Konsertrecension

Vi får bekräftat att han aldrig borde sluta

Mattias Alkberg

Södra Teatern, Stockholm

Självklart är det också så att Alkberg inte kan ägna en hel kväll åt att klappa sig själv på axeln. Det här är en födelsedag där gästerna får presenter.

Det är så vansinnigt långt mellan människor. Alkberg lamenterade över det på Bodensia. I april 2020 då vi hörde honom säga det för första gången, på en av albumets mest minnesvärda verser, skulle den känslan snart bli kusligt brännande och oundviklig. Men oavsett världshälsans tillstånd stämmer ju den iakttagelsen. Nästan alltid. Förutom på turnén Renässanstönt.

Där blir avståndet mellan Mattias Alkberg och publiken (eller Lule-häxans besatta konvertiter om man så vill kalla dem) kortare än det kanske någonsin har varit tidigare. Det första och största klivet poeten tar i vår riktning sker i form av den timmeslånga dokumentären Jag Speglar Mig. Det är en utlämnande, förvirrad och förvirrande resa i Alkbergs psyke. En komisk selektion av hans kosmiska reflektioner. Och med fnittrande i stolarna på Södra Teatern kan Alkbergs existentiella insikter förvandlas från djupt sorgliga till okontrollerbart humoristiska.

I filmen varvas konversationer om att ha en överdrivet ömtålig personlighet med berättelser från barndomen i Luleå. Här spelar även skådespelerskan Kristine Guldbrandsen en huvudroll, som spegeln för en Alkberg som inte är så förtjust i sin egen kropp. Hon är avbilden av en person som ofta önskar att han var någon annanstans.

Mellan skratten och de innerliga stunderna av uppriktig uppskattning som Alkberg får från sina kollegor i dokumentären händer det något. Något som förvisso är självklart och väldigt enkelt. Vi förstår honom och hans omatchade konstnärliga strävan bättre. Om någon sitter och tvekar får den bekräftat att Alkberg aldrig borde sluta. Speciellt inte efter bara 30 år.

När konserten drar igång börjar ett mer traditionellt firande av Mattias Alkbergs verk. Detaljerna kring den biten upplevs nog bäst utan förkunskap. Med det sagt förvånar det mig lite att vi förväntas sitta ner när de sex medlemmarna i bandet, plus Alkberg, verkar ge sina livs bästa framställningar av låtar som några av oss aldrig har hört live. Vare sig det är för att de hör till BQ-eran eller för att albumen Bodensia och Häxor släpptes under en pandemi. Men för att bjuda på en mindre spoiler (om nu setlistan framgent blir liknande) – den medley-liknande övergången från Första Språket till Tjugonde är orgasmisk! Upplev det om du får chansen.

Självklart är det också så att Alkberg inte kan ägna en hel kväll åt att klappa sig själv på axeln. Det här är en födelsedag där gästerna får presenter. Varje låt får ett till synes halvimproviserat men varsamt genomtänkt hyllningstal. Den ena låten tillägnas Jari Haapalainen, den andra de otacksamt unga och sedan en till framtiden. Även de gråtande Bear Quartet-fansen får en låt. Peter Nuottaniemi får också en låt, för att han sitter i publiken och för att han förblir en av Alkbergs största förebilder.

ANNONCE