x

INFÖR BRÅVALLA: Volbeat – "Jag har blivit blödigare med åren"

INFÖR BRÅVALLA: Volbeat – "Jag har blivit blödigare med åren"

Michael Poulsen är sig lik, ett brett leende, en skarp blick, slickat hår, tatueringarna täcker det mesta av kroppen och västen med de klassiska metal-märkena sitter som skräddarsydd på överkroppen. Men ändå inte riktigt. Kaptenen av Danmarks mest långlivade internationella rock'n'roll-succé har alltid arbetat stenhårt och alltid satt bandet och karriären framför allt annat. Turné, låtskrivande, inspelning, turné, utgivning, turné, låtskrivande ... Alltid med blicken framåt och fokus på karriären. Han har tidigare valt att inte skaffa något barn då det skulle kunna komma i vägen för karriären. Ambitionerna är fortfarande intakta, men under våren 2016 så låter de metalliska tonerna lite annorlunda.

– Jag har nog blivit lite mer blödigare med åren. Jag är fortfarande väldigt fokuserad på karriären, det är lite som mitt barn, men jag ska inte utesluta att det kommer ett av kött och blod en dag, säger Poulsen med sitt karakteristiska leende.

Det är helt säkert att livsstilen har tagit en vändning. Det är nu många år sedan Michael la den hårda rock'n'roll-vardagen bakom sig. Nu är det fem löppass i veckan som gäller, vilket har lett till att han väger 21 kg lättare och går på en diet bestående av ekologiskt kött och grönsaker.

Volbeat har nått framgångar som aldrig förr, både hemma och utomlands. Förra albumet Beyond Hell/Above Heaven kom i april i upp 500 000 sålda plattor enbart i USA.

Om man kikar på Volbeats turnéplan, så står det Kalifornien, Houston, Vegas, London, Berlin och andra världsmetropoler i kalendern. Men när turnébussen körs ut från garagen är det inte på Venice Beach, i Williamsburg eller på Leicester Square man ska spana efter Poulsen. Ett bättre tips är Midtsjælland, längst med en grusväg, förbi en ladugård, en flock getter och kulle. För Michael har vänt hemåt.

– Jag bor med min käresta på en gård utanför Næstved, och när jag vaknar upp på morgonen så kan jag höra ett par getter bräka, en tupp som gal och kor vandrar omkring. Det är lugnt och skönt. Som något helt nytt har vi testat på att ta ett halvår ledigt och jag har återvänt hem, dit där jag kommer ifrån och där jag har min familj. Jag har kört med full gas i flera år, och nu vill jag få tid till min familj och mina vänner, så att inte allt bara handlar om bandet hela tiden. Det skulle vara hemskt att förlora alla sina nära relationer medan musiken går som tåget.

– Tidigare missade jag aldrig någonting som hade med musik, rock'n'roll, konserter eller business att göra, nu är det minst lika viktigt att komma middag när svärföräldrarna bjuder. Det sista du hör mig tala om med mina vänner i dag är bandet, såvida inte någon frågar direkt, naturligtvis. Innan kunde jag knappt få av mig Volbeat-hatten även om jag använde en kofot.

Trots det nya privatlivet så har inte Volbeats ambitioner försvunnit. Hästar, grisar, kor och får kan lätt stimulera ens kreativitet. Så även för ett hårdrocksband. På en grön kulle utanför Næstved har Poulsen skrivit ett nytt album.

– Jag kan inte minnas när jag tog ledigt så här länge senast, men det har helt enkelt varit för att få kontroll över låtskrivandet. Denna gång var det inte ute på vägen, även om det har funkat bra tidigare. Det här albumet är skrivet hemma på gården i Næstved. Här har jag funnit ett lugn. Det vet jag inte riktigt om man kan höra, men jag hoppas det. Stämningen och atmosfären har varit helt annorlunda. Det har varit skönt att ha familjen så tätt in på.

Även om ni fortsätter på den hårda linjen, så verkar det vara ett rätt så positivt album. Är det lite så att ”uppdraget är slutfört”. Vi har inte bara uppnått stor framgång, utan vi har både underhållit och utvecklat den. Har det varit lättare att ta en paus?

– ”Ta nu en paus”, har folk alltid sagt. Men det finns alltid ett fett anbud, du vet, men jag säger nej mer och mer nu. Vi tar oss mer frihet. Jag har funnit ny styrka, ny inspiration. Vi lever oss verkligen in i det, och är vi borta från det för länge så kommer rastlösheten som för en pensionerad boxare som inte kan vänta på sin comeback. Men jag ser lika mycket värde i andra saker idag.

Mitt första intryckt av det nya albumet var lite ”Volbeat goes Ramones”.

– Det är faktiskt första gången jag hör det.

Jag tänker på Phil Spector-inspirationen, kvinnlig körsång och poppig kör.

– Ja, Phil Spector-inspiration, det är helt riktigt, och han har ju faktiskt också arbetat med Ramones. Du hör det nog allra mest på Black Rose och Rebound, som är en coverlåt. Men du kan nog höra det på fler ställen. Grovt sätt så anser jag att vi har fått till det album som jag har velat höra i flera år. Det är färre stilar och det är mer slumpmässigt och naturligt. Det finns ingen country- eller rockabilly-låt som bryter rytmen. Men du hör en gospelkör och det finns fler andra roliga saker. Men vi följer en röd tråd. Vi har börjat spela i E istället för i D, vilket innebär att jag sjunger i en något högre stämma. Orden har blivit tydligare och jag har nog fått åtminstone halva potatisen ut ur munnen.

Din sång har alltid varit mycket speciell, men det verkar som om du har hittat en egen röst på ett annat sätt den här gången, där det tidigare också har förekommit en del karikerade element?

– Det har du helt rätt i. Jag har tidigare karikerat Johnny Cash, Elvis, James Hetfield, men jag har funnit min egen röst på den här plattan.

Vad är historien bakom de alla kvinnliga körsångerna på albumet?

– Det börjar faktiskt med Tue West. Jag tycker att han är en fin och fantastisk kille och mycket underskattad. Jag och en kompis var i Næstved och när vi kliver ut ur en skåpbil så säger plötsligt en person ”Hej Michael”. Det var Tue West, han undrar vad jag gör här och jag svarar ”Jag bor här” och frågar honom samma fråga, han svarar ”Vi spelar på Vershuset ikväll” så jag och min kompis gick dit och det var superbra och jag tyckte att körsången var helt fantastiskt. Så jag satte mig senare med Jacob Hansen och vi kunde höra att körsången var med på många av låtarna, men vi förstod inte vem det var. Jag fick min manager till att ringa Tue West körsångerska Mia Maja, och det tog lite tid innan hon förstod att vi verkligen ville samarbeta med henne, för hon sjunger normalt sätt bara country, aldrig rock. Men det passade perfekt, så hon är med på fyra-fem låtar.

Volbeat har spelat fruktansvärt många konserter, och framgången har bara ökat. Men kan det bli som en rutin, eller får man en kick varje gång man går ut på scenen?

– Anledningen till att vi fortsätter är för att vi är sådana bra vänner och har en sådan kärlek till musiken och att vi aldrig tar något för givet. Vissa dagar tänker man ”shit, jag orkar fan inte ikväll”, men när man väl kommer ut på scenen inför 20 000 människor som ropar så får man en kick, varje gång. Den dagen man inte får en kick då är det över, det har vi kommit överens om. Men lyckligtvis har det inte hänt ännu.

Med Rob Caggiano på gitarr har ni fått ett starkt internationellt gitarr- och producentkort. Det faktum att han nu har blivit en mycket mer integrerad del av bandet, har det gjort ditt jobb lite lättare?

– Naturligtvis är det så. Jag tror att det är bäst att få alla medlemmar på en och samma plats där de känner sig hemma och där man förstår varandra. Det är lättare nu eftersom han har varit med så länge, även i förhållande till intervjuer. Det finns ingen anledning för mig att resa till USA för att prata om allt, det kan Rob göra, annars kan de bara ringa istället. Jag har alltid sagt till alla i bandet att de ska bilda sig en egen personlighet på scenen så allt inte bara handlar om mig. Självklart har Rob varit med och höjt nivån, precis som de andra också har gjort. Och jag älskar det, särskilt eftersom det kan vara svårt för mig att få ögonkontakt med de andra på scenen eftersom jag är mycket knuten till mikrofonen då jag spelar gitarr samtidigt.

Du blir alltid nämnd som bandets styrman och kapten. Har du skrivit allt denna gång?

– Jag har väl skrivit cirka 95 procent, men både Rob och Jon är med på ett par låtar. Huvudsakligen är det jag som skriver alla texter och musiken, men alla måste bidra, men det måste hålla sig inom de ramar och visioner som är Volbeat. Men det är fett att höra hur till exempel Rob hör ett mellanspel. På The Loa's Crossroads skrev Rob allt, men det blev lite för jazzigt för mig att sjunga på.

Men det måste passa din vision?

– Jag vill gärna att det låter som Volbeat. Jag kan köpa att alla har olika visioner och idéer, men de måste passa till Volbeat.

Det är en ”bad motherfucker” på omslaget och ett större persongalleri. Finns det en allmän uppfattning om omslaget och alla karaktärer?

– Alla karaktärerna finns med i texterna. Det ger mening.

FÖLJ GAFFA PÅ FACEBOOK FÖR SENASTE MUSIKNYTT

 

 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA