Albumrecension

Jason Moran: Ten

Ten - Jason Moran

Jason Moran

Ten

Pianojazz som inte tillåts söka friheten

Jazzpianisten Jason Moran har ibland nämnts i samma andetag som Theloneus Monk, och visst finns det beröringspunkter. Men det blir lätt missvisande och orättvist, både gentemot ikonen Monk och Moran själv. Framför allt för att referenserna i anda och rytmik kan göra att man inte direkt hittar Morans egna uttryck, för att man tycker sig höra dem, för att man låter sig förblindas. Sen låter han heller inte sig själv blomma ut ordentligt, kan man tycka. Ibland känns det som att han etablerar ramar och sen inte vågar låta musiken ta stegen utanför dem, inte vågar låta den rinna iväg med känslan, med flytet. Det blir lite stelt, det blir lite strikt. Även om det är skickligt och det finns tendenser till att låta musiken ta överhanden, ta kontrollen och leva upp till sig själv, så blir den så hårt hållen att den stagnerar. Och, oavsett hur skickligt framförd den är, känns det inte som den goda vägen att vitalisera och hålla pianojazzen levande. Den behöver näring för att flyga.

VILL DU LÄSA MER?

Bli medlem och få full tillgång till allt innehåll på Gaffa.se

Få den första månaden för 1 kr. - Därefter endast 39 kr. / månad.

  • Full tillgång till allt innehåll på gaffa.se
  • Möjlighet att avaktivera annonser på gaffa.se
  • Rabatt på biljetter till utvalda konserter och festivaler
  • Tillgång till GAFFAs tidskriftsarkiv med över 150 tidningar

Skapa din profil


    Redan GAFFA+ medlem