x

”Jag har massa hjärnspöken och dumma demoner”

”Jag har massa hjärnspöken och dumma demoner”

Det har varit tyst kring Amanda Jenssen ett tag. Happyland, som släpptes 2009, skrev hon i ett rus och därefter följde turnéer i Sverige och Europa. Sen behövde hon landa, och ge sig själv och musiken lite tid.

– Man ska inte pressa fram någonting. Ju mer man försöker, ju mer hämmar man bara den delen av sig själv. Så jag kände att jag behövde tid och bara vara. Det hann hända ganska mycket på fem år. Så då var det skönt att bara låta nya blommor växa ut, så får man plocka dem när det är dags. Det kändes verkligen så, det är inget konstigt med det.

Men att det gått fort är inget hon ångrar. Tempot har delvis varit självvalt. 

– Jag vet inte. Mellan första och andra skivan gick det supersnabbt. Man gör skivan, man gör press, man turnerar, sen gör man en till skiva och turnerar ... du vet! I efterhand så är det klart att det är vissa grejer som jag hade kunnat fila lite på, men samtidigt, det måste ju ha varit så, för att det ska kunna vara så här nu. Så det gör inte mig något. Just nu är jag ganska nöjd och känner mig grymt peppad på det här.

Gamla relationer och hjärnspöken
Amanda Jenssens tredje album, Hymns For The Haunted, släpps 14 november och är en svindlande resa genom mullrande slagverk och virvlande refränger. Pär Wiksten, popräven som frontade Skellefteås stolthet The Wannadies, som Amanda har jobbat med sedan debuten, har varit med och skrivit och producerat även denna gång. Nytt är att Björn Yttling har varit med och satt sin prägel på musiken.

– Jag har tänkt på den lite som min spökskiva, berättar hon om albumet. När jag skriver låtar, just text och sånt, det kommer från ett speciellt ställe, och ibland så skriver man text som skriver sig själv på något sätt. Och så ser jag i efterhand, när fler och fler låtar tar form, det här mönstret, att jag skriver mest om spöken. Inte spöken i betydelsen folk i lakan eller Dracula. Det finns många paralleller mellan saker som händer i ens liv och spöken, i form av gamla relationer, som hemsöker en. Och sen handlar skivan ganska mycket om hjärnspöken och olika demoner som alla har, men framför allt mina, såklart. Men jag visste liksom inte det från början. Det var då, när jag började se den här formen … jag skriver alltså den här typen av spökmusik just nu.

Det finns spår av influenser från kabaréns tongångar som präglade hennes gangsterjazz på Happyland, men också en mer mörk och abstrakt dimension. Spöken är egentligen inte enbart ett textmässigt tema visar det sig – många låtar för tankarna till skräckfilmsmusik. Själv kallar hon det "djungel-voodoojazz".

– Det är väldigt roligt när man lyssnar på sin musik och ser att det här känns ju som filmmusik. Jag tycker om nyanser, starka nyanser och intryck, och när det finns något konkret som är inbäddat i en surrealistisk och mystisk känsla. Den kombinationen tycker jag om.

Hymns For The Haunted är mer suggestiv än något annat hon gjort tidigare, och Amanda har experimenterat med både struktur och instrumentering.

– Jag har varit inspirerad av att man kan använda sig av instrument och ljud där det inte är så tydligt vad det är som låter. Jag gillar ju när det är bombastiskt men samtidigt väldigt märkligt. Jag har lyssnat väldigt mycket på Tom Waits och jag tycker han är ett superbra exempel på någon som verkligen är duktig på att vidga sina vyer och mer skapa en känsla istället för bara ackord och rytm. Det blir abstrakt och spännande.

Hon har inte varit rädd för att utmana sig själv och sin publik och skriva på nya sätt.

– Det kan vara befriande, som i The Carnival. Kommer refrängen bara en gång? Ja. Är det bara en vers? Ja. Är det ett outro på två minuter? Det är klart det är. Det ska vara så. Det är skönt när man känner det tydligt tycker jag, när man vet vart man vill gå. Det har jag haft tur med.

Känslan av att veta
Med tanke på att Amandas karriär inleddes med medverkan i ett tv-program som Idol är det kanske inte konstigt att hennes personliga stil och smak stötts och blötts i media. Vi vet att hon gillar vintageklänningar och vinylskivor. Vi vet att hon älskar djur och att de musikaliska inspirationskällorna framför allt kommer från några decennier bakåt i tiden. Men vad som egentligen är fascinerande med Amanda är kanske inte just hennes preferenser, utan hur hon lyckats förmedla en koncis och ärlig bild av sig själv, utan att förlora vare sig sin själ eller sin publik. Detta trots att det gått så fort, och att hon är förhållandevis ung. 

Det har varit en lång dag, men Amanda svarar tålmodigt och eftertänksamt. Hon tittar ner på sina händer, prydda av flera stora ringar, när hon tänker, för att sedan intensivt borra blicken in i min när hon sätter ord på vad hon menar. Det är inte alltid lätt att formulera hur en låt börjar eller var kreativiteten bor, men hon återkommer ofta till den där känslan. Känslan av en låt som skriver sig själv, känslan av att veta hur den ska låta, eller vilken typ av musik hon vill göra. Hon berättar att hon tycker att låtarna ofta har en självklar form redan från början. De ska helt enkelt låta på ett särskilt sätt.

– Hur det låter är aldrig något som det känns som att jag bestämmer, förklarar hon. För mig har det alltid varit så här, de låtar som jag skriver, de låter bara så, för att de kan inte låta på något annat sätt. Jag alltid har haft en ganska klar bild av vad jag vill göra. Och den förändras ju med mig och åren som går, men jag är tacksam för det. Jag hoppas att den känslan håller i sig.

Men även om Amanda inte riktigt kan placera eller förklara var låtarna kommer ifrån och hur hon vet hur hon vill att det ska låta försöker hon slå vakt om sin integritet som låtskrivare. Det är nämligen inte lätt att skriva ärligt och förutsättningslöst, som om omvärlden inte fanns där redo för att lyssna på det.

– Det viktigaste är att akta sig för fel tankar. Man får aldrig börja lyssna på de där konstiga rösterna som säger att det borde vara så här, eller det här kommer de tycka om för då kommer det vara lättare att få radiotid. Du vet, det är väldigt giftiga tankar. Av min erfarenhet då sitter man där och så finns det ingen sanning kvar i det man skriver och då blir det så fruktansvärt ointressant. Och då kommer ändå ingen vilja lyssna på det. Man ska bara göra det precis som när man började göra det.

Men även om hon ofta har en mall eller idé som leder henne ser hon inte sig själv som en självsäker eller särskilt trygg person.

– Jag har massa hjärnspöken i mitt huvud och dumma demoner men det har alla. Det är klart att tvivel ingår men det är ju en ständig kamp att försöka vara kompis med sig själv och inte låta det dumma ta över på något sätt. Jag vet att det finns gånger som jag har varit rädd och osäker, men i det stora hela så är det väl något som ändå har burit mig åt rätt håll. Och på så sätt har jag väl tagit mig till platser som jag velat hamna på.

Om det som är privat
Jag frågar Amanda vad hon gillar bäst med att vara artist. Hon nämner turnerandet, men också skrivandet. Framför allt för att det påminner henne om varför hon jobbar med musik.

– Det allra bästa är när man inte ska skriva låtar, men gör det ändå. Typ som nu, för någon dag sedan, jag jobbar ganska mycket, men jag tog ett bad och började nynna på en låt som inte finns och så la jag in den i min dator och det är det bästa som finns för då påminns jag verkligen att det här gör jag ju faktiskt för att jag verkligen älskar det. Skivan är och mastras, och här sitter jag och skriver mer. Det tycker jag om!

Att kravlöst skriva, bara för hennes egen skull, är också det hon försöker gå tillbaka till när inspirationen tryter.

– När jag började skriva låtar på riktigt så visade jag inte det för någon. Då var det min egen grej, som jag gjorde bara för att lägga mina tankar och intryck och känslor utanför mig själv på något sätt. Ibland när man sitter där med ett tomt ark och ska skriva någonting då är det superviktigt att komma ihåg varför man började och inte försöka vara någonting som man inte är, att vara sann mot vad man egentligen ska göra.

Låtarna har blivit en viktig ventil för allt det som inte kommer ut på något annat sätt, något hon inte vill kompromissa med. Inget känns egentligen för privat för att skriva en låt om.

– Eftersom jag inte gärna basunerar ut mitt kärleksliv, eller annat liv, på det sättet i media så tycker jag ändå att det är okej. Det är ju så jag skriver, men samtidigt så det är ju liksom inte som att jag säger det rakt ut ...

Men tror du att det finns personer som känner att "den här låten handlar nog om mig"?

– Absolut! Det vet jag att det finns.

Men om Amanda är öppenhjärtad och utlämnande i sitt låtskrivande är hon betydligt mer reserverad med vad hon pratar om i intervjuer, för här tar det stopp. Vänligt, men mycket bestämt, markerar Amanda att hon vill byta samtalsämne.

– Nu kommer vi in på fel spår, säger hon och ler. Så jag måste tyvärr leda ut dig ur den här förvuxna skogen, för annars kommer du aldrig ut.

Ödmjuk inför framgången
Amanda Jenssen jobbar hårt och tar sin musik på allvar. Ändå har hon svårt att vänja sig vid den uppskattning och uppmärksamhet hon får.

Vad är du mest stolt över hittills i din karriär?

– Stolt? Stolt ... jag kan mer förundras och vara väldigt tacksam och känna mig som ett litet barn när jag tänker, oj hur blev det så? Ibland kommer det fram härliga människor som är så väldigt naturliga med mig på stan och säger något och jag märker att de verkligen menar det. Det tycker jag är … wow! Och om man ska spela en klubbspelning där folk kommer bara för att se mig, och publiken har biljetter som det står mitt namn på, som de har gått och köpt för de vill se mig, det är ju helt … varför då?! Det tycker jag är jättemärkligt och det känns helt surrealistiskt. Jag kommer aldrig vänja mig vid det. Det är en väldigt mäktig och konstig typ av svindel, men på ett bra sätt!


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA