Bakom kulisserna med Xenia Kriisin

– Jag ska bara hitta en snus först, säger Xenia innan vi sätter oss ned vid några röda sammetskuddar bakom scenen.

Det är en stor kväll på Storan för Xenia Kriisin. Ikväll är det releasekonsert för hennes debutalbum Hymn. Hon har planerat, organiserat, fixat, styrt upp och nu är nästan skeppet i land. Hon ser noga till så att alla passagerarna är nöjda och belåtna fram till slutdestinationen. Men hennes omhändertagande natur är något som kan gå till överdrift.

– Jag har gjort många misstag under tidigare konserter. Jag har fokuserat alldeles för mycket på att alla andra ska må bra och så har jag glömt bort mig själv. Det är nån jantepryl ... Och nu bara glider de in, gottegrisarna! 

Folk droppar in bakom scenen med notpapper, instrument och scenkläder. Xenia hoppar sprudlande upp och kramar dem så fort hon ser ett nytt ansikte i lokalen. Sedan samlar hon sig och dirigerar dem till var deras loge finns, var fikat står och berättar när det är dags för genrep. Hon verkar ha stenkoll på läget, där hon sitter i skräddarställning på kuddarna och smuttar på en kopp kaffe. Fokuserad, kontrollerad, men också lycklig. Pirret inför ikväll syns i hennes ögon.

– Jag är mån om att skapa en lugn miljö för att det är så mycket folk inblandade. Jag vill organisera allt bra för allas bästa, för det värsta är att känna stress!

Xenia var mer introvert när hon var yngre och blev hämmad av det, vilket ledde till scenskräck.

– Det var bara rädslor ... Det är väldigt blottande att vara sångerska, man är väldigt naken när man sjunger. Man sjunger ju med hela kroppen. Att öva upp en röst är en mognadsprocess. En osäker tonåring är samma som en osäker röst, de lever i symbios.

Men den osäkra tonåringen märks knappast i den självsäkra arbetsledaren Xenia som nu sätter sig längst fram på scenen med körmedlemmarna och musikerna runt omkring sig. Det är dags för genrep. De skojar och skrattar men då och då diskuteras låtpartierna i lugn och allvarlig ton. Xenia sjunger fel i en stämningsfull låt och skojar bort det. Kören övar på synkroniserade hårskakningar. Det märks att Xenia är trygg med sin ensemble.

– Jag spelar med mina bästa vänner och folk jag älskar. 99 procent av mina vänner är musiker och dessutom genialiska musiker, säger hon och ler stolt.

Hennes säregna efternamn Kriisin kommer från hennes farfar som var ryss. Han hette Grichin, men när han flydde till Finland och träffade hennes farmor blev namnet förfinskat till Kriisin. Xenia är ett släktnamn från långt tillbaka. Hon tycker att det känns fint med lite släkthistoria i namnet. Under uppväxten i Johanneberg i Göteborg var det kompisgänget som gällde i vått och torrt. En god vän är Anna von Hauswolff som har varit en inspiration och ett stort stöd genom arbetet med den nya skivan. GAFFAs Camila Astorga Díaz gav Xenias debutalbum full pott: "Hymn är ett kaosartat mirakel. Det vibrerar av storhetsvansinne. Det river tag, kastar loss, drar med en utan att be om lov först."

Xenia beskriver sin debutskiva som hennes levnadsår kompakterat i tio låtar.

– Det känns som att alla låtarna har gått igenom ett helt liv på något sätt, genom mig. Och nu sitter de där, bevarade. Låtarna är jag, de är den jag är just nu.

Repetitionen går bra. Xenias röst låter stark och självklar. Några av hennes vänner har börjat dyka upp på läktaren i den stora teatersalen och följer repetitionerna med spänning och viskar till varandra.

Xenia torkar svetten ifrån pannan. Det är inte långt kvar till konserten sätter igång och alla stolar i salen kommer fyllas upp. Den kommande efterfesten i Kristallen benämner hon som en enda stor familjefest.

– Jag kommer fira med många kramar ikväll. Och så kommer jag självklart knäcka en flaska bubbel! Den står redan på kylning. Den vardagslyxen unnar jag mig, billigt bubbel.



Efter repetitionen samlas gänget i logerna för att ladda upp och byta om. I logerna börjar hår tuperas, textrader repeteras, ölkorkar flyga upp och hårspray osa. Xenia har sjungit upp och känner att rösten är redo. Hon tycker att en sångröst är ett mäktigt instrument som hon hyser stor respekt för. Det var därför det tog ett tag innan hon vågade ge sig ut och testa den.

– Rösten är det enda sättet jag kan uttrycka mig på helt ärligt. När jag är på scen är jag verkligen ett med den. Scenskräcken försvann när jag vågade mig upp på scenen. Det var där rösten kunde tyglas och utvecklas.

Små burkar med vitt puder ställs ut här och där. Det är till håret. Xenia tar en näve och sätter i hårtopparna. Vitt puder kastas och dammar. Det är hjärtfull och hektisk stämning.

Musikerna springer kors och tvärs med nya accessoarer. Någon knäcker idén att alla borde ha halsband och trenden sprids snabbt. Ett par körmedlemmar går iväg för att ladda enskilt.

Xenia uppträder lugn och stabil. Kanske är anledningen som hon sa tidigare att hon vill sprida ett lugn till de andra.

– Det känns så overkligt nu. Jag kommer inte fatta det när jag står där. Fan vad kul det ska bli. Nu kör vi – game on. Det enda jag är orolig för är cittran, tänk om den stämmer om sig på scenen. Det är kallt där ute ...



Xenia kommer in på scenen i en guldfärgad paljettkåpa som gnistrar i mörkret. Hennes raka, känslofyllda och kraftfulla sångröst bryter tystnaden. Det går att ana rysningar över hela publikhavet. Cittran ger ifrån sig ett klingande rent ljud, den hade inte hunnit stämma om sig. Rungande applåder. Det hörs gråt i publiken som antagligen kommer ifrån Xenias vänner. Spontana och skojfriska mellansnack med långa tacktal i varvas med hennes hjärtskärande stämma som lyfter hela Storan. Nu kan Xenia släppa kontrollen och ge allt. Det är här, på scenen hon trivs bäst.

– Det känns så ... stort att stå på scen. Det är där jag känner mig som som mest fri, konstigt nog. Fri från fördömande, från omvärlden, yttre konstiga prylar, omständigheter. Fri som person i själen och i musiken. Även om jag ibland blir nervös så är det bara där jag kan vara mig själv fullständigt.

Se alla bilder ifrån när Xenia och hennes band laddade upp inför konserten här.