I dagarna släpps Lloyd Coles elfte album Standards. GAFFA ringde upp honom och pratade om musikaliska möjligheter, en förälders oro och åldersnoja.
Det sprakar i telefonen och man kan riktigt höra att rösten på andra sidan linjen befinner sig en Atlant bort. Lloyd Cole sitter på ett hotellrum i New York. Klockan är förmiddag och han kan bara prata i 20 minuter för att han måste skynda sig och flytta bilen innan han får böter.
– De berättade för mig att om jag hämtar bilen innan 11.30 så kostar det 20 dollar, men om jag hämtar den senare så kommer det kosta 60 dollar. Det här är New York!
Han är ganska trött. Kvällen innan var han på konsert och såg sin son uppträda för första gången i New York. Sonens band heter Bachelors Of Fine Art och spelar enligt sig själva powerpop, men Lloyd kallar musiken för popmusik spelad av en rockgrupp. Han är inte helt nöjd över att sonen valt samma bana som han själv gjorde en gång.
– Jag oroar mig över honom. Jag har själv gjort det här i många år nu och det finns bra och dåliga sidor med det. Jag hade antagligen oroat mig mindre om jag visste att han ville bli en advokat för då hade jag tänkt att "ja, han vill bli advokat. Det här kommer nog lösa sig". Men som det är nu så vet jag att man kan göra fantastisk musik och ändå inte tjäna pengar.
Lloyd Cole startade sin musikaliska karriär som en av medlemmarna i bandet Lloyd Cole & The Commotions. De bildades i början på 80-talet och slog snart igenom med singeln Perfect Skin, som tog sig till en top 30-plats på England-listan. I en gammal intervju från den tiden konstaterar en ung Cole att han gjort allt han velat och kunnat musikaliskt, men att han skulle kunna tänka sig att pröva på något nytt i framtiden. 30 år senare håller han fast vid sitt ord.
– Vet du, det som är så spännande med musik är att det fortfarande finns saker som jag vill göra. Det här året har jag gjort en skiva i samarbete med en österrikisk kompositör, musik som är ganska annorlunda för mig. Att ha möjligheten att kunna göra nya saker vid min ålder är spännande. Jag skriver även lite prosa. Och jag tror inte att jag kommer ha några problem med att hitta saker att göra resten av mitt liv. Jag kommer inte vara uttråkad.
Den 19 juni släpper Lloyd Cole sitt senaste album Standards som är det elfte i raden. Han har tidigare berättat att han ville göra en pop-skiva med hjälp av ett rock´n´roll-band, och valde den här gången att involvera digitala verktyg i skapar-processen. Dessutom gick han tillbaka till sina rötter och tog hjälp av Fred Maher och Matthew Sweet.
– De spelade på min första soloskiva för ja... det är skrämmande hur länge sedan det var. Det var nästan 25 år sedan. Jag hade de här låtarna till den här skivan som fick mig att inse att jag ville göra någon slags popskiva eller rockskiva. Och när jag tänker på det tänker jag på Fred och Matthew som de bästa musikerna för den typen av musik som jag ville göra.
Kändes det nostalgiskt?
– I början var det lite nostalgiskt men när vi började arbeta kändes det precis som vanligt. Det är det som är det konstiga när jag gör musik. Om det inte finns någon spegel i närheten och jag inte ser hur jag ser ut så jag känner jag mig precis likadan som jag alltid gjort. Och när jag sjunger så låter min röst ungefär likadant. Den förändras inte så mycket. Så jag känner mig inte som 50 år när jag gör musik. Det är bara när jag försöker springa uppför trapporna eller tittar mig i spegeln som jag inser att jag är 50.
Hur är det?
– Det är inte så illa. Jag tror att jag förut var lite för bekymrad över idén om vad som passade min ålder. I många år kändes det inte värdigt för en person i min ålder att spela rock´n´roll musik och att jag kanske borde göra tyst musik eller klassisk musik nu. Men sen, och jag vet inte varför, men jag fick förfrågan att recensera en skiva som Bob Dylan gjort. Och när jag lyssnade på den så tänkte jag att han är ju 70-nånting och han verkar ha samma energi som han hade som 25-åring. Då tänkte jag att jag kanske också har den energin kvar, jag vet inte, men jag vill ta reda på det. Så jag jobbade riktigt mycket med de här sångerna för att se om jag fortfarande hade det i mig, och efter en vecka så kände jag att wow, jag kan fortfarande göra det här om jag vill. Det är riktigt spännande faktiskt.
