x

"Jag menar detta helhjärtat"

"Jag menar detta helhjärtat"

Det knastrar i luren. Det regnar i Enfield denna dag mitt i februari, och smattret hörs igenom de fönster som står öppna när en 24 år ung elektronisk musiker skramlar omkring för att plocka upp sin mobiltelefon och påbörja ännu en intervju. Musikern som förgäves försöker starta en konversation heter James Blake, och precis när han får tag på telefonen plingar det till högt från hans dator. Han ger ifrån sig en suck närmast beskrivbar som förtvivlad, och förklarar det plötsliga negativa tonfallet med ett lätt uppgivet skratt.

– Jadu … jag sitter hemma i Enfield och blir fullkomligt krossad i ett parti schack. Mot datorn. Det är inte i mitt stoltaste ögonblick du ringer, så mycket kan jag säga. Jag tog en paus från att skriva ett alternativt slut på en låt, några lätta ändringar på saker som inte riktigt andas som jag vill. Där brukar jag inte förlora mot min dator i alla fall, inte såpass ofta att jag tänker erkänna det åtminstone. Det är nog bara bra att du ringde precis nu, det här började bli pinsamt.

Ångrar inget

James Blake pratar lättsamt och med eftertanke. Det händer väldigt sällan att han släpper ifrån sig ord som inte har en rot och en röd tråd som drar vidare till ett klart mål redan när han öppnar munnen. Och James Blake har full förståelse för att han att han kan verka svår och att hans skapelser kan ses som aningen konstiga. Hans musik hamnar en hyfsat sned bit till vänster om mainstreamfåran inom alla musikaliska grepp han tar sig an för att hans sätt att filtrera det på inte är inställt efter normer och ramverk.

– Alltså, jag har alltid känt att det är rätt naturligt att automatiskt vara på en annan plats än där du börjar bara sett till din förmåga att spela, och definitivt sett till din förmåga att skriva annorlunda. När folk frågar mig hur jag gjorde för att liksom "bli bättre" förklarar jag det alltid med att bara påpeka att jag har spelat. Jag har spelat väldigt, väldigt mycket, och vetat var jag vill vara med musiken. Det är ju vad turnerandet går ut på egentligen, jag är där ute för att finslipa allt och göra det bättre, och efter ett tag lär du dig snabbt vad du gillar och vad du ogillar med materialet. Jag gillar mitt första album, men jag vet vad jag skulle ha gjort om och vad jag skulle ha skrotat helt, eller åtminstone börjat om med, om jag skrev det idag. Jag ångrar inte något speciellt, men jag ser på det annorlunda nu för att jag har utvecklats som person och som musiker de senaste åren. Det vore konstigt om jag inte hade gjort det.

Overgrown är ett album som har många lysande kvalitéer, men som samtliga överskuggas av en känsla verket för med sig nästan direkt: igenkännlighet. Låtarna lever alla sina egna liv där de spritter omkring mellan olika ljudverk som identifierar olika genrer. Men varenda minut av albumet tvingar fram en känsla av nästan förstummande enkelhet och att melodierna är så självklara.

– Jag menar detta verkligen helhjärtat, det är självklart otroligt smickrande att få höra ens egna arbete beskrivas så, framför allt från någon som jobbar inom samma sfär och på samma tillvägagångssätt. På samma sätt som ni journalister eftersöker speciella kännetecknande svar eller reaktioner på era frågor till artister och deras album, så är det inte ovanligt att vi som gör albumen, åtminstone jag själv, gärna känner att den jag pratar med är på samma idéplan som jag. Det känns betryggande att inte känna att det jag gör är oförståeligt trams, alltså att det går att sätta ord på det på mitt egna sätt och ändå få dig att förstå vad jag vill ha sagt både när jag berättar och när jag spelar. Vilket i sig inte är överdrivet viktigt, jag vet. Det går liksom att hävda att musiker skriver för sig själva och att resten bara är detaljer och en positiv konsekvens av ens musicerande. Men vafan, det är klart jag vill att någon som lyssnar på min musik kan känna något av det eller känna att de förstår det, att min tanke översätts på ett sätt eller annat. Det vore ju lite tråkigt om alla som lyssnar tycker att jag bara är konstig när de väl tar sig an och faktiskt noggrant lyssnar igenom musiken.

Livsförändrande händelser

Allt James Blake talar om, från hur han ser på sina resor och hur de påverkat honom till hur han sett och känt att de i sin tur påverkat hans musik, är sammankopplat. De termer han använder för att beskriva inte bara att han har förändrats och utbildats vidare men hur han gör det talar om en klarsynthet kring vad han vill med musiken och med livespelningarna. Han gör det tydligt att varenda nytt stycke han skriver och varenda kväll på scen är ett steg framåt, ytterligare något som han kan lära sig något av. Och han lägger tyngd i saker som kan verka inte överdrivet värda att minnas i någon större utsträckning, för att han tillskriver varje händelse en viktig innebörd för hans egna artisteri. Som betydelsen av hans senaste Way Out West-besök.

– Du var på den spelningen, eller hur? Jag vet faktiskt inte riktigt hur jag ska beskriva reaktionsförloppet jag gick igenom den kvällen, om jag ska vara helt ärlig. Det var inte första gången och det var inte sista gången, men definitivt en av de mer minnesvärda gånger där jag förundrats över hur saker omkring mig och det jag gör fungerar. Från att se hur många människor som ville se spelningen till att se hur vansinnigt långa köerna var, till hur skamsna ni journalister och alla på listan verkade vara av att smita förbi alla som faktiskt väntade, haha. Och alla som fick stå kvar där ute eftersom det knappt fick plats med alla som faktiskt tog sig in ändå. Tro inte att jag har glömt det där!

James Blake skrattar när han pratar om Annedalskyrkan för att han minns det mesta kring spelningen på Way Out West 2011, trots att det hunnit passera över 550 dagar sedan dess. Där och då upplevde han ett av många ögonöppnande ögonblick, en början på en lång rad livsförändrande händelser som tagit plats över hela världen. Han minns Annedalskyrkan tack vare popularitetsdemonstrationen utanför, men framför allt för att han såg sin musiks rent fysiska kraft där på ett nytt sätt.

– Jag gillar att spela i kyrkor, faktiskt. Det finns något härligt helvetiskt med att sitta där framför alla som fyllt kyrkbänkarna och få hela byggnaden att skaka i dess fundament med ingenting annat än bas. Där senast i Sverige syntes det vad som går att göra med kontraster, det gladde mig verkligen på ett nästan barnsligt sätt eftersom jag bara satt där och föreställde mig att vi faktiskt var i lite fara i och med hur mycket det skakade. Men spelningen jag håller som min favorit … fan så töntig och klyschigt det kommer låta, men; vi spelade på Roskildefestivalen, och vi spelade Enough Thunder, och allt var precis som vi alltid hoppats och föreställt oss på Roskilde. Och så börjar det åska, jag skämtar inte. Det börjar ösregna, himlen öppnar upp sig, regnet vräker ner samtidigt som det mullrar ovanför oss. Jag är inte en vidskeplig person alls men där kändes det verkligen som att vi spelade på ett betydligt större bräde än vi annars känner att vi gör.

Det knastrar i luren igen. James Blake har börjat peta på sina låtar, börjat ändra på saker så att de "andas rätt", som han själv kallar det. Men det är inte på Overgrown dessa ändringar görs, där är den unga mannen som bor i Enfield och förlorar schackpartier mot sin dator övertygad om att han gjort allt han kan göra:

– Albumet är som jag vill att det ska vara. Exakt som jag vill att det ska vara. Det låter mer som ett album, och det låter som ett verk av någon som släppt det debutalbum jag släppt och sedan följt upp med de låtar och de EP-skivor jag släppt. Det är en logisk fortsättning. Det som saknades förut finns nu här, bättre och starkare och mer komplett. Precis som jag vill ha det. Tillräckligt för att skaka kyrkor med.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA