COVER ME: Garmarna presenterar sina 5 favoritomslag.
6 blev Garmarnas comeback efter 15 års tystnad. Skivan, som släpptes i våras, gästas av Maxida Märak och Joakim Thåström. Här nere delar bandets medlemmar med sig av sina favoritomslag, men först pratar de om hur bilden till 6 upptäcktes av en ren slump.
– Det var på Pelle Osslers fotoutställning i Stockholm. Där hängde den plötsligt, den här bilden. Den var så drabbande i sin extrema ödslighet. Det känns som det sista huset på jorden och som att man kanske är betraktaren på avstånd. Vad sker i det där huset? Vad är det som sker i mörkret utanför? Eller är det kanske egentligen känslan av att komma hem?, säger bandet till GAFFA.
Några dagar senare kom tanken att bilden kunde vara vacker som albumomslag. Bandet pratade ihop sig och Pelle Ossler gav sitt medgivande. Omslagsbilden var färdig, som första del i processen, och satte hela tonen för det kommande albumet. Efter ett tag började dock beslutet att skava.
– Det kändes som att vi kanske hade fel ingång med omslaget. Musiken vi jobbade med blev alltmer upp-tempo och det kändes ibland som att omslaget inte passade rent musikaliskt. Men när man är mitt i en process är det lätt att tappa helhetsblicken och med det färdiga resultatet tycker jag att det blev perfekt. Det finns en stillsam, mörk värdighet i omslaget som vi i våra bästa stunder även lever upp till musikaliskt.
Garmarnas medlemmar väljer ut sina omslagsfavoriter:
Emma: Janis Joplin With Big Brother And The Holding Company – Live At Winterland ’68.
– Jag gillar bokstäverna och färgerna på omslaget. Sättet hon sjöng på är en av de få som faktiskt berör mig, antagligen för att hon rent musikaliskt var min raka motsats på alla sätt och vis.
Jens: David Bowie – Station To Station
– Jag kommer ihåg första gången jag såg omslaget till Station To Station. Det var i en skivback på ICA i Ullånger (jo, de hade till och med skivor i vissa mataffärer på den tiden), och minns att den gjorde ett stort intryck på mig. Mitt 11-åriga jag tyckte nog inte att omslaget var särskilt snyggt, men det var något utomjordiskt och mystiskt över Steve Shapiros foto, där Bowie tittar in i ett rum där väggarna täcks av svarta cylinderformer. Det var ett omslag som stod ut i skivbacken. 34 år senare är Station To Station fortfarande en av mina absoluta favoriter – både vad gäller musik och omslag.
Rickard: Bob Marley – Survival
– Det var brorsan som köpte den här LP:n. Det måste ha varit när jag gick på låg- eller mellanstadiet, och jag älskade flaggorna. Det dröjde innan jag förstod kopplingen till slaveriet och kontinentens frigörelse från kolonialismen – men det gjorde ju inte omslaget sämre.
Gotte: PJ Harvey – To Bring You My Love.
– Under resorna på 90-talet var det särskilt några plattor som snurrade mer än andra i turnébussen. To Bring You My Love var en av dem. Omslaget är inspirerat av Prerafaeliten John Everett Millais målning Ofelia, vilket passar musiken väldigt bra. Prerafaeliternas verk kretsade kring de eviga frågorna kring passion, kärlek, svek och död, vilket passar som hand i handske med texternas tema på skivan.
Stefan: DAF – Alles is gut
– Det är egentligen alldeles för svårt att välja, dessutom snodde Jens mitt favvo-omslag. Men detta omslag är ändå helt underbart och ser exakt ut som musiken låter: svettig, störig och kåt. Blir fortfarande lika glad varje gång jag ser det och måste genast få en omgång Sato Sato och Alle Gegen Alle.
Garmarna ser du närmast på Throwback Festival, som sker i Falköping, 10 september.
