x

Graveyard släcker ljuset

Graveyard släcker ljuset

Det är som att Graveyard har bidat sin tid. För fem år sedan släppte de sitt debutalbum, men uppföljaren Hisingen Blues fick vänta på sig. När den väl kom ifjol exploderade populariteten och såväl GAFFAs läsare som Grammisjuryn prisade de skäggiga retrorockarna. Knappt har applådåskorna bedarrat förrän gruppens tonkonst återigen slingrar sig genom luften likt en eterisk sötdoftande rökstrimma.

Basisten Rikard Edlund inleder med att sula in ett par metaforer:

– När bollen väl är i rullning är det lika bra att peta till den en gång till, säger han. Smida medan järnet är varmt. På så sätt behöver vi inte stressa lika mycket inför nästa skiva.

Han ser trött ut och förklarar att han välkomnar den stundade semestern fram tills att Graveyards tredje album Lights Out släpps (släppt 24/10, reds. anm.). Bredvid sitter trummisen Axel Sjöberg. Han rättar till sin truckerkeps och funderar ett tag.

– Efter den första plattan gick det bra att vänta fyra år, säger han. Vi hade inte lika mycket publik på spelningarna på den tiden. Nu när vi faktiskt har folks uppmärksamhet kan vi släppa nytt material med kortare mellanrum, annars hade de hunnit tröttna på de gamla låtarna.

Vi sitter i baren inne i Pusterviks konsertlokal í bandets hemstad Göteborg. Det är stängt för allmänheten och det är ödsligt och tomt. Annorlunda lär det bli när Graveyard, som även består av den sjungande gitarristen Joakim Nilsson och gitarristen Jonatan Larocca Ramm, spelar här den 10 november. Det blir premiär i lokalen för kvartetten som annars har spelat nästan överallt de senaste åren. De har varit förband till Iron Maiden på Ullevi och de har åkt på turné med Motörhead.

– Först fick vi en chock av jargongen som Motörheads roddare hade, flinar Axel. De skrek "Swedish cunts" till oss vad vi än gjorde. Som när vi bad om mer öl. I själva verket gillade de oss och de ställde till och med in en flaska whisky i vår loge.

Ingen drogromantik
Precis som Motörhead har Graveyard sitt eget ölmärke. Och anledningen är lika enkel som väntad.

– Det beror på att man inte säljer skivor längre, säger Axel. Det är ingen idé att lipa över det. Då blir man bara bitter.

– Hade det fortfarande sålts skivor så hade vi garanterat tjänat mer pengar på det än vad vi någonsin kommer att få in på de stackars ölen, funderar Rikard. Men det är ett sätt att få ut sitt namn och få in pengar att betala hyran med.

– Man träffar på mycket folk som gör kopplingen att bara för att man syns i tv och tidningar så tjänar man miljoner, fortsätter trummisen. Så är det inte. Nu kan vi leva anständigt, men vi tjänar mindre än någon som har ett vanligt kneg. Jag hoppas att folk lyssnar på skivan och tar en bärs och säger: "Det här är de värda." Vi kommer dock aldrig att börja sälja penispumpar och jackor som kostar tretusen spänn. Vi gillar öl och dricker det när vi repar.

Rikard, som beskriver ölet som en blandning mellan en ipa och en lager, säger att han hade ett enda krav:

– Den ska vara god även när den är varm så att man kan dricka den på festival. Eller på väg från Systembolaget när man blir sugen och inte hinner stoppa in den i kylen.

Den murrigt kopparfärgade burkdesignen togs fram efter att skivomslaget till Hisingen Blues inte fick lov att användas.

– De som bestämmer vad som släpps igenom på Systembolaget tyckte att det var drogromantik att det syntes en pyramid och en pipa, suckar Axel. För oss var det bara en Tom Sawyer-influerad bild där vi åkte flotte …

– Han rökte i och för sig gräs, avbryter Rikard.

– Det var ändå väldigt oskyldigt, säger Axel. Kolla på etiketten till ölmärket Hobgoblin däremot. Det ser ut som en Monty Python-aktig lsd-tripp gånger tio.

I låten 20/20 tunnel vision, som är långt ifrån en partylåt, sjunger Joakim "I want to drink again". Vad har ni för inställning till alkohol?
– Texten är ingen dagboksanteckning från någon av oss, säger Axel. Kollar du i din egen bekantskapskrets finner du åtminstone en som har det lite jobbigt med att kontrollera sitt alkoholintag, även ifall de bara dricker på helgen. Är det inte alkohol så käkar de ångestdämpande eller för mycket lösgodis. Det handlar mer om hur man hanterar sin ångest. Det är mycket lättare att fly in i något istället för att prata om varför man mår dåligt. Har man valt en väg är det svårt att bryta mönster, trots att man känner sig obekväm där man befinner sig.

Ett annat tema som återkommer på samtliga era album är kriget med sig själv.

– Det handlar om att man aldrig lär sig, säger Rikard. Att man provar samma lösning på samma problem trots att det aldrig fungerar. Det är då som man går i krig med sig själv, även ifall man alltid vet hur det går. Man lär sig aldrig. Så länge jag inte har ett svar på varför man håller på så här lär det komma fler texter om det.

Även om Graveyards introverta tongångar och svarta texter inte har ändrats nämnvärt sedan den självbetitlade debuten har deras skivomslag däremot gjort det. Den mörka fyrkant som sträcker ut sig över Lights Out är lika enkel som det digitalt framtrollade konvolutet som utgjorde Hisingen Blues var avancerat.

– Det är lite som när Beatles följde upp omslaget till Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band med sin vita platta, säger Axel. Har man maxat måste man minimalisera och göra ett antiomslag, annars slår man knut på sig själv eller så går det helt överstyr.

– Omslaget är lika mörkt som musiken, säger Rikard. Texterna handlar mycket om hur världen är på väg mot sin ände. Snart är det slut.

Tänker du på miljöförstöring?
– Slår man ihop allt pekar det inte direkt på någon solskenshistoria. Det finns många faktorer som visar att det är på väg käpprätt åt skogen. Miljöförstöring, världssvält, allt fler länder styr upp kärnvapen och krig blir allt blodigare. Apokalypsens fyra ryttare är ständigt närvarande och det känns som att de rider mer och mer.

– Makthavare bygger system som man inte kan ta sig ur, fortsätter trummisen. Banker tar betalt för att man ska få ut sina egna pengar och det finns inga andra riktiga alternativ. Det är svårt att prata om sådant här utan att det låter som att man står på barrikaderna med en molotovcocktail i handen, men systemet vi lever i är byggt för att några få ska tjäna pengar på det. De flesta väljer att ta trehundra spänn mer i fickan genom att betala mindre i skatt och låter andra klara sig själva.

Är Graveyard ett vänsterpolitiskt band?
– Njae … jag vill inte sätta en sådan stämpel på oss. Vi är alla fyra väldigt olika individer. Svaret skulle bli väldigt olikt beroende på vem du frågar i bandet. Det låter kanske stjärtigt att säga så, men vi står i alla fall inte på samma sida som storföretagare och makthavare.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA