x

Flag-special: här är 15 låtar du måste kunna

Flag-special: här är 15 låtar du måste kunna

Black Flag har haft åtskilliga banduppsättningar genom åren. Medan enda kvarvarande originalmedlemmen i dag är gitarristen Greg Ginn, har fyra medlemmar från olika eror ur den kultförklarade punkgruppens historia format sin egen variant: Flag. Bandet består av Keith Morris, Dez Cadena, Chuck Dukowski och Bill Stevenson tillsammans med Descendents-gitarristen Stephen Egerton. Inför kvintettens framträdande på Way Out West har vår skribent Patrik Svensson sammanställt en lista med 15 låtar du måste kunna.

Depression (Damaged, 1981)

Bästa sättet att inleda är att alla slår blint på sina instrument, och sedan raketstarta med ett rejält riffinferno. Depression är i min mening Black Flags musikaliskt starkaste moment tillika mest moshtriggande spår. Och är det någon annan än jag som tycker yxmannen Greg Ginns mönster ger en löjeväckande glad inramning till Henry Rollins hispiga outcast-historia?

Revenge (Jealous Again, 1980)

“It’s not my imagination; I’ve got a gun on my back!” Ron Reyes inledande ord har blivit en klassisk fras som många amerikanska band kickat igång sina gig med, bland andra Descendents och vid några tillfällen även Rise Against. Sicket klös det är i den här minutlånga och smått dissonanta krutdurken!

My War (My War, 1984)

Andra given med Henry Rollins som frontman och första med Bill Stevenson bakom trumkitet innebar en enorm musikalisk utveckling. Rollins texter bjöd på ett än mer dystopiskt djup dränkt i paranoia, och Stevensons bombsäkra arrangemang på ett blixtsnabbt signatursmatter som bara kan toppas Tommy Ramone. Eller möjligtvis Refused, som i fjol rev av en toktajt cover på den här svidande urladdningen.

White Minority (Jealous Again, 1980)

Att läsa kommentarer på sajter som songmeanings är ibland skrattretande, förbryllande och förskräckande. White Minority är just ett sådant exempel. Här stångar två sidor, rasister och antirasister, sina huvuden blodiga i en tråd som aldrig tar slut. Fantastiskt spår från en av bandets starkaste plattor, som är lika aktuellt i dag som i går.

Six Pack (Damaged, 1981)

Vid första anblick trodde jag att Black Flag var ännu ett machogäng från Kalifornien som pimplade Pabst Blue Ribbon och blint pucklade på meningsmotståndare. Men likt straight edge-ikonerna Minor Threat och Fugazi visade sig även Henry Rollins och kompani vara kapabla till sarkastiska manifest mot meningslöst supande snubbar med livsmottot “I've got a six pack and nothing to do. I've got a six pack and I don't need you”. Älskar det inledande, agiterande basmullret!

Nervous Breakdown (Nervous Breakdown, 1979)

Flags banduppsättning är en allstar-konstellation som Black Flag borde haft redan från början. Främst på grund av Keith Morris – den bästa sångaren som någonsin vistats i bandet. Och underbart svängiga Nervous Breakdown är där han verkligen når sin fulla kapacitet. Stycket “I'm crazy and I'm hurt. Head on my shoulders.” är så lätt att förälska sig i.

Rise Above (Damaged, 1981)

När amerikansk mainstreammusik under 70-talet nådde sin absoluta botten med Terry Jacks Seasons In The Sun och Rupert Holmes Escape (The Pina Colada Song) kom nog Black Flag som en frisk fläkt. Stycket “We are tired of your abuse! Try to stop us, it's no use!” summerar dåtidens ungdoms uttröttade öron så fantastiskt bra. Här snackar vi amerikansk hardcorepunks signaturlåt.

Jealous Again (Jealous Again, 1980)

Glöm alla åtskilliga låtar om relationstvister, här har vi det ultimata förtäljandet om ett förhållande som är på väg att gå åt pipsvängen. Rakt på sak. Inga konstigheter. Och med en Ron Reyes i högform som håller på att gå i taket.

Louie Louie (Louie Louie, 1981)

Trots The Troggs, Trashmen, Motörhead, Toots & the Maytals, The Clash, Bad Religion eller The Cramps hyggliga tolkningar av Richard Berrys låt, blir det Black Flags alla gånger i veckan. Mest på grund av den välkomna tyngden och Dez Cadenas blodosande omskrivning av texten.

Fix Me (Nervous Breakdown, 1979)

Bandet måste blivit frälsta av Ramones låt Lobotomy och skrev året efter historien om hur allt började, innan ”DDT did a job on me. Now I am a real sickie.” Keith Morris briljerar här återigen med sin urflippade scenpersona.

Gimmie Gimmie Gimmie (Damaged, 1981)

”Sitting here, I'm a loaded gun, waiting to go off. I've got nothing to do but shoot my mouth off.” Här prickar man in exakt det humör som Henry Rollins utstrålar på omslaget till Damaged. Låten är av det mest kaotiska slaget och pendlar fram och tillbaka mellan tempon lite som den vill. Okonventionellt. Oberäkneligt. Punk!

I Don’t Care (Everything Went Black, 1982)

En snabbfotad och repetitiv stänkare som gjord för att skapa moralpanik. Här bjuder Keith Morris på Black Flags näst mest romantiska textförfattande efter I Love You (My War), och gör samtidigt klart för oss att han knappast är en person som kommer med blommor på första dejten.

I’ve Had It (Nervous Breakdown, 1979)

Keith Morris måste haft en fruktansvärd måndag för att ploppa ur sig en svavelosande avhyvling som denna. I’ve Had It borde varit ledmotivet till Michael Douglas-rullen Falling Down i stället för de dötrista stråkarnas stämningsuppbyggande.

No Values (Jealous Again, 1980)

Ron Reyes verkar vara så trött på allt i sin omgivning att han inte orkar kläcka ur sig något mer djuplodat än ”I don’t care what you think. I don’t care what you say.” Hur genialiskt som helst, egentligen. För vad som än går en på nerverna, finns No Values alltid till hands och gör den till ett verktyg lika allnyttigt som silvertejp.

Police Story (Damaged, 1981)

”Understand we’re fighting a war we can’t win.” Punkarna i Kalifornien hade under 80-talet ett rent ut sagt helsike med lagens långa arm. Henry Rollins berättar i dokumentären This Is Hardcore att det räckte med en sekunds ögonkontakt med polisen så kunde man kyssa friheten adjö (ofta med en sväng misshandel som grädde på moset). Police Story summerar ilskan från otalet bandmedlemmar och fans med en rejäl dos vitriol.

Här ser du Flag:

13 augusti – Way Out West, Göteborg


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA