"Finns det ett helvete här så hamnar vi väl alla där"

Han är fortfarande lätt igenkännbar, Robert Hurula. Det är fortfarande poppigt marmorerad punk, eller om det är punkigt marmorerad pop. Det är fortfarande drivna gitarrer med Phil Spector-feeling.

Men det är också en artist som är mer tillspetsad i sin samhällskritik, kvickare, bättre om man så vill. En kritik ofta framburen på gnisslande gitarrer. Och är det något som skiljer Vapen Till Dom Hopplösa från Vi Är Människorna