x

Livrädda för hajpen

Livrädda för hajpen

Oavsett inställning till begreppet musik är det svårt att ignorera en röst. Oavsett om man ser det som ett politiskt verktyg för att kritisera och belysa samhällets baksidor, eller som en dammsugare med förmågan att rensa upp all skit man bär på inombords, är det som att allt ställs på sin spets varje gång orden träffar rätt – när rösten leds från en kropp rakt in i en annan. Nicklas Stenemo har en röst som skär rakt igenom all tristess. Från Melody Club vidare till The Mo och Kite är det som han sjungit från magen när alla tagit sats från halsen. Den står för något eget i en tid då sångrösten alltmer avväpnats och gjorts digital.

– Förhoppningsvis kan den i alla fall beröra säger Nicklas Stenemo. Det är väl det som är syftet. Lyckas jag beröra mig själv när jag sjunger kan jag förhoppningsvis även beröra andra. Det är så jävla skönt att sjunga också. Det är ju en frigörelse. Alla har ju något primalskrik i sig, men när man själv började var det små viskningar. Man smög fram till mikrofonen. Sen vågade man mer och mer och sen blev det apvrål.

Duon Kite – Christian Berg från Tranås och Nicklas Stenemo, uppvuxen i Växjö – har sedan 2008 gjort musik som tar till vara på de där kvällarna som slutar i moll och gör att man just vill skrika rakt ut: ett slags soundtrack till de gånger man tvingats inse att klubbgolvet inte längre bär och det blivit dags att gå hem. De har varit Sveriges tydligaste synthpopband sedan deras symboliska hand ristade ur bokstäverna K I T E i logotypen för första gången.

På Mariatorget i Stockholm alldeles i början av sommaren har årstiden tagit ett krafttag om gräset, träden och dofterna, och på utsatt tid hör jag ett "tja" bakom ryggen på mig. Nicklas Stenemo är glad och kikar ut över möjligheterna att få tag i en billig macka. Vi börjar snabbt prata om hur Kite blev Kite. Om 90-talet där deras respektive bandprojekt gick parallellt med varandra – Christian med sin grupp The April Tears och Nicklas med Venus Outback.

Inga kompromisser 

Kite släpper inga skivor. I ett klimat där album och helhet återigen blivit en viktig spelare i musikindustrin – dels på grund av att människor bryr sig om LP igen, dels för att artister med omsorg och precision pusslar ihop temaskivor med röd tråd som värdeord – är Kite ett undantag. Sedan 2008 har de släppt en EP om året med högst fem låtar på varje release. Det är en taktik som speglar deras vilja att få varenda sekund av sin musik att kännas viktig.

– Anledningen till varför vi gör det är enbart av egoistiska syften, säger Nicklas Stenemo. Det är kreativt och skönt. Vi vill inte hålla på och EQ:a en hi-hat på spår nummer nio i flera år, liksom. Det är skönt att släppa och gå vidare. Sen är det så att släpper man fem låtar får varje låt samma uppmärksamhet. Gör man fem låtar åt gången så känns tre-fyra av dem riktigt bra. Skulle vi släppa tio åt gången så kanske det fortfarande är tre-fyra som känns riktigt bra.

Vad tycker ni att er senaste EP har som de andra fyra inte har? 

– Den är mycket proffsigare, framför allt. Vi har ju alltid varit hemmasnickrare och gjort allt själva, men den här gången fick vi bättre möjligheter och större mixbudget, Det är ganska viktigt med ljud, att grejerna verkligen kommer fram, menar Nicklas.

– Jag är svinnöjd med den. Det är första gången som Nicklas och jag slipper kompromissa med varandra. Det känns som vi hittade ett sätt att jobba utan att slippa rucka på våra ideal, säger Christian.

Har ni haft problem med att kompromissa tidigare?

– Absolut. Men samtidigt finns det inget tråkigare än ett band när alla har samma ideal. Vår styrka ligger att vi är olika, och när vi båda är nöjda producerar vi som bäst.

De har hunnit beskrivas som ett elektroniskt Broder Daniel fler gånger än vad räkneverken tål, och kanske är det enklast så. De talar ju samma språk, och sätter samma känslor i samma ljus. Omvägarna till de rena känslorna har bommats igen och allt som återstår är välriktade "oh yeah oh yeah" rakt in i natten.

– Jag gillar dem jättemycket. Och jag tror att vi, precis som dom, har lyssnat väldigt mycket på Velvet Underground och Nico. Det finns en enkelhet och renhet i melodierna. Det är väldigt obluesigt och ojazzigt på något sätt.

Musik som gråter

Nicklas Stenemos röst har alltid lyckats förmedla en melankoli som varken känns konstlad eller speciellt uppgiven. På låten Nostalgia Locomotive med bandet The Mo visade han hur det låter när musik gråter. Och soundet lever kvar i Kite, trots att allt numera är klätt i en betydligt större närvaro av dans, klubb och lycka.

– Jag skriver alltid musik ur glädje. Jag kan inte skriva om jag är ledsen. Det går inte. Om jag är nere kan jag ingenting. Jag måste vara glad för att kunna göra något alls, och när jag glad ser jag även vad som är bra och dåligt. Sen tycker jag också att inspiration är samma sak som lycka.

90 procent av världens samlade popmusik känns som sorgelåtar från människor som måste skriva om det för att ta sig igenom skiten. Har man något att skriva om när man är lycklig?

– Jag förstår vad du menar, men man kan alltid skriva om de stunder då man inte var lycklig. Man får ju hämta text därifrån. Källan måste komma därifrån. Det blir sällan bra musik när man beskriver hur jävla lycklig man är.

Finns det överhuvudtaget någon bra låt om lycka? 

– Oj, vettefan. Det skulle väl vara Perfect Day med Lou Reed då.

Som ju samtidigt är det sorgligaste som skrivits …

– Ja visst är det så. Den berättar ju om en perfekt dag där man får anta att alla andra dagar suger. Men samtidigt, det finns låtar som låter glada innan man väljer att lyssna på texten. Sånt gillar jag. Jag gillar egentligen inte alls när en låt helt går i moll. Det grymmaste är att lyssna på en bitterljuv låt.

När jag pratade med dig i ett annat sammanhang för en tid sedan sa du att du var rädd för det tysta och att musiken är en vadderande effekt i vardagen.

– Jag har alltid haft det som ett skydd. Du vet, när man blivit stressad i folkmassor eller så. Det känns som en hummande vaggvisa inombords, eller en slags napp, säger Nicklas.

Kite har växt snabbt, men trots att utvalda kritiker hyllar deras musik varje gång de släpper ifrån sig material, är det som att den största stormen fortfarande väntar på att hämta dem.

– Vi är livrädda för att bli hajpade och få en hit. Vi har medvetet gjort musik som ska ta små steg framåt. Vi vill inte leva upp till förväntningar, för det vore jävligt oskönt.

Är ni även rädda för att bli större? 

– Nej, men vi vill bli större långsamt. Det skulle vara rätt jobbigt om folk började skriva om oss i tidningar och sånt. Det är mycket grymmare om alla känner till oss utan att läsa om oss.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA