Salim Nourallah: Hit Parade

Salim Nourallah är ett av många bevis på att käck och behaglig musik aldrig kan bli mästerlig. Hur bekväma och trallvänliga tonerna än blir finns det inget som bryter mönstret och skapar nerv. Upptempolåtar och gladpop kan nå himlahöjder, visst, men behaglig musik gör det aldrig. Aldrig.

Ur en slätstruken och popbetonad Tom Petty skapades Salim Nourallah. Som en hyllning till Elvis Costellos mest lama låtar på 80-talet, fast ändå betydligt sämre. I den miljön verkar Salim Nourallah, och i den miljön tycks han, av allt att döma, bli kvar.

Det finns gott om välsnickrade melodier i hans nya bagage, men varje gång som musiken borde bli avig eller besvärlig gör Salim Nourallah sina anonyma visor ännu mer lättillgängliga. Några väldigt klara ljuspunkter finns dock, där Salim Nourallah låter vemod och sorgsenhet styra, som i Friends for Life och Miette, men i övrigt är Hit Parade, som givetvis är oändligt långt ifrån just en hitparad, bara en behaglig transportsträcka. Fast det kanske är så han vill ha det. Behagligt.