”Jazzpuritaner ställer sig nog frågan om en del utav det som spelas på festivalen överhuvudtaget är jazz”
Stockholm Jazz Festival genomfördes för första gången 1980 och ägde under en lång tid rum nedanför Moderna museet på Skeppsholmen under sommaren. År 2012 flyttade festivalen inomhus till ett stort antal scener, och idag inleds årets upplaga med 300 planerade konserter på 80 olika scener runtom i Stockholm mellan den 13 och 22 oktober.
Eric Birath är festivalchef sedan åtta år tillbaka och även vd på jazzklubben Fasching, som driver festivalen. Enligt honom har festivalen en stor bredd samtidigt som den täcker en stor del av den svenska jazz-scenen.
– Jazzen är en relativt liten genre men den är ju högst global på något sätt, och väldigt omhuldad och älskad. Stockholm Jazz Festival är också en sorts paraplyfestival där den centrala organisationen producerar många av de internationella profilgigen, sen ansluter sig det fria musiklivet till festivalen med sina egna arr och då inser man hur många som är involverade i jazzscenen i Stockholm. Hur många musiker och band det finns, hur många småarrangörer det finns … Folk brinner verkligen för att arrangera egna gig på ett sätt man inte riktigt ser i andra genrer, säger Birath till GAFFA och fortsätter:
– Om man hade gjort en liknande grej med popmusik är jag inte säker på att man hade fått samma bredd, även geografiskt sett, att det anordnas konserter i replokaler, i kyrkor, på småbarer, alla möjliga typer av klubbar, konserthus och så vidare.
Varför behövs ett evenemang som Stockholm Jazz Festival?
– Det är väl framförallt för att sätta fokus på musiken. Alltså att lyfta genren. Det är ju inte så att jazzen inte finns närvarande i Stockholm annars, det gör den ju, men på något sätt så riktar man strålkastaren mot den här genren och upplyser övriga Stockholmare om att ”titta här, det här finns”. Och under de här tio dagarna så kan man ta del av väldigt mycket musik.
Har artistutbudet förändrats genom åren, i så fall hur?
– Inte direkt, allting bottnar ju i jazz men däremot så finns det ju en väldig bredd i den moderna jazzen. På dagens jazzscen liksom. Det finns allt från mer traditionella uttryck, som lutar sig mot 40-50-60-tals jazz, och sen finns det sånt som är väldigt modernt och lutar sig mer mot en frijazztradition, avant garde, och så finns det sånt som kanske hämtar inspiration från pop eller hiphop eller soul och funk. Någonstans kan man väl säga att all musik är i ständig förändring och letar nya influenser. Men jag tycker att det märks väldigt tydligt inom jazzen.
Finns det exempel på akter ni bokar idag som ni inte hade kunnat boka för, säg, sex år sedan?
– Jazzpuritaner ställer sig nog frågan om en del utav det som spelas på festivalen överhuvudtaget är jazz. Och det är väl också den heliga frågan; vad är jazz? Nu kommer jag inte ihåg vem det var som sa det, om det var … Monk eller … Det var en berömd jazzmusiker som sa typ ”är det inte bara så enkelt att om man säger att man spelar jazz så gör man nog det.” Det kanske inte behöver vara svårare än så. Det som händer både i Sverige men framförallt internationellt är att man hämtar influenser från så många olika håll. Det finns ofta någon sorts jazz i ryggraden, men man svävar ut väldigt mycket i någon allmän instrumentalmusik liksom. Jag tycker att gränserna är ganska utsuddade. Det finns ju till och med rörelser inom jazzen som tycker att vi inte borde tala om jazzmusik längre, utan bara om musik, säger Birath och fortsätter:
– Jag reflekterade över det idag, vi har en invigningskonsert med de två kvarvarande medlemmarna av EST, Esbjörn Svensson Trio, som kommer att spela med andra musiker. Men just EST var väldigt tidiga med att sudda ut gränserna och hämta influenser, både från den klassiska musiken såväl som rockmusik och elektronisk musik. Och det var nog många då som också tänkte ”är det här verkligen jazz.” Men jag tror att de själva uttryckte det som ”vi är ett popband som spelar jazz.” Jag skulle säga att det inte finns något modernt svenskt band som har påverkat jazzmusiken så pass mycket som EST har gjort, i sin relation till musiken. Eller i sitt förhållningssätt till jazzen, kan man väl säga.
Birath berättar vidare att festivalens bredd artistmässigt tillsammans med jazzgenrens bredd i sig, bidrar till möten, sociala tillfällen och en varm känsla där människor får möjlighet att träffa likasinnade.
– Det som någonstans är fint med jazzen, inte bara på Stockholm Jazz Festival utan generellt, är att det åldersmässigt är en så otroligt blandad publik. Att vi har allt från ungdomar som går med sina föräldrar för att kunna komma in på konserterna, till 85-åringar, och att de alla går och ser samma konsert. Det finns ingen musik som är för de yngre eller för de äldre, det är verkligen bara musik att ta till sig. Jag har jobbat mycket i pop, rock- och indiesvängen också och det upplever man ju inte alls där. Där är det snarare väldigt definierat i de allra flesta fall, vad en artist har för typ av publik. Men inom jazz så är det väldigt, väldigt löst, säger Birath.
Finns det någon extra minnesvärd konsert som sticker ut under åren som festivalchef?
– Avishai Cohen som vi avslutar årets festival med, han spelade väl senast 2016, den konserten minns jag fortfarande hade en intensitet och koncentration på otroligt hög nivå från den första noten till den sista. Jag ser verkligen fram emot att se det igen. En annan person med en otrolig intensitet i spelet är Tigran Hamasyan, en armenisk pianist som också är helt fantastisk. Men det finns väldigt många, man kommer knappt ihåg allt man har gjort. Men för att nämna en till … Så är det en konsert med Roscoe Mitchell från Art Ensemble Of Chicago, som gjorde en duokonsert med en japansk trummis som heter Kikanju Baku 2016, på bara saxofon och trummor. Det var också en otrolig intensitet i liksom en timme. Helt fritt och otroligt vackert.
Något eget du vill tillägga?
– Det är mycket som börjar bli utsålt, så vila inte på hanen utan haffa biljetter nu!
Stockholm Jazz Festival pågår mellan den 13 – 22 oktober. Se hela festivalprogrammet här.
