Joshua Radin: "Det var en konstant besatthet"

En tisdagskväll i mars och det spöregnar. Det är blåsigt och det är grått och det är dimmigt. Det är långt ifrån den våridyll man skulle kunna förvänta sig när vi snart ska förlora en timme på vårt dygn. Men Joshua Radin bryr sig inte så mycket om det. Han är nöjd över att få komma ifrån ett väldigt varmt Los Angeles ett tag.

– Det känns jättebra att vara här. Jag älskar ju Sverige. Visst är det typiskt Göteborg-väder, men vad ska man göra?

Att regissören Bill Lawrence bestämde sig för att ha med ett antal av Radins låtar i Scrubs, gav honom en kickstart och 13 år senare står med sitt sjunde släppta studioalbumet i sin ordning. Med The Fall har han utmanat sig själv ytterligare och valt att producera det helt med egna händer.

– Det går mycket fortare när jag gör det själv. Jag vet vad jag vill. Efter att jag har gjort sex andra album med olika producenter så vet jag hur det funkar. Hur de gör saker och hur jag gör saker. Jag har inte haft tillräckligt med självförtroende för att göra det själv innan. Men nu känner jag mig så pass trygg att jag till och med hade kunnat producera någon annan artist. Det är något jag vill. Något som First Aid Kit. Akustiskt, harmoniskt, lite åt folkhållet, jättebra texter.

Tre dagar. Det var vad som krävdes för Joshua att producera ett album. Han gick in i studion med vänner han har känt och spelat med sedan länge. Det mesta behövdes inte ens sägas, det bara gjordes. De spelade igenom det några gånger och sedan var det bara att köra. Resultatet blev alltså The Fall.

– Jag tycker att det här albumet låter väldigt mycket som mig. Det är jag. Sedan är det svårt att säga hur lång processen var innan jag kom så långt som till studion. Jag gick igenom låt efter låt i huvudet och tänkte på dem hela tiden. Det finns liksom inte en chans att kunna säga hur många timmar jag lade på det, för det var alltid med mig. Jag tänkte på det innan jag somnade, jag tänkte på det direkt när jag vaknade. Alltid. Det var en konstant besatthet.

Två år har gått sedan Joshua satt näst intill fastklistrad på hotell Diplomat i Stockholm och skrev Onward & Sideways. Enligt honom själv har även några av låtarna på The Fall skapats på samma sätt. Men då han förra sommaren hyrde en lägenhet i Gamla Stan skapades de flesta av hans nya alster i den. The Fall beskrivs i media som Radins mest ärliga album och han säger själv att det har mycket att göra med "the fall of innocence" i en relation.

– Alla låtar jag någonsin har gjort är ärliga, men det här är väl det ärligaste i det stora hela eftersom det inte finns med några visioner från producenter som säger att jag ska eller inte ska göra det ena och det andra. Det är bara jag. Och det handlar om att kolla under ytan. Efter att allt har varit helt nykärt. Det är ett universalt tema skulle jag tro.

You gotta pick and choose your battles. Exakt så känner Joshua vad gäller innehållet i texterna, och just därför har blivit sådär ärliga, hjärtskärande och igenkännbara. Han menar på att många som gör vad han gör, hans egna idoler som Bob Dylan, Tom Waits och Bruce Springsteen till exempel, har ryckts med i den politiska svängen. Att skriva politiskt influerade texter har aldrig riktigt tilltalat Radin, även om han går och röstar, vet var han står och förmodligen är mer insatt än medel. Men han känner att det inte är tillräckligt.

– Jag tycker det är pinsamt å USAs vägnar att Trump blev vald som president och så som världen ser ut nu är skrämmande. Det känns som att rasismen gör sig mer och mer påtaglig överallt och det är självklart oroväckande. Vem vet? En dag kanske jag blir mer politiskt aktiv på ett sätt som kommer märkas i mina texter. Men i hela mitt liv har jag varit mer fokuserad på mina personliga förhållanden. Och hur jag, genom att skriva om dem, har hjälpt andra med deras relationer. Det blir så betydelsefullt för både andra och mig. Politik är självklart viktigt och det betyder jättemycket. Men människors relationer med deras föräldrar, vänner, partners, barn... Det betyder mer. I alla fall för mig.