En av årets mest lovande debutanter, brukar det låta om Sibille Attar. Själv vill hon mest spela så mycket som möjligt, kunna betala hyran och unna sig lite god ost.
Sibille Attar är just nu namnet på ganska mångas läppar. Efter hyllningar från bland annat PSL, ett utelämnande reportage i tidningen Filter och succén med nya EP:n The Flowers Bed vill alla prata med den lovande solodebutanten, som plötsligt är långt ifrån den där körsångerskan i bakgrunden som bekvämt kunde glida med.
Du är själv nu, hur känns det egentligen?
– Fast det är jag ju inte alls, jag har ju ett band som spelar med mig.
Ok, men jag menar att det plötsligt är du som är frontperson och måste ta beslut och svara på frågor.
– I slutändan är det mest roligt. Allt jag släpper ifrån mig har jag kontroll över, samtidigt som investeringen ju är större nu. Alltså det är många som frågar om det här att jag är själv nu, men jag kan säga att jag kände mig mer ensam när jag sjöng i bakgrunden än vad jag gör nu. Det jag kan sakna är väl att bara få haka på, som med [ingenting] och Speedmarket Avenue, att ha någon att dela ansvaret med.
Hur kommer det sig att du gör detta just nu?
– Alltså när man varit ute och spelat med ett band, och sen kommer hem och börjar jobba som servitris igen, det är inte så kul. Jag vill ju göra det där hela tiden. Spela alltså, det är det jag älskar, det enda jag kan. Och det tog ett tag att samla mod men till slut insåg jag att jag nog kunde göra det, och att jag kunde göra det bra. Jag har hela tiden omgivit mig med massa bra musiker och tänkt att det kanske inte riktigt var min roll att stå själv, men till slut struntade jag i det där och bestämde mig för att försöka.
Är du rädd?
– Varför skulle jag vara det? Det är klart att man är orolig, men det är väl alla människor? Jag har fegat tillräckligt i mitt liv, kan jag känna och man är ännu mer rädd om man bara vågar gör saker åt andra. Jag insåg väl att jag inte behöver tillfredsställa andra hela tiden, jag är mer kompromisslös nu än när jag var yngre.
Plötsligt vill alla veta allt om dig, hur känns det?
– Det är ganska jobbigt. Men jag väljer att prata om det jag vill prata om när jag vill prata om det. Det är så enkelt.
Årets mest lovande debutant låter det från många håll? Hur hanterar man sådant?
– Man kopplar bort det från det man gör och så blir man glad för att nån är snäll, och sen klipper man kopplingen där emellan. Försöker åtminstone. Nä, men det är roligt att folk ger mig stöd, så får man se det. Man blir ju påverkad av det som skrivs, det är svårt att undvika det även om man försöker, man kan bli glad och man kan bli ledsen. Så är det. Men jag sitter inte där hemma vid mitt piano och tänker "fan Per Sinding Larsen sa det och det, då är det bäst jag levererar". Men som sagt, man blir glad när folk skriver snälla saker.
Du har levt ganska dekadent, och har som jag förstår det varit mer eller mindre hemlös i perioder. Känns det här som en revansch?
– Man kan se det så om man har lust, men vi har väl alla haft svårigheter. Det har bara råkat bli det där fokuset på mig nu. Jag är en människa som gått igenom saker och det finns vissa ekonomiska förutsättningar som jag saknat, samtidigt har jag haft förutsättningar som andra kanske inte har. Det är väl vad jag har att säga om det.
Hur ser din situation ut idag?
– Jag är hemma och försöker skriva musik och så jobbar jag i en bokhandel. Jag försöker fokusera på att vara så kreativ som möjligt, och det går jättebra. Det är väl det som har hänt nu, den där brytpunkten som vi pratade om tidigare, det som fick mig att ta steget. Jag spenderar all min tid på sånt som jag tycker är kul, och jag har börjat säga ja till saker utan att reflektera, tidigare har jag inte kunnat lägga ner tid på mina egna grejer, nu gör jag det. Jag har offrat skitmycket och jag har inga pengar överhuvudtaget, men det får kosta vad det kosta vill, faktiskt, för det här är så sjukt roligt.
Vad hoppas du ska hända framöver?
– Jag vill spela så mycket som möjligt, och så hoppas jag att jag ska slippa leva så jävla povert som jag gjort. Jag vill kunna betala hyran och göra det här samtidigt, och kanske unna mig lite god ost emellanåt. Det låter som en ganska modest önskan, men jag vill kunna göra det här länge, för jag har ingen plan b. Det är som den här historien om humlan. Har du hört den? Enligt gravitationens lagar ska den inte kunna flyga eftersom den är för tung och har för små vingar, men den gör det ändå, för att den vill det. Det är ungefär så det känns för min del.
