Bland döda vildsvin och monstruösa basgångar hittar Tina Berglund till Summerbursts kärna.
Från att med buller och brak ha fått Stockholms stadion att explodera i fyrverkeri de tre senaste åren, var det nu dags att under två dagar förvandla Gärdet till en gigantiskt housefest som tusentals besökare suktat efter i månader. Dock är det med viss skepsis som jag återvänder till Summerburst efter ett besök på festivaldebuten som ägde rum 2011. I takt med att festivalen har utvecklats till en makalös tillställning har även fördomarna gjort det. Det spekuleras oblygt huruvida det snarare är en prestigefest som snarare handlar om att vara på plats än intresset för musiken. Även själva artisteriet får sig en känga då och då, med argumentet att det bara är att trycka på play. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte blivit påverkad och självklart förändras även den personliga smaken under tre års tid. Dessutom kvarstod mitt personliga dilemma och farhåg; Hur skulle ett av de mest oförglömliga minnena med David Guetta på Stockholm stadion för tre år sedan stå sig?
Under festivalens första dag slås jag ständigt av det absurda i flertalet situationer:
– Helikoptrar cirkulerar som hökar runt området för de festivalsugna som vill uppleva Summerburst på en helt ny nivå, bokstavligt talat.
– De hundratals skrik från de tappra personer som vågat sig upp i några av de åkattraktioner som snurrar mittemot den gigantiska scen som byggts upp. Samtliga tjut drunknar givetvis i de monstruösa basgångarna som dånar över Gärdet.
– Det faktum att det står vildsvin på menyn.
– Men kanske framför allt de tappra besökare som trotsande och huttrande hoppar runt i shorts trots att vädergudarna glömde attenda eventet. Vilket även Afrojack tvingades göra på grund av motorhaveri som gjorde att han fastnade på Cypern efter en nödlandning.
Under premiärfestivalen för tre år sedan stod Adrian Lux på scen. Det var året efter att han nått framgång med den dansanta hitten Teenage Crime. Årets motsvarighet är holländska Martin Garrix som inleder setet med bombnedslaget Animals. Likt Lux besitter Garrix både pondus likt giganterna och förmågan att med precision bygga upp publikens förväntningar och införliva dem i välkomponerade beats såsom till exempel Wizard. Garrix är ett av flera exempel som vittnar om att festivalen har växt inte bara på bredden, utan även i rang i internationella sammanhang. Allt ifrån franska till brasilianska flaggor böljar i takt med musiken när festivalbesökarna låter tyget fångas upp i vindarna som sveper över området.
Martin Garrix fick under fredagen även sällskap av bland annat Ummet Ozcan, Showtek och Cazzette. Tyvärr är publiken något ljummen och frusen och får inte upp värmen på riktigt förrän Fedde La Grand och Hardwell kliver upp på scen bakom det gigantiska DJ-bås som skulle kunna ge vem som helst hybris.
Under festivalens andra och avslutande dag blir jag än en gång påmind om den kollektiva eufori Summerburst har förmågan att framkalla hos samtliga 30 000 besökare. För i grund och botten handlar det om utbytet mellan DJ och publik. Tillsammans skapar de oändliga mängder energi som formas av pulserande, extasframkallande beats som i sin tur absorberas av tusentals kroppar och utgör det publikhav som studsar upp och ner.
Chicagobaserade Krewella får publiken att beakta sin dansnerv när de bjuder på ett av festivalens råaste set. De piskar upp publiken med intensiva och metallklingande låtar och sticker ut genom att de bjuder på ett liveuppträdande med publikkontakt som få av festivalens artister behärskar. Krewella är en av få kvinnliga akter som medverkar på årets Summerburst. De får sällskap av Rebecca & Fiona och Halmstadsduon L.U.S.Y. Dock kvarstår det faktum att resterande akter enbart består av män. Jag ser fram emot den dagen, om jag får fantisera fritt, när Icona Pop får avsluta festivalen.
Om det tidigare lät absurt med helikopterturer är det egentligen ingenting mot den show Dada Life bjuder på. De inviger setet med en remix på Major Lazers Bubble Butt och spektaklet är igång. Färgglada animationer klär de tolv skärmar som ramar in scenen samtidigt som uppblåsbara bananer och champagneflaskor skumpar runt i publikhavet. Born To Rage avslutar duons set och om det är något som stämmer in på den gigantiska folksamling som utgör publikmassan, är det ett av Dada Lifes avslutande ord: "Kom ihåg, vi var alla födda till att röja!".
Denna mentalitet hänger kvar resten av kvällen och Calvin Harris möter inga som helst svårigheter i att få tusentals människor att klappa i takt och sjunga med till hans välkända och välkomponerade låtar. Han må ha lyst med sin frånvaro för fyra år sedan, men allt är förlåtet efter ikväll. Det är få förunnat att få njuta av Calvin Harris version av Route 94 – My Love med Jess Glyne, i toppen av ett pariserhjul när solen går ner.
Publikjublet som möter David Guetta när han kliver på som festivalens sista akt är övertygande. Mina tvivel är som bortblåsta, om det är någon som kan överträffa sig själv gång på gång så är det ju faktiskt David Guetta. Han bjuder på en maxad show med pyroteknik som får champagneglasen att rinna över. Han är en av få DJ:s som kan komma undan med de något enformiga låtformationer som loopar i all oändlighet. Publikens extas är ett enda stort superlativ i sig och samtliga personer, såväl de som svettas i publiken men även de som tar en svalkande i baren, stämmer gång på gång upp i gemensam allsång. Huruvida det beror på kvällens sena timme, besökarnas promillehalt, eller den påkostade pyroteknik som exploderar i både eld, glitter och fyrverkerier, struntar jag fullständigt i. Gärdet når klimax från första låten Shot Me Down och håller sig på samma klimaxdrabbade nivå fram till sista låten Bad som tar ytterligare ett ärovarv på Gärdet.
