VECKANS VINYL: Här är historien om The Roots 15 år gamla milstolpe – Things Fall Apart.
Vi måste nästan inleda där skivan börjar. Ett klipp från Spike Lee-filmen Mo' Better Blues, Denzel Washington har ordet:
"It incenses me that our own people don't realize our own heritage, our own culture … this is our music."
Varpå Wesley Snipes ryter till:
"Bullshit, the people don't come because you grandiose motherfuckers don't play shit that they like. If you played the shit that they like, then people would come, simple as that."
The Roots får direkt in oss i diskussionen om svart musikkultur och respekten den saknar. Ett problem 1990 när Mo' Better Blues kom men även strax innan milenniumskiftet när Things Fall Apart nådde skivhyllorna. Och nu, 15 år senare, ses The Roots fjärde verk som en milstolpe, inte bara i bandets karriär utan skivan räknas även som en viktig del när hiphopen tog sitt nästa steg. Albumet banade också väg för neo-soulen. Både D'Angelo och Erykah Badu kan höras på plattan men gick också vidare i samma studio med albumen Voodoo och Mama's Gun. Styrkan satt i Electric Lady Studios väggar.
Skivans inledning är som en nål rakt i rätt vinylspår. The Roots nådde en större målgrupp, slog igenom och kreddades därefter men frågan är om det skedde genom att gå fler tillmötes eller om det handlade om att – så stilsamt – tugga vidare i redan inkörda spår, samtidigt som man fick större muskler genom skivbolaget Geffen. Faktum är att om man lyssnar på bandets tredje giv, Illadelph Halflife, bär fortsättningen, Things Fall Apart, på ännu fler jazziga infall. Skivbygget är långtifrån en lättöverskådlig hitkavalkad. Här finns istället den där snåriga skogen som The Roots har gjort till sin egen. Organiska grunder och rap som mer skjuter ner dig än lyfter upp dig. Man tar in och tar in och tar in och så är man såld. Allt går på löpande band och med trygg hand, men med The Roots i öronen är Philadelphia för alltid en grå vardag, en plats för sorg, frustration och tristess. Och i, och igenom det föds kampen för humanism och alla människors lika värde. Det destruktiva ger energi åt det konstruktiva.
För framgång krävs emellertid hittar och runt 1999 var även MTV en viktig faktor. Den då musikrelaterade kanalen fångade snabbt upp The Roots och Erykah Badus samarbete You Got Me. Vad kanske inte alla har snappat upp var att Philadelphia-singer-songwritern Jill Scott stod för sången från första början. Men sångerskan byttes senare ut mot Erykah Badu för att skivan skulle ha ett säkert up and coming-namn att visa upp. Ingen kan klaga på det valet så här i efterhand. Badus mjuka toner smälter in med hela skivans softa framtoning mitt bland alla sylvassa tankar.
På omslaget ser vi två svarta tonåringar som flyr från ett stort gäng poliser. Fotot är taget i Brooklyn-området Bedford-Stuyvesant och är en direkt reflektion av den amerikanska medborgarrättsrörelsen. Man sugs in i kvinnans skräcksargade ansiktsuttryck, man känner sympati för den kamp som då utkämpades och som på flera håll än är aktuell i flera avseenden. Här i Sverige sitter vi med våra problem, men styrkan att orka fortsätta föds ur kulturen. Ur musik som aldrig dör. Den humanistiska sidan av The Roots, den kampen de alltid har tagit, är på något sätt utomjordisk. Och den behövs lika mycket nu som då.
Things Fall Apart nådde så sent som 22 april 2013 platinastatus. Det var inte en dag för tidigt. Nu är skivan 15 men lyser exakt lika klart som den där sena februaridagen, 1999.
Kalla fakta om Things Fall Apart:
– Gruppen jobbade till en början med runt 145 låtar, som slutligen bantades ner till 17 spår.
– Släpptes 23 februari 1999, samma datum som Eminems The Slim Shady LP och TLCs Fan Mail.
– Gavs först ut i fem olika limiterade albumomslag.
– Längd: 70:34
– Producenter: The Grand Wizzards, Scott Storch, Jay Dee
