GAFFA tyckte till – ni läste.
"Ane Brun döljer sig inte bara bakom stora gester och massivt slagverk. Hon kan också konsten att vara intim och personlig. Konsten att stå ensam på scen med en gitarr, eller vid pianot. Konsten att småprata med sin publik och få den att skratta."
Machine Head – Unto the Locust
"En gång i tiden, på 90-talet, var Machine Head del av den våg av riffstarka amerikanska band som dök upp. Andra band, som Pantera, var bättre men Machine Head åtnjöt i alla fall mångas respekt. I takt med att kvaliteten efter några år blev sämre sjönk också deras popularitet. Ändå har bandet levt vidare. Efter att ha plågat mig genom 'Unto the Locust' så undrar jag varför."
"Alan Palamo, 23-åringen från Texas bakom Neon Indian, har inte helt oväntat breddat sitt sound från så kallad chillwave/glo-fi, genren för vilken han blev något av en förgrundsfigur. Soundet, och pretentionerna har vuxit, men lekfullheten och psykedelikan finns kvar. Era Extraña rymmer åttabitars-ljudeffekter, en röst dränkt i reverb, och ett sound byggt av alldeles för många lager syntar, hopkokat med en tonårings narcissism."
"Thus:Owls spelade in 'Harbour' på ett hemlighetsfullt slott i Frankrike. Produkten är ett nyans- och variationsrikt hopkok av stämningsfulla arrangemang som med millimeterprecision balansererar mellan ett avgrundsdjupt mörker på ena sidan och en bomullsmjuk paradisvärld på den andra."
"Anledningen till att Takida är så populära i de svenska hemmen är att deras musik är precis som Ikeas bokhylla Billy. Den är tam, känslolös och så fasansfullt tråkig. Likt Billy är Takida för människor som inte ställer högre krav än att radion producerar ljud och att bokhyllan har plats för deras Kalle Anka-pockets."