Radioheads digitalanaloga mästerverk Ok Computer fyller idag 25 år. GAFFAs Simon Lundberg återvänder till albumet som skivbolaget kallade ett "kommersiellt självmord".
Projektet var massivt. Att följa upp succén med deras andra album The Bends kändes som en utmaning. Dessutom var Oxfordshire-bandet inte bara trötta på deras konstanta turnéer och framgångar. De var trötta på den hårda, destruktiva tematiken i ljudbild och särskilt i texterna som följt med sedan starten. Med singeln Street Spirit (Fade Out) hade de till och med lyckats bli lite mainstream med en hit på singellistan.
Det var dags för någonting nytt och med ett oroligt skivbolag i ryggen fick de ändå äntligen helt fria tyglar. Vad som skulle hända sedan trodde ingen, men det är också det som är, och alltid kommer vara, magin med det magiska albumet OK Computer. Radiohead hade redan etsat sig in i Englands indieelit. Nu blev de gudar som inspirerat indierocken i 25 års tid sedan albumet kom ut. Ett digital-analogt mästerverk.
Slumpen skapade albumet
Hela historien började nästan som en slump. Radiohead blev tillfrågade av legendariske Brian Eno att spela in en låt till välgörenhet. Resultatet blev Lucky som producerades av Nigel Godrich, ett mindre namn som bara assisterat bandet tidigare. Thom Yorke var lyrisk, även om projektet floppade till följd av att radiostationerna vägrade spela låten. Den hamnade ändå på albumet. Man kan därmed säga att Eno sådde fröet till OK Computer då Godrich också blev med hela vägen – och för resten av Radioheads karriär.
Bandet tog en paus i turnerandet och fick 100 000 pund av skivbolaget Parlophone för att skapa en "uppföljare till succén The Bends". Radiohead gick in i studion med två mål: att göra allting själva och att göra det i hemstaden, berättade gitarristen Jonny Greenwood för magasinet Circus i slutet av 90-talet. Redan från början kraschade allting när bandet började spela in i Oxfordshire. Ärligt talat gick det lite åt helvete. Inga låtar formades, utan små bitar skrevs här och där.
Låtarna Subterranean Homesick Alien, Electioneering och The Tourist var bland de första klara. Någonting fanns där för bandet. För oss hängivna fans så kan det höras om man åter lyssnar på låtarna att de är lite av ett startfrö för det nya Radiohead, samtidigt som det mer grunge-aktiga soundet finns kvar. Men här tog det nästan stopp. Skivbolaget blandade sig i och sa "nej, men hörni – åk till USA på turné!".
En paus födde bästa låten
Sagt och gjort så var britterna öppningsakt för Alanis Morrissette i USA 1996. Som tur var hjälpte det bandet att fokusera och där föddes en musikbebis som skulle ändra på indiescenen för alltid. Paranoid Android är en viktig låt som borde studeras och brytas ner redan i grundskolan. Den föddes via ett 14 minuter långt stycke med orglar som spelade solo genom hela. Slutresultatet blev "bara" sex minuter långt. Men lyssna på produktionen. På androiden som presenterar sig, på Thom Yorkes lidande stämma, på den lättsamma gitarren som leksamt leker med takten. Det är svårt att inte bli lyrisk av hur väl formad låten är i all sin svårhet. Den har inspirerat alla indierock-stilar som finns från The White Stripes till The National. Och glöm inte Kent!
Och texten är i sig oerhört komplex. Den rör sig mellan konsumtionssamhälle och snackar skit om yuppies som bara vill tjäna pengar. En klar tematik för resten av albumet. Här går också att dra paralleller till den korta låten Fitter Happier som bara är en robotröst och dystopiska ljud som bildar en mörk saga.
Ytterligare en oväntad gäst dyker upp
Men fortfarande kände inte bandet att de var på helt rätt spår. Förrän nästa oväntade gäst äntrade deras liv – regissören Baz Luhrmann. Thom Yorke berättade i belgisk radio om när Baz frågade om bandet ville göra musik till sista 30 minuterna av hans film Romeo + Juliet. Där föddes Exit Music (For A Film). En låt som blev limmet till hela albumet.
När bandet återvände till England så flyttade de från hemstaden till en historisk herrgård i Somerset. På grund av dess speciella ljudmiljö så kunde ett helt unikt sound bildas. Lyssna på Let Down som spelades in i en stor danssal klockan tre på natten. Eller på studioversionen av Exit Music (For A Film) som använder naturligt reverb från en trappuppgång av sten. Det mesta spelades in live med få omtagningar.
Inspirationen bakom albumet har enligt bandet varit bred, men det mest intressanta idag 25 år senare är hur mycket det fortsätter att vara i bräschen för modern indie. Nästan lustigt hur någonting "så gammalt" kan låta så färskt. Kritikerna älskade albumet då, men inte lika mycket som efter albumet hade fyllt tio år. När senaste samlingsversionen släpptes 2009 så fick den toppbetyg av alla. 1997 fick den 4/5 av Rolling Stone, som de senare ändrade till en femma flera gånger därefter.
Vill ni veta någonting spännande? Deras amerikanska skivbolag Capitol kallade albumet för "kommersiellt självmord". De ville ha en "ny Creep" och trodde på en flopp. Men som vi idag vet så hade de så sjukt fel. Resultatet blev 4,5 miljoner skivor sålda världen över.
Albumet som inspirerade en hel generation
Ärligt talat finns det få album som förtjänar ett så högt betyg som det här albumet. Albumet känns både i tematik och ljudbild modern när det går mellan mörka ballader och udda tongångar. Det känns aldrig för mörkt, aldrig för ljust. En atmosfärisk ljudbild som ändå andas melankoli. Legendariska Karma Police bryter av med de akustiska gitarrerna och fantastiskt vackra sångarrangemangen. Med bara piano, gitarr och Thom Yorke känns det som att det regnar rosor. Det gör både ont och är vackert.
I samband med 20-årsjubileet kom en exklusiv utgåva döpt till OKNOTOK. I den ingår nymastrade versioner, alla b-sidor och tre tidigare utgivna låtar – I Promise, Lift och Man Of War. Fina tillskott där den senare känns lite udda med sina hårda gitarrslingor. Den var skriven för filmen The Avengers år 1998, men Yorke gillade inte resultatet. Den är definitivt bra, men hör inte hemma på samma album.
B-sidorna är ofta väldigt alternativa och mer lekfulla. Men de håller hög klass som i funkigt instrumentala Meeting In The Aisle som på Karma Police-singeln provar ett mer dansant, och vågar jag säga sexigt, grepp. De spelade låten live först 2012 på episkt manér. Och atmosfäriska Polyethylene (Part 1+2) som ger mindfuck för dagar med sitt tunga ljudgrepp och samtidigt lättsamma akustiska gitarr.
Ta er också tid att lyssna på när Thom Yorke sitter ensam vid ett piano och sjunger How I Made My Millions i en "dålig" mikrofon. En b-sida från No Surprises som smälter hjärtan. Så fantastiskt vacker i sin lo-fi-stämning. Han spelar till och med fel på en not – det är konst.
Gillar man alternativ rock och indierockscenen så har man en skyldighet att i alla fall skriva ett mentalt tackbrev till OK Computer. En fantastisk skatt som med all säkerhet inspirerat många band som jag, och du, älskar idag. Här vågade Radiohead satsa allt och skapade ett mästerverk. Om inte det är inspirerande så vet då inte jag.
LÄS OCKSÅ: Arrangör i fängelse efter skandalfestival – nu släpps han i förtid
Lyssna på den senaste tidens bästa låtar, spellistan uppdateras kontinuerligt:
