Ljudproblemet nästan försvinner när Alex Cameron förtrollar med sin sliskiga artistpersona och sitt kitschiga 80-talssound.
Som tur är dyker spjuvern Alex Cameron upp och mer eller mindre frälser Popagandas första festivaldag, som i övrigt mest gått i kraftlöshetens tecken. Den 33-årige australiern är en udda fågel bland popmusikens fjäderfän. En sådan som ofta beskrivs som en ”frisk vind”, när orden tryter och man är tvingad till slitna fraser. Men den beskrivningen tjänar ändå som en inblick i hur denne vasse artist positionerar sig i det musikaliska landskapet.
Cameron sticker verkligen ut i en tid då den självmedvetna, alternativa musiken tyngs av andefattighet och ängslighet. Det kanske inte ens är någonting unikt för innevarande tidsperiod, men trist som fasen är det likväl. I ett sådant klimat avtecknar sig Cameron som en sällsynt underhållande artist och ovanligt pricksäker versmakare.
Sydney-slyngeln glider in i en fulsnygg och, enligt allmänt rådande klädnormer, rätt illasittande kostym. Kavajen ryker tämligen omgående och därunder avtäcker sig ett leopardmönstrat linne i all sin prakt. Så fort han intar scenen drar han igång med sina vertikalt slingrande, patenterade dansmoves. Och från första sekund vinnlägger han sig om att den musik som faktiskt är bland det bästa som samtiden kan erbjuda också görs rättvisa i liveformatet. Detta trots att han visar upp sig på en Fållan-scen som alltid är illa rustad för livemusik. Vi befinner oss i en gammal industrilokal som, givet dess ursprungliga beskaffenhet, bär med sig en del nackdelar när den omvandlats till musikscen. Den här kvällen bråkar dessutom ljudet. Jag brukar sällan eller aldrig bry mig alls om fåniga grabbgrejer såsom ”bra ljud”. Men när ljudet är så här märkbart dåligt så funkar det som en black om foten för artistens konstnärliga iscensättning.
Men ljudproblemet nästan försvinner när Cameron förtrollar med sin sliskiga artistpersona och sitt kitschiga 80-talssound. Ursäkt språket, men han ser ut som en lätt påstruken finsk incel som har fått tokfeeling. Det där och allt annat i detta projekt är givetvis verkställt med full medvetenhet. Cameron balanserar på en knivsegg med sitt uttryck. Men han verkar inte det minsta besvärad av balansleken. Låttexterna och hans karaktärsdrivna image navigerar graciöst mellan cynism, sarkasm, dekadens, osmaklighet och sexighet. Och trots all denna smartness och självmedvetenhet så berör texterna även på ett direkt känslomässigt plan.
Publiken jublar och dansar åt allt, men mer intensivt åt ett gäng hits som just inte är Sara Jo. Men i den där låten från årets albumsläpp Oxy Music så kommer Cameron verkligen till sin allra mesta rätt. En låt som strikt musikaliskt låter som den fattiga mannens svar på I Want To Break Free. Men Cameron behöver givetvis inte Queens excesser för att det ska svänga. Och låttexten är en suveränt förtätad legering av samtidsackuratess och kärlek till sina närmaste. En generationsroman på dryga tre minuter.
Vi har att göra med en av nutidens absolut bästa samtidsuttolkare. Han återger tidsandan med ojämförbar skarpsyn och tonsätter det med slick och svängig pop, som får än mer luft under vingarna av återkommande saxofonutvikningar. Dessa sensuellt kitschiga saxofonslingor får också ta central roll live. Bländande solon accentuerar Camerons textuella fullträffar och blir grädde på det hala och svängiga musikmoset.
Cameron berättar att han lirade på en hamburgerrestaurang när han gjorde sin första Sverige-spelning. Jag kan inte för mitt liv komma underfund med vilket ställe han menar. I våras tog han sig an ett mer eller mindre utsålt Berns. Men denna kväll är det ganska glest med folk framför scenen. Jag vet inte om det säger mer om publikuppslutningen på just Cameron eller om tillströmningen till Popaganda i allmänhet. Eller kanske var det så att lejonparten av fredagspubliken kom för de populära lättviktarna Mares, som uppträdde tidigare på kvällen. Oavsett så är det ledsamt att denna croonande ordkonstnär inte får den åskådarmassa han förtjänar.
Årets albumsläpp Oxy Music är en referens till framför allt det amerikanska samhällets galopperande problem med opioidmissbruk. Men det är också en ordlek på den tongivande gruppen Roxy Music. Passande nog påminner Camerons sound just om den brittiska gruppens, och han för sig som en bisarr karikatyr av front- och gentlemannen Bryan Ferry. För att dra den här jämförelsen till sin spets, och i den vevan glida bort från akternas likheter, in i ett regelrätt jämförande av äpplen och päron, så har i alla fall jag aldrig haft så här kul med Ferry live. Nog högaktar jag både Roxy Music och Ferry. Men några slipade samtidsuttolkare var aldrig medlemmarna i Roxy Music. Det är däremot Cameron. Både på skiva och live.
