Alphaville, Ultravox, Reeperbahn, Lustans Lakejer – ja, och så Jakob Hellman. Hyllade halvförsvunne, integritetsivrande och osynlige Jakob. I den rullande nostalgifesten Forever Young. Hur i hela fridens namn gick det här till?
De flesta, eller antagligen alla, känner ju till historien. Det är nådens år 1988 och 1989. Lars Jakob Olov Hellman gör kometkarriär och släpper skivan Och stora havet. Kärlek, kärlek, kärlek. Och Grammisar. Mer kärlek och massor med uppmärksamhet och fina, snälla recensioner. Vara vänner och Hon har ett sätt överallt och hela tiden.
Som sagt – alla vet ju redan hur det var.
Men sedan ingenting. Eller nästan. Jakob ledsnade. Tog pengarna, flyttade till Skåne och pluggade hundra a-kurser och ingen uppföljare kom. Mytstatusen växte fram. Saknad, längtan och alla undrade, och fortsätter undra.
Det är nu 20 år senare och Hellman har, i princip, fortfarande inte gjort något väsen av sig. Några gästspel, inhopp hos Augustifamiljen och Elin Sigvardsson. Lite Taube, lite Cornelis. Och vi undrar: vem sjutton är Jakob Hellman egentligen? Var är han?
– Vem jag är? Tja du, Gud vet, säger Jakob Hellman. Kanske är det just det jag ska försöka ta reda på genom att vara med på Forever Young. Resa tillbaka till 1989 och återuppleva den jag var då.
– Var jag är, är betydligt lättare att svara på. Jag är nu tillbaka i Malmö efter ett halvår i Bryssel. Jag har jobbat med äldrevård och, faktiskt, hela tiden hållit på med musik. Men jag har väl inte velat synas och inte gjort så mycket väsen av mig.
Bodde i Bryssel
Nej, något väsen har det väl knappast varit. Jakob Hellman har spelat, ensam med gitarren, på små ställen. Låtit sig bokas där och då och inte gjort någon promotion eller slagit på några stora trummor. Under tiden i Bryssel spelade han lite i kyrkan där flickvännen Karolina jobbade. Han har stått för underhållningen på barnkalas. Och han har musicerat under babyrytmikklasser.
– Ja, du vet, för riktigt små barn. "Var är näsan" och sånt där. Ett extremt befriande jobb. Alltså, musiken har ju alltid varit viktig, den har alltid varit central för mig, men det har kanske inte märkts utåt. Mellan 2005 och 2007 spelade jag visserligen en hel del, men sedan tog jag det lugnt igen. Men jag skriver ju låtar och texter hela tiden, och även om det går oerhört långsamt framåt, så tycker jag mig ha nått en punkt där jag är sugen på att spela för lite mer folk igen.
Comeback-dags alltså. Eller? Hellman vill knappt ta i ordet med tång. Men han sticker samtidigt inte under stol med att det här är en viktig tid. Så viktig att den får styra över andra livsavgörande skeenden i livet.
– Jag ska ju bli pappa för första gången snart. Och den beräknade nedkomsten är satt till exakt den dag i juli då jag ska vara med i Allsång på Skansen. Typiskt va? Men jag har redan förvarnat om att jag tänker sjunga färdigt även om det skulle börja kläckas just då. Jag får väl hälsa i tv eller nå't ...
Inget 80-talsfenomen
Och sedan följer Forever Young. Sex kvällar av renodlad nostalgi i Linköping, Varberg, Eskilstuna, Helsingborg, Gävle och Kalmar. Med eller utan ironisk touch. Och, i Jakob Hellmans värld, inte det mest korrekta forumet för att återse en tuperad, neonfärgad publik i midjekorta kavajer och läppglans.
– Nej, egentligen känner jag mig inte särskilt hemma i sammanhanget, helt enkelt. Jag är ju inget klassiskt 80-talsfenomen, jag menar min skiva kom ju 1989 och jag var ju populär långt efter de andra banden och artisterna som är med. Jag känner ju till de flesta och har ju hört allt det där på radion när det begav sig. Och Reeperbahn har jag, trots att jag nog aldrig hört dem, nästan spelat med. Eller ja, några av dem i varje fall. Och Danne Sundquist producerade ju min skiva. Men ändå, jag passar väl inte in helt hundra.
Så kanske är det inte det mest klockrena forum man kunde tänka sig för en återkomst till de stora scenerna.
– Visst, det känns lite märkligt, men när jag fick frågan tvekade jag aldrig. Det kändes rätt, inte för att jag vet varför. Och kanske kan en lyckad nostalgicirkus fungera som en språngbräda.
Siktet tycks alltså vara ställt på publiken igen. För utåt vill han. På nytt. Under Forever Young blir det bara Och det stora havet. Från start till mål, som han själv säger. Men förhoppningen är att det ska föra upp namnet Jakob Hellman i folkmedvetandet igen. Och att han ska kunna ta nya tag, med nya låtar. Och lämna de gamla bakom sig.
– Ja, jag är helt ärligt ganska less på min gamla skiva. Det låter kanske löjligt och klyschigt, men att få spela igenom den kan få fungera som någon form av avslut. Att jag på så sätt kan få lämna över den till publiken en gång för alla. Jag är trött på fenomenet. Om jag förstör någon form av mytstatus eller avdramatiserar det hela genom att vara med på den här turnerande festivalen så är det inget jag kommer att vara ledsen över. Jag hoppas att både jag och de som kan tänkas bry sig kan fokusera på det nya materialet senare.
Hur mycket har framgångarna från förr hämmat din vilja att återvända egentligen?
– Jag har aldrig gjort någon analys av det där, faktiskt. Men visst i viss mån har det säkert varit dåligt att ha den där skivan hängande runt halsen. Det har väl aldrig varit en fråga om prestationsångest, utan bara saker som aldrig blev av, som aldrig blev så bra som jag ville att de skulle bli.
Vad tycker du själv om "Och stora havet" i dag då?
– Mja, nu när jag har spelat igenom låtarna ett par gånger så börjar jag faktiskt gilla den lite grann igen. Jag har inte lyssnat på den på evigheter och var ohyggligt trött på allt som hade med den att göra ett tag. Men nu börjar den kännas bra igen. Men, som sagt, det är dags att säga adjö nu.
