp och blåser i min benflöjt"

"Jag står på en bergstopp och blåser i min benflöjt"

Kristian Anttilas studio och hemvist inryms i en sliten före detta receptionslokal på Ringön, ett till synes bortglömt industriområde på Hisingen i Göteborg. Mellan öde gamla företagslokaler och tysta lasthallar står en dörr halvöppen med texten "Halmstrå/Anttila". Kristian Anttila tar emot iförd limegrön Aqua Limone-sweatshirt och mörkblå badtofflor. Ett par trötta ögon vittnar om en sen uppstigning, leendet om ett gott humör. Han kokar upp en kopp vatten och undrar försynt hur tepåsen ska förankras i koppen.

– Jag dricker aldrig te. Jag dricker nästan bara isvatten nu för tiden, säger han och försvinner iväg ut på trappen för att raka sig.

Vi ska ut på promenad i närområdet och Kristian vill svida om.

På Sveriges fjärde största ö är det grått och kallt. Dimman från älven innesluter industriområdet Ringön i ett dåsigt töcken. Vi promenerar mellan tomma lunchhak med menyer och skyltar i typsnittet comic sans och ödsliga grossisthandlare.

– Nu måste vi smyga lite här, säger Kristian plötsligt. Han hoppar upp på en lastbrygga och börjar rota i en stor papplåda.

– Dagens fynd, utropar han och håller stolt upp ett stort vitkålshuvud och knör ner det i sin tygpåse.

– Här fyndar jag varje dag. Oftast är det vitkålshuvuden. Jag äter dem råa och eftersom de är så starka har de börjat fräta hål i gommen på mig. Men de är goda.

Vi fortsätter över gnisslande lastbroar och rostiga ståltrappor tills Kristian hittar nästa byte. Ur en lastpall fiskar han upp en citron.

– Alltid något, konstaterar han och skiner upp. Man kan hitta hela kostcirkeln här, om man vet var man ska leta. Förresten borde jag kanske förklara mig. Det här handlar om en längtan efter att bli självförsörjande snarare än om ett ekonomiskt motiv. Jag räddar saker från ett värre öde och gör dem till mina.

Kristian pekar på ett hål i ett staket mot vad som ser ut att vara en bilkyrkogård.
– Här till exempel hittar jag bensindunkar och avgasrör som jag tar med mig hem och löder om till olika percussionsinstrument. Det finns förresten en kurs i självförsörjande på en skola i Värmland som jag funderar på att gå. Kanske inte just nu men det finns definitivt med på livsagendan, det gör det.

Kristian visar var hans närmsta grannar i form av ett gäng polska byggarbetare bor. Han berättar var det finns hemliga kollektiv och var konstelever brukar ha svartfester. På en båtpråm en bit ut i vattnet brukar ett par sitta och dricka vin på sommarkvällarna och längre ned på gatan finns ett nystartat mikrobryggeri. Han har vuxit in så mycket i området att det blivit en stor del av hans person. Ibland när han stöter på människor han inte känner igen så undrar han för sig själv "vad fan de gör här".

Men den lokalpatriotiska relationen till Ringön är paradoxal för Kristian Anttila. För det är snarare områdets karga oinspirerande miljö som gör att han arbetar så bra i den. Han förklarar att på Ringön, är det som att tiden står stilla.

– Det är som att jobba i ett vakuum här ute. Den enda musik jag hör förutom min egen är någon lastbilsschaufför som spelar Willie Nelson och samtida polsk populärmusik från grannarna. Någon gång ett raveparty i periferin. Jag får jobba ostört här.

Isoleringen på Ringön har till stor del präglat nya skivan. Kristian har inget kärleksliv och han förklarar att vänskapsrelationer har börjat känns överflödiga, åtminstone för tillfället. Han har kunnat koncentera sig till fullo på musiken utan distraktioner och det har gett resultat.

– Jag förstår ju att det här låter vansinnigt tragiskt utifrån. Att jag sitter här ute själv med min musik och äter vitkålshuvuden och citroner. Men vad kan jag säga. Jag är ensam. Det är självvalt och just nu trivs jag ganska bra med det. De enda jag avundas är gamla 50-åriga gubbar som jag ser har somnat i bilen med en hamburgare i knät.

Den nya skivan heter Djur & Människor och tog med solitudens hjälp bara ett och ett halvt år att få klar. I vanliga fall brukar det ta över två och ett halvt, berättar Kristian. Den spelades in i en kyrka i Dalsland under en tvådagarsperiod, utan internet och utan mobiltäckning. Närmsta attraktion var en häst som stod i en hage fem kilometer bort. Ljudbilden är majestätisk och är en direkt följd av akustiken i kyrkan. Texterna är mindre självutlämnande än tidigare, hemligare och utan klar avsändare. Ändå finns det bara en person i Sverige som hade kunnat skriva dem.

– Den här skivan är hemligare och suddigare, säger Anttila samtidigt som han balanserar på en vit plastdunk och gestikulerar med en träpinne mot järnvägstunneln bakom honom. Det är som historier ur fablernas värld. Tidigare har det varit mer "här e jag, titta på mig när jag rullar mig i mina sopor". Nu känns det mer som att jag står på en bergstopp och blåser i min benflöjt.

Under arbetet med nya skivan har Kristian nästan uteslutande lyssnat på samtida hiphop. Han menar att det är en genre som rör på sig till skillnad från vissa delar av popmusiken där folk fortfarande står och stampar i sina Joy Divison-skor. Dessutom är han trött på att bli förknippad med "göteborgspopen" .

– Jag vill inte bli ihopkopplad med en särskild scen. Min musik hade låtit likadant om jag suttit i Tomelilla och jobbat. Jag vill att det ska handla om att nu kommer Kristian med en ny skiva. Inget annat. Många står ju fortfarande och imiterar sina idoler. Jag är inte så intresserad av det.

Men så har Kristian också vågat ta sig större friheter med nya skivan. Han har tillåtit sig själv att dränka saker i reverb när han har känt för det. Inte spenderat lika mycket tid som tidigare i "narcissistisk trans" och ändrat på skitsaker i oändlighet.

– Det är verkligen annorlunda den här gången. Jag har inte tagit nån hänsyn till om det ska funka på radio och jag står inte längre med mössan i hand och väntar på journalisterna och tyckarnas dom. Jag är så jävla nöjd den här gången och ingen kan ta det ifrån mig. Tidigare har jag gått i försvarsställning från början, nu är jag triumferande.

Samtidigt finns det en sida hos Kristian Anttila som vill att allt ska gå åt helvete. För att han ska slippa befinna sig i ett mellanskikt där han aldrig når toppen men inte heller botten, att livet ska nollställas.

– Att jag avskärmat mig så som jag gjort har lett till att det finns extremt få parametrar i mitt liv som jag inte kan styra. Varje vaken sekund kan jag göra precis det jag vill. Och samtidigt som det har hjälpt mig i mitt arbete så är det en tvångsmässighet jag nog byggt upp för att hålla emot något annat, mycket större som håller på att rasa inom mig.

Åter till pojkrummet

Tillbaka i studion, återigen iförd 90-talets Aqua Limone, är Kristian märkbart rastlös. Han vankar av och an, plinkar på orglar och börjar slutligen dammtorka elementen. Han förklarar att han blir otålig av att sitta ner, måste ständigt röra på sig. Gin och frusna skogsbär blir i Kristians händer en drink till undertecknad. Själv dricker Kristian, trots ett överdådigt spritutbud, inget. Han är "livrädd för alkohol".

Som från ingenstans berättar Kristian att han flyttat hem till sin mamma i Västra Frölunda. Han vet inte riktigt varför, men att det blev så efter att han varit där och hälsat på nyligen.

– Just nu bor jag där i mitt gamla pojkrum som min morsa inrett för en massa år sen. Jag cyklar fram och tillbaka dit varje dag. Det är som att färdas femton år tillbaka i tiden. Jag sitter där på Frölundas bibliotek och kollar i böcker precis som för femton år sedan. Det känns lite som att jag nollställt min tillvaro för att börja om. Det enda jag verkligen behöver är ett modem och vitkål.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA